Live-elektroniken i jazzens och improvisationens tjänst: Del 1: Gil Mellé: Tome VI (Verve 1968)

Live-elektroniken i jazzens och improvisationens tjänst: Del 1: Gil Mellé: Tome VI (Verve 1968)

Omslaget till Gil Mellés Tome IV och instrumentet med samma namn.

Live-elektroniken i jazzens och improvisationens tjänst: Del 1: Gil Mellé: Tome VI (Verve 1968)

Publicerad: fre, 2009-10-09 11:20

Sopransaxofonisten och bopstjärnan Gil Mellé ger 1968 ut en skiva under den gåtfulla titeln Tome VI. Med hembyggda elektroniska instrument dubblerar hans jazzkvartett instrumenteringen. Och resultatet är både tekniskt intressant och musikaliskt utmanande, skriver Johan Redin. Gil Mellé är först ut i en serie artiklar om hur jazz och improvisation experimenterar med elektronik.

Av: Johan Redin

I mitten av sextiotalet kläcktes den fantastiska idén att para jazzmusik med de senaste landvinningarna inom den elektroniska musikteknologin. Det var sextiotal, kallt krig, kapprustning och framåtanda. Resultatet var tyvärr långtifrån den musikaliska utforskning som samtidigt ägde rum i elektronmusikstudiorna i Köln, Paris eller Stockholm. Som i fallet med de flesta tekniska nymodigheter var det allsköns ploj och sensation som gällde, allt i stil med Walter Carlos enorma försäljningsframgång Switched on Bach. Den Holländske jazzmusikern Tom Dissevelt bjöds redan 1963 in till Phillips Research Laboratories för att spela in LPn Fantasy In Orbit, en intressant exkursion men som trots allt är ett elektroniskt verk. Sedan dröjer det ett par år innan något händer. År 1967 gav Richard Stollmans ESP-disk i New York ut Alan Sondheims Ritual-All-770 som inte heller betydde särskilt mycket för jazzen. Men här fanns också mer ambitiösa projekt som exempelvis George Russells Electronic Sonata For Souls Loved By Nature från 1968 som använde färdiginspelad elektronmusik från EMS i Stockholm som strukturella komponenter i en större komposition för jazzorkester och afrikanska fältinspelningar.

Redan under mitten av sextiotalet kan man se den tydliga fördelning av elektronikanvändning som kom att gälla för en ganska lång tid framöver: antingen använde man färdiga elektroniska instrument (då i synnerhet Robert Moogs uppfinningar) som ett medvetet dragplåster för att manifestera musikens steg in i rymdåldern; eller (som hos Russell) separerad i två olika världar där det akustiska och det elektroniska inte alltid träffar varandra. Men en ny tendens som lyckligtvis också uppstod var att använda elektroniken som ett medskapande element i ett djärvare musikaliskt experimenterande. Det är i samband med detta som man runt 1965-1966 började tala om ”live electronics”, antingen i regelrätta konstmusikaliska sammanhang som hos t.ex. David Tudor och John Cage eller i ett mer improviserat musikskapande som t.ex. vid San Francisco Tape Music Center eller i det italienbaserade kollektivet Musica Elettronica Viva, där bl.a. pionjärerna Alvin Curran, Fredric Rzewski och Richard Teitelbaum ingick.

Skivgiganten Verve kastar sig 1968 in i den nya elektroniska flugan och ger lite oväntat ut en skiva med sopransaxofonisten och bopstjärnan Gil Mellé under den gåtfulla titeln Tome VI. Mellé hade varit borta från scenen i nästan tio år, efter en strid ström av skivor på Blue Note och Prestige under femtiotalet. Mellé var en man med många talanger, minst sagt. Han målade, formgav stilbildande skivomslag (många som nu är jazzhistoriska klassiker), skrev och var dessutom en skicklig ingenjör och uppfinnare. Av material från arméns överskottslager hade han snart byggt en hel arsenal av elektroniska instrument och oscillatorer, den ena märkligare än den andra, bl.a. en av världens första trummaskiner, en Percussotron. Mellé kunde nu skulptera med vitt brus och framförallt lyckas omvandla sin sopransaxofon till en sytheziser, en Tome VI, som förmodligen också är världens första genuina syntsaxofon. På marknaden fanns bara en så kallad Mark VI Varitone saxophone attachement, en elektronisk och ganska otymplig signalomvandlare som tillverkades av Selmer. Denna Varitone var mer eller mindre en gimmick, men spelades flitigt av bl.a. Eddie Harris, Clark Terry, Lee Konitz och Sonny Stitt. John Coltrane ägde också en som han ofta talade om med förtjusning. Men han spelade bara med den privat och det förefaller inte finnas några inspelningar.

Mark VI och Tome VI, hänger det måhända ihop? Mellé hade börjat experimentera med en elektroakustisk jazzkvartett under det futuristiska namnet The Jazz Electronauts redan under vintern 1966. På konvolutet till Verve-skivan som alltså släpptes ett par år senare (inspelad 1967) hävdas det att detta är ”the first album of electronic jazz”. För kalenderbitaren stämmer det kanske inte riktigt, men definitivt om man ser till huruvida man har lyckats med intentionen att skapa elektronisk jazz. Projektet var för sin tid sensationellt: var och en i kvartetten – som i grunden bestod av saxofon, bas, trummor och piano – ansvarade både för sitt akustiska instrument och ett elektroniskt tvillinginstrument. Pianisten Forrest Eastbrook har hand om en Electar, ett elektriserat stränginstrument som skapar pitchade arpeggion. Bassisten Benfaral Matthews spelar med en Envelope som skapar ”mutationer” av olika bas och celloljud. Trummisen Fred C. Stofflet går loss på en Doomsday Machine, en utvidgad Percussiotron vars ljud ”bäst kan beskrivas som en lågfrekvent elektronisk cymbal som är kapabel att producera en otalig mängd akustiska fenomen” (enligt konvolutet). Så sist Mellé som spelar sin Tome VI, en hybrid av saxofon, oscillator och modulator. Bandet använder sig även av en Effects Generator och något som kallas för Green Safe I and II, vilka mer eller mindre är elektroniska filter som skapar polyrytmiska pulser och strukturer.

Det hela låter som om det handlar om en excentrisk elektronisk cirkus som mer är till för att underhålla och skapa sensation. Men faktum är att musiken på Tome VI både är tekniskt intressant och musikaliskt utmanande. Kvartetten pendlar mellan modal jazz, bop och vildare spel med en egendomlig känsla för balans som gör att musiken både är lättillgänglig och experimentell på samma gång. Låtar som ”Blue Quasar” och särskilt ”Man With The Flashlight” är pärlor man kan lyssna till många gånger och i många sammanhang. Jag skulle inte placera denna skiva på en lista över sextiotalets guldkorn inom jazzen som sådan. Tome VI är bra kort och gott, men dess verkliga värde ligger i pionjärandan, ett försök att driva jazzen till en ny nivå utan att tramsa runt, och detta med DIY-teknologi som heter duga. Mellé tog elektroniken på lika stort allvar som jazzen. Salut.

Gil Mellé gick bort 2004. Efter Tome VI, som inte var någon försäljningsframgång precis, fortsatte han med att göra enbart elektronisk musik, framför allt till film och tv-serier. Han målade och släppte en skiva ungefär vart tionde år. Det märkliga är att så gott som allt han företog sig är riktigt bra, men han har inget erkännande utanför specialistkretsar. För den som är intresserad kan jag varmt rekommendera ett riktigt mästerverk, musiken till ”Andromeda Strain”, utgivet 1971 på Kapp Records som också gav ut legendariska Silver Apples, men det är en annan historia.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry