Ljud - tysta, hörda eller sedda

Ljud - tysta, hörda eller sedda

Karolina Erlingsson, "Chorus", video, ctsy Galleri Ping Pong, Malmö.

Ljud - tysta, hörda eller sedda

Publicerad: ons, 2012-12-05 13:04

Alldeles nyss avslutade Karolina Erlingsson sin utställning på Galleri Ping Pong i Malmö med ett intensivt, alldeles tyst ljudverk. Och Sara Wallgren, som också hon rör sig mellan bild, klang och tystnad, har fått Maria Bonnier-Dahlins stipendium. Thomas Millroth gör en skiss över två konstnärskap, som följt honom de senaste åren. Dag ut och dag in; för han kan inte glömma verkens intensitet.

Av: Thomas Millroth

Konst som ljudar har det litet trångt på gallerierna nuförtiden. Storlek och pris går ofta före det efemära, poetiska, bråkiga alternativt lågmälda. Men det är inom detta fält jag haft ett par av mina riktiga glädjekickar de senaste veckorna.

När jag skriver detta har Sara Wallgren just varit uppe i Stockholm och tagit emot Maria Bonnier-Dahlins stipendium. Och Karolina Erlingsson har just avslutat sin utställning på Galleri Ping Pong i Malmö. Jag har följt båda sedan de studerade på Konsthögskolan i Malmö.

Ibland är konstnärskap så poetiskt intensiva att de om och om igen dyker upp i tankarna. Detta är två sådana. Antagligen förändrar de en och annan strukturbit i mitt lyssnande och seende.
Hos Wallgren fastnade jag först för teckningarna och en gigantisk bok fylld av böljande teckenskrift. Med ens hörde jag ospelad musik. Varje linje, varje punkt, varje gråton antydde något utanför teckningen men som de bar på.

Hennes examensarbete från 2010, ”Hidden truths and truthful tales”, var en strimlad monumentalteckning. I rad hade hon monterat högtalare för de lågfrekventa ljud, som fick teckningen att långsamt röra sig och rassla. Här handlade det om att översätta ljud till bild och tvärtom.

Hon hittar ständigt oväntade samband mellan teckning och klang och rör sig öppet i gapet emellan, obunden av att tänka ut ljud som ser ut eller teckning som låter. Det är gränser som skulle göra konsten trång. Hon önskar något helt annat.

Dynamiken är lika låg och undansjunkande, flyende, som hennes penna är vass och rör sig i ett register som närmast kan liknas vid oväntade övertonsserier, sådana lyssnaren bara spårar med tålmodiga öron.

Mellan gråton och klang lagras tid. Vilket hon gjorde tydligt förra året, då hon på Magnus Åklundhs galleri i Malmö visade ”Hidden Truths…” tillsammans med ”The Choir Piece”, en kvadrat tätt tecknad med grafit. Försiktiga andetag i teckningen rörde sig genom rummet och fick svar av det nya verket som stod där och bara höll andan.

Wallgrens teckningar rör sig från bländande vitt till grynigt grått. Där är linjer och ytor. Och stora papper, som lever ett eget liv. I en oförglömlig installation på Galleri Pictura/Martin Bryder Gallery i Lund hade hon monterat en stor teckning över en vägg. Gråtonerna och pappret rörde sig långsamt i luftdraget. En annan teckning längre in i galleriet kröp upp från golvet upp på väggen. För mig känns dessa verk som skalor, nya tonföljder, oanade klanger som bor i de regelbundna rytmiska rörelserna.

På samma utställning hade hon monterat samman en serie kvadrater i stigande gråskala, ”I listen and I see the sound”. Under den vita, bländande rutan ligger ett irriterande ljud, som skär mot det ljusa och skira.

I en minimal ljudinstallation hördes ett dovt hjärtljud, som störs, då de tunna kablarna leds genom grafitpulver. Överrumplande hotfullt.
Ljudet lägger sig inne i teckningarna för att, känns det som, vid uppstånden lust stiga upp ett ögonblick. Hon skapar skevhet i upplevelsen, förskjutning mellan förväntan och realitet.

I en tid då färdiga mätbara, uppvägda verk verkar dominera är det underbart, ja, helt nödvändigt med en lågmäld poesi som tar sats under ytan och litet nyckfullt håller en del hemligheter för sig själva.

Och vad ska jag då säga om Karolina Erlingsson? Ofta talas det om hemligheter i kulturlivet, fenomen och verk som inte nått en bred publik, vad det nu skulle vara viktigt för. I min lista över sådana hemlisar ligger Erlingsson mycket högt upp.

Då hon deltog i Lunds konsthalls ”Presentation” beskrev Anders Kreuger hennes verk som en utsträckt idé om rösten, där hon noga överväger vad som är tänkbart och möjligt att höra, se och förverkliga.

Röst och ord är inte alltid samma. Den fysiska upplevelsen av ett verk kan blotta oanade berättelser i vardagsupplevelserna. Detta är lika personligt som din röst.

Till mina verkligt dröjande upplevelser hör Erlingssons utställning på Abandoned Gallery i Malmö. Nu har jag snurrat den vernissagen så många varv i mitt huvud, dag in och dag ut, vecka efter vecka, månad efter månad, att utställningen blivit liksom en dröm. Men så här kommer jag ihåg min egen upplevelse. Tillsammans med andra besökare infinner jag mig. I trapphallen sitter Erlingsson och några andra. Dörren till galleriet är förseglad. Har inte galleriet öppnat än? Frågar jag henne. Får inget svar. När jag ändå är nyfiken och pressar näsan mot galleriets stängda glasdörr, måste jag kippa efter andan. För därinifrån hördes sorl och samtal. Vad var jag med om, jag såg ju inget där. Kikade igen och allt verkade både främmande och bekant. Snart kände jag igen ljuden jag med möda hörde genom glaset. Det var ju ljuden från trapphallen som förts in i det stängda galleriet. Rösterna var ett sorl, klangen ett eko. Min pressande näsa och mina lyssnande öron upplevde en kort diskrepans mellan röst och eko. Den där klyftan som Erlingsson sedan så ofta återvänt till.

Ekot, upprepningen av ord och fraser, ett slags svar, ja, till och med en dialog. Den tysta dialogen – “eme emauto” – mellan mig och mig själv – är en viktig aspekt av hennes arbete; och det är också både ett verk och en föreställning av henne.

Erlingsson arbetar alltså gärna med rösten. Installationen ”Akt” bygger på frågor och ekande svar. Jag berättar gärna att jag är lycklig ägare till Erlingssons textteckning till ”Akt”. Ett verk jag läser och betraktar dagligen, det hänger mitt för mitt skrivbord:

-var är du?
-är du?
-är du här?
-här?
-jag minns dig inte.
-inte?
-har du försvunnit?
-försvunnit?
-är du här?
-här?
-var är du?
-är du?

Eko och existens. Glappet mellan ord, röst och närvaro.

I ”Akt” är texten förvandlad till ordlös kulning, som ackompanjerar hennes film av ett halländskt landskap. Vegetationen rör sig i en regelbunden rytm. Det är sångerskans rörelser och andning som överförts på filmens grönska. Betraktaren lockas in i hennes position, då hon ser ut över skogen hon sjunger till. På Göteborgs konstbiennal har hon låtit den förstärkta kulningen rulla fram och åter över Göta Älv.

Och så till Galleri Ping Pong i Malmö alldeles nyss. I ett hörn en videoskärm, betraktarna måste dra sig in i det motsatta hörnet på det lilla utrymmet. Ostörda se vad som utspelar sig. En kvinna dirigerar en kör. Vi är den stumma kören, och endast hennes rytmiska armrörelser syns. Kontrasten mellan kroppens rytmer och den omgivande svärtan är total. Mellan ljud och tystnad står vi.
Dirigenten drar igång ett körstycke, blicken följer armarnas rörelser, huvudets och blickens riktning, inne i mig känner jag en musik som saknar både ord och ton, men som ändå fortplantar sig i min organism. Den känns i magen men hörs inte i öronen.

Erlingsson sysslar inte med synestesier, tvärtom. Hon översätter inte ljud till färg eller något liknande. Hon går in i det mellanrum som uppstår där klang och tecken, röst och musik, ord och ton rivs itu. I den revan rör sig hennes konstnärskap. Så fort hon kommer åt någon av kanterna i revan uppstår antingen ljud, ord eller en laddad oförglömlig bild av en art jag inte anat förr.
Som i ett eko. En avsändare väntar på ett svar men får kanske en fråga, den där lilla fördröjningen har hunnit förskjuta meningen.
Glömsk av avsikten studsar språket åter. I ”Chorus” ställdes vi öga mot öga med ett sådant ögonblick, då ett musikaliskt stycke sänds iväg, men ännu inte har returnerats. Åter igen den där revan, som Erlingsson i ”Chorus” gjorde så medvetet stor och vid att vi alla på galleriet rymdes där.

Och liksom i ”Akt” böljade rytmen i videon i samklang eller motklang, vad vet jag, men i alla fall i samverkan med en musik, en hel körs röster. Som vi aldrig hörde, men kände ända ner i fotsulorna.

Den tidsfördröjning som bor i verket fick mig att känna som om hela gallerirummet riste. Några minuter svävade jag fritt utanför normalt tidsförlopp. Få har förstått musiken och röst som Erlingsson. Att ett ljudverk inte behöver låta hela tiden, men ändå kännas desto mer i märg och ben.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry