Månadens trippel

Månadens trippel

Omslaget till The Golden Kot Quartett:s original-LP.

Månadens trippel

Omslaget till CD-utgåvan av The Golden Kot Quartet.

Månadens trippel

Publicerad: mån, 2015-09-14 16:49

Varje månad väljer Soundofmusics skribenter ut tre skivor som förtjänar att lyftas fram: månadens omslag, månadens klassiker och månadens nykomling.

Av: Thomas Millroth

År 1987 gav konstnären Martin Kippenberger ut ett jazzalbum, The Golden Kot Quartett. I Den Gyllene Skitens Kvartett spelade han själv trummor, Günther Förg tenorsax, Albert Oehlen piano och Hubert Kiecol bas; ett pärlband av klassiker ur den amerikanska sångboken i lätt boppiga swingarrangemang.

Omslaget är ett mästerverk. Naturligtvis blinkade Kippenberger åt de klassiska jazzskivornas estetik. I dag med vinylens återkomst och allmän retrokänsla är det inte ovanligt, men det misslyckas ju för det mesta, därför att uppsåtet är att skapa någon form av pastisch eller plagiat, gärna med en ironisk blinkning. Kippenberger har gjort på ett annat vis. En lätt abstrakt, dekorativ stil, där de fyra jazziga konstnärsvännerna är infällda i var sin cirkel. Det är lätt, svängigt och helt i retroanda utan att kopiera eller plagiera. Han har skapat sitt eget 1950-tal, en låtsasvärld, som hänger ihop med hela konstprojektets anda. Att Kippenberger gillade den amerikanska låtskatten hade han ju visat med sina suggestiva insjungningar av ”Bang Bang” och ”Yuppi Du”. Trummor spelade han litet halvtaskigt men entusiastiskt i punkgruppen Luxus. Fjärran från det subtila och intrikata spelet med The Golden Kot Quartett.

Och det krävs inte lång lyssning för att ana sammanhangen. Ända sedan Kippenbergers tid på SO 36 i Berlin Kreuzberg i slutet av 1970-talet hade han samarbetat med vännerna Sven-Åke Johansson och Rüdiger Carl. De fortsatte sedan att uppträda på hans utställningar. Johansson rör sig gärna i olika musikaliska sammanhang och gruppen Night and Day är ju, som namnet antyder, en hyllning till den amerikanska sångskatten, som är kärnan i hans egen jazzhistoria. Hans slagverk är exakt och fantasifyllt på samma gång, Rüdiger Carl blåser fett och tryggt i saxen, Alexander von Schlippenbach har en särskilt bastant ton i pianospelet, och Jay Oliver lunkar säkert på med sin bas. Kort sagt, klassisk pålitlig jazz. Och den som en gång hört Night and Day tvivlar inte en sekund på att The Golden Kot Quartett var deras alias i Kippenbergers konstprojekt.

I samförstånd med sina musikvänner kapade Kippenberger helt enkelt musiken och gav ut den i sitt eget namn och skapade ett passande konvolut. Som inte fick vara retro, inte ironiskt, ingen pastisch, men helt egensinnigt, ändå möjligt att identifiera som den äkta vara det i approprieringens namn sades vara.
Med både humor och stor konstnärlig medvetenhet genomförde Kippenberger sitt projekt in i minst detalj. Det lyckades, för än i dag namnges medlemmarna i The Golden Kot Quartett som Kippenberger, Förg, Oehlen, Kiecol. En appropriering av klass, ett mästerverk svårt att överträffa.
Den ende som skulle kunna bjuda upp i de turerna är förstås Sven-Åke Johansson själv, vännen och jazzmusikern som Kippenberger gömde bakom draperiet.

I fjor kom More The Golden Kot Quartett (Brigade Commerz) med sju outgivna inspelningar från 1987. Än en gång påstås att musikerna var Kippenberger och de andra bildkonstnärerna. Men Sven-Åke Johansson vet att vända på roller. Om Kippenberger kapade Night and Days musik så kapar nu Johansson Kippenbergers konst genom att skära upp det ursprungliga omslaget och foga om det så att de fyra ”musiker”porträtten döljs – precis som de verkliga exekutörernas identitet doldes på albumet från 1987. Omslaget har blivit ett draperi bakom vilket aktörerna leker kurragömma. I min fantasi ser jag hur Sven-Åke Johansson fnissande gömmer sig bakom draperiet och låtsas att hans gamle kompis Martin fortfarande lever och sitter huka intill honom. Han kikar förresten fram på själva skivans bild, ett gammalt foto från 1979. More The Golden Kot Quartett är en ny appropriering av verklig klass och ett omslag på samma suveräna nivå som 1987.


julie_ruin

Månadens klassiker

Julie Ruin: Julie Ruin
Bolag: Kill Rock Stars

Efter upplösningen av Bikini Kill blev gruppens frontkvinna Kathleen Hanna Julie Ruin. Namnbyten, alias, är inte bara en fråga om anonymitet, det är en persona, en möjlighet att söka mer, upptäcka annat – både estetik och utvidgade tankar. Hemma i lägenheten i Olympia, Washington, spelade Hanna/Ruin in med vad som fanns tillgängligt av instrument och ljudskapare. Texterna blev små berättelser, där jaget finns i centrum förstås, men världen omkring är med och skapar detta jag. Allt skaver, expanderar, andas häftigt i en ström av ljud och oväntade melodier. Lägg därtill att Hanna/Ruin har format hela konvolutet till en sann artist´s record. Materialet spelades in 1997 och gavs ut 1998.


elggren

Månadens nykomling

Francisco Meirino/Leif Elggren: Trop Tôt
Bolag: Firework Edition

Textbaserat, uppläst, upplöst av Elggren, där orden blir byggstenar i en ljudskapelse av en så stor intensitet att knappast någon noise skulle kunna bryta sig in. Någon talar kanske om drömmar, om ett tillstånd, där världen glidit ur händerna, ett efter-nu-tillstånd. Men är inte Elggrens röst och förvandlingen till tuggande klanger ett sätt att återdrömma sina drömmar. Hur det kan se ut, tänker jag, vill han visa med ett omslag, där över och under, öppet och dolt, förbryllar med en skiftande rumslighet som bara kan utspelas inom oss. Skivan gjordes och gavs ut 2015.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry