Manfred Schulze hamnade i skuggan

Manfred Schulze hamnade i skuggan

Publicerad: fre, 2010-08-20 01:00

Manfred Schulze var en av de mest spännande och svårkategoriserade musikerna i Östtyskland under DDR-tiden. Han målade med rörblåsinstrumenten, var en fritänkare som rörde sig mellan komposition och improvisation och är idag tragiskt underrepresenterad på skiva.

Av: Thomas Millroth

Konsten och musiken i Tyska Demokratiska Republiken, DDR/Östtyskland, hade en märklig överlevnadsskraft. Där fanns officiella trista och representativa duktigheter men också en påhittig, sjudande och ytterst innovativ scen, där en hel del satte spår i framtiden. Det gäller till exempel så kallade artists´ books, grafik och även konkret poesi och i viss mån ljudkonst. Och inte minst fri jazz och impro som hade en – i ordets rätta mening - otrolig popularitet. Musikerna framstod som ett slags frihetliga anarkister – ofta utan egen förskyllan. Gestalter som Ernst Ludwig Petrowsky, Konrad Bauer och Baby Sommer var – ofta litet oförtjänt – hjältar. De hörde till den första generationen musiker i DDR, som kunde försörja sig som jazzmusiker. Jazzen var illa tåld av myndigheterna en bit in på 60-talet, och många av dess utövare försörjde sig som medlemmar i olika storband och underhållningsorkestrar. Men som sagt, situationen ändrades och en efter en trädde jazzmusikerna fram och radikaliserades snabbt musikaliskt. Man skulle kunna tro att det bara var att kliva in i strålkastarljuset. Scenen stod ju öppen. Men inte för alla. En del var så kompromisslösa att inte ens DDR-scenen rymde dem.

Barytonsaxofonisten Manfred Schulze hör till dem som hamnade i skuggan. Han skapade en musik som inte liknade någon annan. Den präglades av täthet, vindlande stämmor, mörka färgklanger. Han målade med rörblåsinstrumenten.

Schulze föddes 1934 och spelade efter privatstudier i DDR under 50- och 60-talen i olika dansorkestrar. Han återfanns i några legendariska kombinationer, där unga, experimentlystna - av kulturmyndigheterna illa sedda - jazzmusiker fick en fristad, bland annat Manfred Ludwig Sextett och Klaus Lenz Big Band. Med Manfred Krugs Modern Jazz Big Band 65 finns det några utmärkta inspelningar. Där satt förutom Schulze både Ernst Ludwig Petrowsky, Hubert Katzenbeier och Günter Baby Sommer. Särskilt den drygt åtta minuter långa liveinspelningen av Manfred Schulzes "Blues March" med Krugs mannar från 1965 är en oväntad uppenbarelse. Arret är fyllt av spänningar och signerat av komponisten. Petrowsky spelar ett altsaxsolo som måste beskrivas som ytterst säreget i förhållande till låtmaterialet. Trombonisten Katzenbeier spräcker upp utöver det tonala, och Schulze själv framträder med ett lysande, välstrukturerat solo. Baby Sommer toppar med ett explosivt trumsolo. Solisterna omges av glimrande och omväxlande blåsararr.

Här finns redan potensen i den östtyska frijazzen, som skulle blomma ut bara några år senare. Schulze höll sig med ytterst få husgudar, men Coleman Hawkins, Charlie Parker, Sonny Rollins och John Coltrane var några. Han tillhörde emellertid en generation som kände ovilja mot att imitera det amerikanska. Intresset för det europeiska musikaliska arvet ledde honom till den klassiska traditionen, främst Schönberg, Webern, Eisler, Lutoslawski, Penderecki; och den tyska folkmusiken. Koraler, sånger, och naturligtvis den store Bach var viktiga källor, men framförallt intresserade han sig för den europeiska musiken från tiden då den gick från monodi till flerstämmighet under senmedeltiden. Inriktningen på Schulzes ovanligt sammansatta geni gjorde att han hamnade mellan olika kategorier. Han upplevdes som motsägelsefull. För samtidsmusiken var han för mycket en jazzsaxofonist, och för jazzen blev han för mycket samtidskomponist.

År 1969 bildade Schulze sin blåsarkvintet! Här blev han en absolut föregångare, och bland andra medlemmarna i Rova Saxophone Quartet har hyllat honom som pionjär. Med blåsarkvintetten skapades en grupp där han kunde förverkliga sina musikaliska idéer. I en intervju med Bert Noglik 1977 berättade han, att "för mig handlar det om klangstrukturer och klangytor och inte om korus som upplöser harmonierna. I vanliga fall används inte temat i improvisationen, utan det improviseras över de harmonier som ligger till grund för temat. Koruset kan bytas ut efter behag, det hänger bara villkorligt ihop med temat. Jag däremot eftersträvar att verkligen modeller och skalor varieras. Mina stycken är därför upplagda på ett annat sätt. Ett bestämt musikaliskt material, som i sig är strukturerat, utgör grunden för musikernas improvisation. Förändringen genomförs av musikerna, men de måste ta med de noterade tonerna. I regel erbjuds i ett stycke flera möjligheter. Den improviserande musikern har alltså friheten att inte bara förändra en modell, utan han kan själv välja mellan olika modeller.".

I DDR var kulturmyndigheterna och arrangörerna pedantiskt intresserade av att kategorisera och etikettera konst och musik. Schulzes Blåsarkvintett hänfördes därför till kategorin frijazz, vilket förvånade honom. Den var aldrig fri i den meningen att de spelade förutsättningslöst eller obundet. De använde improvisationsmodeller som krävde ett stort mått disciplin. Om dekadskiftet mellan 60- och 70-talen inom den västeuropeiska fria improvisationsmusiken betydde nedmontering av modeller och ett expressivt spel, ett slags Sturm und Drang, så var det tvärtom med Manfred Schulze! Hans grund för kompositionerna var studierna av harmonilära, och här hade bland annat Hindemith betytt en del.

Blåsarkvintettens musik kunde byggas upp av tre eller flera samtidiga modeller. Varje musiker improviserade över en modell som passade för tillfället. Och alla spelade samtidigt. Även om stämmorna är solistiska med många starka individuella inpass var Schulzes ideal gruppen - i motsats till det betonat solistiska inom jazzen. Detta hördes redan tydligt - om än fragmentariskt - i inspelningen av "Blues March" 1965. Om detta spelsätt skulle leda någon vart måste alla lyssna intensivt på varandra. I kollektiviteten fanns improvisationen, och då måste gruppen mycket medvetet kontrollera ljudstyrkan. Annars hördes inte de viktiga nyanserna. Bara i motiverade höjdpunkter spelade Schulzes musiker starkt. Det hade inget med intensiteten att göra. Högt betyder nämligen inte av sig själv att något är intensivt.

Resultatet var oerhört märkligt. Tyvärr finns alltför få inspelningar med Manfred Schulze. På FMP publicerades i mitten av 80-talet två album, Nummer 12, som i sin helhet finns med på en CD, och Viertens, ur vilken "Viertens" och "B-A-C-H" är medtagna, däremot saknas "Choral für Dr Martin Luther king" och "Suite für Improvisations Quintet". Av medmusikerna ville han ha två saker, musikalisk gemenskap och stark individualitet. Detta gav Schulzes idéer en klangrikedom och variation som kan beskrivas som storslagen. Först kan det låta massivt, men snart utkristalliseras de enskilda rösterna. Han valde starka, egensinniga blåsare. Saxofonisterna Manfred Hering, Heiner Reinhard, Dietmar Diesner och trombonisten Johannes Bauer rör sig fritt och med lätthet i strukturerna. De solistiska inpassen är laddade och klangrikt personligt färgade. Det gäller inte minst Schulze själv, som spelar med magnifik mörk värdig pondus. Han använde hårda rör och blåste långt upp i övertonerna.

Klangvärlden är uppskakande, ofta mycket tung och definitiv. Styckena är gärna uppdelade i perioder. Och musikerna kan med yttersta precision använda pausen, eller den aforistiska insatsen. Schulze hörd i dag ger lätt en tragisk klang, därför att vi känner till hans öde. Hans konstnärliga och musikaliska storhetstid inföll före murens fall. I samma veva som die Wende insjuknade han för att aldrig mer bli frisk.

I DDR hade han publik och musikervänner som förstod honom. Bland kollegerna intog pianisten Hermann Keller en särställning, en annan fritänkare, en sturig ensamgångare och betydande instrumentalist, som hamnade i skuggan efter murens fall. Han var klassiskt skolad med idéer i samma gränszon mellan klassiskt och jazz, mellan struktur och improvisation som Schulze. Kellers grupper hade det svårt. För arrangörerna var han antingen för mycket jazz och för litet komposition eller för litet frispel och för mycket komposition. Han föll mellan alla tänkbara stolar och fick få spelningar varje månad.

1973 hade Schulze träffat Keller. De började spela duo med varandra, och 1976 bildades Berliner Improvisations-Quartett. Keller spelade piano och reciterade, Schulze spelade barytonsax och klarinett, Andreas Altenfelder spelade trumpet, och Wilfried Staufenbiel spelade cello och sjöng. Den sistnämnde var en renodlad samtidsmusiker, medan Staufenbiel hade tydliga rötter i jazzen. Alla kompositioner var signerade antingen Keller eller Schulze, och den klangvärld som här rullades upp var inte mindre omvälvande än Blåsarkvintettens. En del material innehöll även texter, av bl.a. Charles Baudelaire och Pablo Neruda, som Stauffenbiel sjöng med rak, naken röst. Genom gruppens musik drog en bitvis nästan isande smärta. Inte minst på grund av hur Schulze använde klarinetten, ett instrument där han mer var medveten tonfärgare än solist. Lägg därtill explosiva klangäventyr i strukturerna av Schulze och Keller, som båda var storartade solister. Denna kompromisslösa grupp, som var ena hälften av Schulzes musikaliska liv i DDR, ansågs inte vara värd mer än en LP, utgiven 1979 av statliga Amiga, i mycket liten upplaga, snabbt slutsåld. Detta är utan tvivel en av de angelägnaste nyutgåvorna från den europeiska experimentella fria scenen. Vi väntar!

Uppenbarligen var Schulze både sensibel och sårbar, och han reagerade starkt på alla schizofrena situationer, som det ju var gott om i en tid då Europa delades i Öst och Väst. I konvolutet till kompaktskivan "Viertens: Nummer 12" läser jag om reaktionen då han äntligen fått sitt DDR-pass, vilket var nödvändigt men sannerligen ingen självklarhet, och satt på tåget på väg för att spela i väst. I sin frustration över den besynnerliga sitsen öppnade han fönstret och kastade ut jackan med passet i fickan! Efter murens fall tystnade Schulze som sagt. Dömd till inaktivitet såg han sin musik falla i glömska. Hans öde verkade bli bittert, även om han hade kvar sin konst. Han var nämligen i lika hög grad grafiker och målare som kompositör och musiker!

Bildkonsten var viktig för honom. Den är till och med en nyckel till musiken, och vice versa. "Här finns det säkert ett sammanhang", berättade Schulze för Noglik. "För mig handlar det i båda fallen om strukturer. De musikaliska modellerna liksom de optiska strukturerna är för mig som ett nät, som ett raster, som det gäller att fylla med klanger. Som ni ju ser undviker jag perspektiviska framställningar i mina bilder, eftersom illusion uppnås med det. En bild består av en yta och behandlas som sådan av mig. Också i musiken föredrar jag klangytor.”.

Det finns en vacker hyllning till denne store individualist. Då han fyllde 60 år gav Manfred Schulze Bläserquintett bestående av trumpetaren Paul Schwingenschlögl, saxofonisterna Manfred Hering, Heiner Reinhard och Gert Anklam, samt trombonisten Johannes Bauer, en konsert den 9 september 1994 i Schloss Charlottenburg i Berlin. Schulze själv var där, oförmögen att spela. FMP var också där och spelade in musiken utan Schulzes egen röst men med hans kompositioners intensiva stämmor och klangfärger. Och på omslaget lyser en av hans målningar, intensivt röd, glödande, schatteringarna bildar en böljande rörelse och i centrum en isolerad cirkel. Sluten.

Idag lever han på ett vårdhem i Berlin.

Skivor med Manfred Schulze
Berliner Improvisations Quartett, Amiga Jazz 8 56 717 (LP)
Manfred Schulze Bläser Quintett, Nummer 12, FMP 1090 (LP)
Manfred Schulze Bläser Quintett, Viertens FMP 1230 (LP)
Manfred Schulze Bläser Quintett, Choral-Konzert Amiga 8 36 356 (LP)
Manfred Shulze Bläserquintett, Viertens: Nummer 12 FMP CD 87
Manfred Schulze Bläserquintett, Konzertino FMP CD 70
Manfred Krug, på Jazz in Deutschland aus dem Amiga-Archiv 1947-1965 BMG Amiga 74321433802

Litteratur
Bert Noglik, Heinz-Jürgen Lindner, Jazz im Gespräch, Verlag Neue Musik, Berlin 1978
Wikipedia: Manfred Schulze (på tyska)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry