Ljus i nyårsmörkret

Ljus i nyårsmörkret

Asta, Art Dog Asta, med samma perspektiv som mycket av musiken av idag.
Copyright och foto: Art Dog Asta

Ljus i nyårsmörkret

Publicerad: lör, 2009-12-19 21:24

Det är skillnad på musik och underhållning, skriver Thomas Millroth i sin krönika över 2009. Året har varit konservativt, men inte trist, för längst inne i honom bor också en kulturkonservativ övervintrare.

Av: Thomas Millroth

Mitt musikår avslutades i miljökonferensens Köpenhamn. I en kaotisk stadsbild med små grupper poliser och militärer och en ljudbild som liknar deckarfilmernas New York trängde jag mig framåt mellan demonstranter, demonstranter in spe, ordningsmakten och hotande våld. Jag kom aldrig fram till den bokhandel jag siktat in mig på för att köpa Naja Marie Aidts nya diktsamling.

Kvällen tillbringade jag tillsammans med Lotte Anker. Hon var värd för kvällens öppna impro på Huset. En del musiker kom, men jag utgjorde nog ungefär hälften av allmänheten. Som sagt. Det var mycket annat på gång i stan. Musiken och en öl gav mig tid att tänka på ett år som jag nog tycker varit ganska konservativt. Jag säger inte trist, för längst inne i mig bor också en kulturkonservativ övervintrare, men ändå mörkt blått med skiftningar i brunt. Det har liksom varit indelat i strikta rutor.

Lotte spelade underbart, vände och vred på saxens ljudflöde. Skarpt. Vasst. Det var en musik helt på trots mot allt det mörka utanför. Inte för att den var mysigt värmande men för att den skar som en egg i kulturellt sittfläsk. Det är ju inte ofta musik bär sig åt så dessa dagar. Jag hör den mer konstaterande. Som i alla sammanfattande boxar med någon artist från förr. Så kan jag också tycka om en del jazzmusik. Det är utvärderingar delade med en publik som vill bli underhållen. Det är skillnad på musik och underhållning nämligen. Eller som Peter Hackman för länge sedan i en helt annan ideologisk tid formulerade sig apropå improvisationsgruppen Iskra: ”Det är skillnad på socialism och scouting.” Nu skall jag inte försvara bokstavskombinationer som redan recenserat sig själva. Men jag menar nog att synfältet är bra mycket snävare i dag än då de modernistiskt optimistiska kvalitetsskillnaderna mellan två kollektiva rörelser formulerades för 35 år sedan. Musiken har i mycket hög grad blivit bekräftande. Eller eklektisk. Inte tu tal om att jag låter mig ryckas med. Men jag saknar rivjärnsdebatten kring formerna och finstrimlingen av innehållet. Och känner mig främmande inför kvalitetsstämplingen av blott och bart gott hantverk – det må gälla produktioner av pop, nyutgåvor eller spela som en förebild på saxofonen och den nya glansen kring ren virtuositet.

Tills vidare friskar jag upp mig med t.ex. Lotte Anker, Nina de Heney, Lisa Ullén, Andrea Neumann, Rouba3i, Bonnie Jones, Peter Brötzmann eller Sven-Åke Johansson, som alla har skurit bort stora fläskstycken ur konventionernas massiva kropp för att komma musiken in på benen.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry