Marcus Schmickler på skiva

Marcus Schmickler på skiva

Publicerad: tors, 2007-11-01 20:05

Följ med på en upptäcktsfärd bland tysk funk, elektroniska utfärder, körmusik, digitala experiment, pop, minimalism. Soundofmusic har lyssnat på en diger bunt skivor med kompositören, producenten och improvisatören Schmickler och delat in dem i fem kategorier: Den tidige Schmickler, Pluramon, A-Musik (kompositören), improvisatören och Mimeo. (Publicerad 2007)

Av: Magnus Nygren

schmickler.tidig
C-Schulz: 7. Party Disco (Erfolg, 1991), Blockwart: Neuntöner/ Schwungmasse (Erfolg, 7”, 1991), Kontakta: s/t (Odd Size, 1992), C-Schulz: 4. Film Ton (Extreme, 1992), Marcus Schmickler: Onea Gako (Odd Size, 1993), Pol: Transomuba (Odd Size, 1994), Pol: Baby, I will make you sweat (Odd Size, 1996).

Den tidige Schmickler.

Den musikaliska kreativiteten i Köln de första åren under 1990-talet är omtalad. Alla vägar leder till ... Köln skulle man kunna säga. I alla fall om man pratar tyska experimentella vägar som Via Stockhausen, Via Can, Via DAF (Deutsch Amerikanische Freundschaft) och Via Kraftwerk och gör minimalistiska avstickare in på musikens industriområden och in i nya elektroniska strömkretsar.

Även Marcus Schmickler styr in på dessa vägar och plogar dessutom upp dem. Vid sidan av sitt gitarrspel hittar han snabbt en roll som producent och skapar Kasper Hauser-studion i Köln. Med skolkamraterna Carsten Schulz (C-Schulz), Frank Dommert och Georg Odijk ingår Schmickler i en mängd projekt, ibland tillsammans, ibland med andra.

I den klassiskt skolade oboisten Carsten Schulz finner Schmickler en sann frände. Deras musikaliska utveckling de följande åren är tätt sammanflätad. Under namnet Blockwart spelar duon och Georg Odijk in en singel 1990/91 på det egna bolaget Erfolg. 1991 släpper samma bolag tolvan 7. Party Disco med C-Schulz, medverkar gör Schmickler och Christoph Kahse. Blockwarts dova rytmiskt monotona syntmusik utvecklas till tidig techno med inslag av jazz och funk. Syntar svävar över fasta rytmer på trummor och bas, med stråk av influenser från Kraftwerk. Schmickler deltar också på C-Schulz lp 10. Hose Horn på Frank Dommerts etikett Entenpfuhl från samma år.

Snart träder de båda in på mer ambienta spår där rytmiken inte längre är lika utmejslad. Dels på C-Schulzes 4 Film Ton (1992) på det australiensiska bolaget Extreme. Filmisk musik där akustiska instrument blandas med keyboards och andra elektroniska instrument. Musiken är både vacker och välkomponerad med melodier från oboe, cello, piano, gitarr.

Mästerverket från denna tid är gruppen Kontaktas självbetitlade album på det franska bolaget Odd Size. Ett organiskt 38 minuter långt elektroakustiskt stycke med ett oförskämt aktuellt sound. Förutom Schmickler och C-Schulz medverkar Monika Westphal, Frank Dommert, Georg Odijk och Inde du Nord (aka Hajsch aka Hans-Jürgen Schunk). Några regelrätta instrument används inte, istället dras det med stråkar och skrapas på metallföremål och diverse annat skräp. Ljuden förstärks genom skivspelare och andra elektroniska apparater. Utdragna ljud förändras sakta, rytmer pulserar långsamt, flöjtliknande ljud tränger igenom, densiteter förändras. Det finns inslag av industrimusik, men också av ambienta ljudsjok och abstrakta strukturer. Rekommenderas varmt!

Men Schmickler/C-Schulz lämnar inte populärmusiken. Redan 1991 startar de gruppen Pol som debuterar med Transomuba 1994 (duon har då blivit en trio med Christoph Kahse på keyboards, programmering och röst). Ganska hårda och täta låtar med markerad, ofta pumpande takt hämtar inspiration från techno, rock, pop, elektronisk kraut. Tribala rytmer blandas med mystiska stämningar och sång på påhittat språk. Bra? Nja, det funkar, men är inte märkvärdigt.

Uppföljaren Baby, I Will Make You Sweat är bättre. Ett nära 40 minuter långt soundtrack till en film av Birgit Hein. Långsamma byggen av stämningar med dragning åt det utdragna, minimalistiska även om det finns vissa rytmiska inslag. Det är intressant att höra hur Schmicklers gitarr får en annan framtoning än tidigare. Det handlar mer om att skapa ljud än att spela tonföljder och ackord.

Symptomatiskt sammanfattar Schmicklers första soloskiva – Onea Gako – denna tid väl. Det är en brygd med en mängd olika ingredienser. En inställning han i och för sig fortfarande håller vid, men som i början av 90-talet inte hade mognat. Visst finns det goda stunder, men han försöker att pressa in alldeles för mycket. Flera låtar har klara inslag av hårdrock; tunga riff och till och med mullrande dubbelkaggar. Influenser kommer även från Frank Zappas Jazz from Hell (på låten ”Wave Recorder”) och från Pink Floyd-gitarrer på ”It's a Question”. Redan här visar Schmickler också intresse för rösten. På den mycket vackra ”Xeletisio” framträder ljus kvinnlig profan sång med enbart elektroniska ljud i bakgrunden. Vacker är även den droniga ”Eso-T (pt1)” som i del 2 häftar vid den kyrkligt inspirerade sången.



pluramon
Pluramon: Pick up Canyon (Mille Plataeux, 1996), Pluramon:
Render Bandits (Mille Plateaux, 1998), Pluramon: Reservoir ep (Mille Plateaux, 2000), Pluramon: Bit Sand Riders (Mille Plateaux, 2000), Pluramon: Dreams Top Rock (Karaoke Kalk, 2003).

Pluramon.

Ur ruinerna av det kraschade projektet Pol reste sig Pluramon. Men här stod Schmickler i huvudsak ensam till en början, även om han fick hjälp av Can-trummisen Jaki Liebezeit, Jan St Werner från Mouse on Mars, Frank Dommert med flera. Två saker tog Schmickler med sig från Pol, synen på gitarren som ljudskapare och viljan att göra musiken ”enklare och råare” än vad den tidigare varit. Geniala drag skulle det visa sig när Pluramon 1996 kom med debuten på Achim Szepanskis Mille Plateaux.

Med en blandning av minimalism, rytmik, enkla melodier, funk, monotoni, kraut, gitarrer och elektroniskt skapade ljud är Pick up Canyon en lika egensinnig som strålande skiva. Schmickler lyckas forma den råa ljudbild han vill skapa. Men inte rå i bemärkelsen frånstötande och burdus, utan mer direkt och ej tillrättalagd. Och självklart har den en viss aggressivitet.

Pick up Canyon är Pluramons mest experimentella skiva, framförallt på låtarna utan trummor och Jaki Liebezeit. Men det är en ganska lågmäld experimentalism. De långsamma elektroniska looparna på exempelvis ”Teental” skapar vackra rytmiska melodier som för tanken till mer minimalistisk musik. På andra låtar finns embryon till den svävande ljudbaserade electronica som blivit så väl utvecklad under senare år.

Men minimalismen har även betydelse på de poppigare låtarna. Loopar är vanliga och på inledande ”Noh” finns ett space-inslag innan gitarr och trummor tar sig an This Heat-former. På ”Planet” får Jaki Liebezeits trummor nästan en rituell inramning i sitt tunga malande medan ”Self” är funkig med tung bas och upprepande gitarrslinga.

Just funkinslagen är intressanta. 1997 sammanställde Burnt Friedmann en skiva med vad han kallade tysk funk (den helt fantastiska samlingskivan Deutscher Funk på amerikanska Caipirinha). Med sin öppna, rytmiska och monotona electronica var Pluramon naturligtvis med på cd:n, med en lysande remix av Bionauts ”Wild Horse Annie” och med den egna ”Syth” som sedan remixas på Pluramons egna Render Bandits.

1998 års Render Bandits är överhuvudtaget mer lättillgänglig och låtbaserad, mindre experimentell än debuten. Mer av soul eller funk översatt till tyska med ett elektroniskt lexikon, även om akustiska instrument såsom Schmicklers gitarr (om än elektrifierad) och Jaki Liebezeits karaktäristiska trummor är väsentliga delar av musiken.

Låtar som ”Tel. Bell”, ”Formant” och ”Hintergrund” är magnifika. Jaki Liebezeits trumspel är lika rytmiskt exakt som det håller en släpig monoton takt. Schmicklers gitarrspel är väl avvägt och smakfullt, enkla slingor, enstaka rytmiska toner eller som i ”Hintergrund” förflyttat till vibratoland med klara soulinslag. Elektroniken är närvarande med keyboardljud som formar melodier eller ljud som effektfullt fyller upp rytmiken.

Remixskivorna tänder jag inte riktigt på. Reservoir ep är lite för intetsägande med dunka-dunka-remixer av bland annat Christian Vogel och Thomas Brinkmann. Bit Sand Riders är bättre om än remixerna inte på något sätt når upp till originalens kvaliteter. Den suggestiva och magiska känslan går ofta förlorad även om Matmos, Lee Ranaldo, Hecker/Atom Heart och FX Randomiz gör klart godkända versioner där de lyckas göra något eget samtidigt som det finns fragment av originalet kvar. Samtidigt vill jag säga att det är sällan jag tilltalas av remixer, jag har inte riktigt förstått vitsen med dem.

När det 2003 är dags för nästa skivaDreams Top Rock – har Pluramon bytt skivbolag till Karaoke Kalk. Det är inte mycket som påminner om tidigare Pluramon och att ta in Julee Cruise på sång är lika genialt som oväntat. Hennes effektdränkta röst passar ypperligt till den massiva popmusiken som väller ut genom högtalarna.

Att hänvisa till My Bloody Valentine är träffande. Schmickler bygger effektivt gitarrväggar på MBV-fundament men med delvis andra material. Vid närmare lyssning tränger gitarrfigurer à la Schmickler fram, det är inte enbart dränkt i feedback. Men även om ”Time For a Lie” är strålande pop går en del av den tidigare magin förlorad. Den monotona krautkänslan är borta, så även den enkla ”deutscher funk”-rytmiken. Och då hjälper det inte att Schmickler får hjälp av både Kevin Drumm och Keith Rowe på några spår. Några enskilda väldigt bra låtar räcker dock inte för ett mästerverk.



schmickler.amusik
Wabi Sabi: s/t (A-Musik, 1997), Sator Rotas: s/t (A-Musik, 1999), Marcus Schmickler: Param (A-Musik, 2001), Marcus Schmickler & John Tilbury: Variety (A-Musik, 2005), Marcus Schmickler: Demos (for choir, chamber quintet and electronic music) (A-Musik, 2006).

Kompositören Schmickler på A-Musik.

Schmickler har hittills gett ut fem skivor på vännen Georg Odijks bolag A-Musik. Tydligt är att han här exponerar kompositören Marcus Schmickler. Elektroniken är framträdande. Wabi Sabi och Sator Rotas bygger på elektroniskt klingande ljud och Param och Demos som i huvudsak formas av akustiska instrument respektive röster är bearbetade elektroniskt i efterhand.

Av Wabi Sabi och Sator Rotas tilltalas jag mer av den förra. Titellåten spänner mellan lågmälda droner och ryckiga elektroniska inslag. Den transparenta ljudbilden släpper fram händelserna och man kan ana elektronmusikens historiska vita laboratorierockar i korridoren, men också nutidens rytmiska rörelser. Stundtals vacker, stundtals intensiv, organisk, men aldrig riktigt noisig.

Det andra låten – ”Param”, vilken återkommer på skivan med samma namn – är betydligt dronigare med långa ljud som fyller klangrummet. En mäktig resa där Schmickler på något sätt lyckas att vrida tonerna runt deras egna axlar och liksom ”skruva” runt ljuden. Riktigt bra.

Sator Rotas är inte lika varierad. Förenklat är strukturen ganska traditionell, rörelser förändras långsamt och leder med vissa omvägar i oregelbundenhet och ambience till ett crescendo för att sedan plana ut. Det är bra och många gånger en riktigt behaglig musik. Det kanske viktigaste är att Schmickler här börjar med att försiktigt ”accelerera” ljuden. Ett inslag som han senare kommer att utveckla betydligt mer.

Skivan Param från 2001 är en av Schmicklers absoluta höjdpunkter. Här får han utlopp för flera av sina musikaliska storheter: att skapa ljud, att komponera och att sätta ihop musiken på spännande sätt. Till sin hjälp har han den mycket välspelande nutida ensemblen Zeitkratzer (med Reinhold Friedl, Ulrich Krieger, men också Axel Dörner).

Dramatiken är slående, likaså närheten. Musiken ångar av förväntade händelser och tryck. Men det är inte fragmentariskt, snarare formas stämningar med organiska medel. Elektronik och akustiska instrument intervenerar så lyckat att man i slutändan inte riktigt vet vad som är vad.

På titellåten har Schmickler lagt till (i jämförelse med versionen på Wabi Sabi) sex violiner, två viola, bas, saxofon och trombon. Den utdragna stämningen byggs ut och får nästan spöklika former. Även ”AS/N” bygger på skrämmande stämningar men är betydligt kantigare, med korta instrumentella inslag som känns igen från avantgardistisk nutida musik. Elektroniken har heller inte en lika framträdande roll. Vid varje ny lyssning hittar jag nya saker att häfta fast lyssningen vid.

Den nämnda ”accelerationen” återkommer på ”<22 Gliders>-rule”. Här bearbetar Schmickler ett stycke för stråkkvartett och lyfter upp musiken i stratosfären. Det låter som att högtalarna förvandlats till jetmotorer som med sitt dån fyller upp hela rummet. Mäktigt!

På skivan finns även en underbar minimalistisk dronelåt för orgel (”Atman”) och den väldigt vackra ”Cue” som med mjuka rörelser flirtar med David Behrmans elektroniska musik på On the Other Ocean.

Om instrumenten upptar stora delen av Param är det rösternas tur på Demos (for choir, chamber quintet and electronic music). Titellåten står i centrum, fragment av Nietzsches ”Also Sprach Zarathustra” slungas runt i dionysisk extas kring lika exalterade elektroniska och instrumentella rörelser. Det är maxat – och det är ansträngande. Att lyssna blir nära nog fysiskt. Även om det har sina poänger tänder jag inte fullständigt. Det gör jag däremot på ”0”, vacker, mäktig och dronig körmusik framförd av Operakören vid Statskapelle Weimar till pjäsen ”Maria Stuart”. Fantastiskt!

Slutligen några ord om Schmicklers samarbete med pianisten John Tilbury på skivan Variety. En underbart sparsmakad skiva där Tilbury befinner sig vid tangenterna och Schmickler inuti pianot och vid sin dator. Det är stillsamt, rofyllt och elegant och håller fast vid devisen ”less is more” . Tilbury har en otrolig känsla för rytmik och lägger tonerna oerhört rätt under det 41 minuter långa stycket. Det är svårt att inte tänka på Morton Feldman. Schmickler å sin sida gör det också väldigt bra, inte minst i det att han inte lockas till att kontrastera Tilbury. I stället håller han tillbaka och låter små ringanden, samplingar (tror jag), knäpp på strängar och instrumentkropp med mera göra sitt. En underbar skiva.



schmickler.impro
Thomas Lehn/Marcus Schmickler: Bart (Erstwhile, 2000), Rowe/Lehn/Schmickler: Rabbit Run (Erstwhile, 2003), Rowe/Nakamura/Lehn/Schmickler: s/t (Erstwhile, 2004).

Improvisatören Schmickler.

Vid sidan av kompositören, producenten, studiovirtuosen finns även improvisatören Marcus Schmickler. Ända sedan Kontakta i början av 90-talet har denna sida funnits med, men har i projektet Mimeo (mer om det senare) och diverse andra samarbeten, ofta med Thomas Lehn, fått större utrymme under 2000-talet.

Med Lehns analoga synthesizers och Schmicklers digitala (plus dator) plöjer de på Bart upp fältet rejält för den elektroniska improvisationen. De arbetar med samma storheter – färger, längder, rytmer, strukturer, densiteter, lyhördhet etc – som vilka andra som helst. Principiellt är det ingen skillnad, däremot ljudmässigt.

Mångfalden av elektroniskt färgade ljud är enorm. Det svischar, knorrar, brusar, vibrerar, blippar, puttrar, skorrar och allt möjligt. Ibland känns det som att de öser ljud ur en låda de hittat på INA-GRM-studion i Paris. För den ljudfrälste finns det mycket att hämta. Ibland fastnar jag i speciella ljud, ibland försöker jag hitta Lehns mjukare analoga klanger, ibland Schmicklers vassare digitala, ibland sugs jag upp i kakafoni. Många gånger är det svårforcerat, men aldrig ointressant.

Rabbit Run får de sällskap av Keith Rowe som sedan bildandet av AMM på 60-talet har varit en av de stora improvisatörerna i Europa. Floran av ljud utökas ytterligare med Rowes ”tabletop” gitarr och elektronik även om det många gånger är omöjligt att avgöra vem som gör vad under de 41 minuter skivan varar (den är uppdelad i 42 spår som kan spelas på shuffle).

Rabbit Run har betydligt fler noiseinslag än Bart, samtidigt som den är mer lekfull. Reaktionen rör sig mellan skratt och svett. Men den fortgående rastlösheten blir lite för mycket för min smak, likt en kanin som flyr i full fart utan riktning.

Något helt annat blir det när trion utökas till kvartett med Toshimaru Nakamura på ”no-input mixing board”. Skivan är inspelad på festivalen Amplify 2004 i Köln. Ljuden dras ut på längden samtidigt som ropen förvandlas till viskningar. Stämningen är mer mystisk än prövande och det handlar mer om att bygga upp förväntningar i form av ljudbilder som verkar över tid. Stundtals väldigt lågmält, om än inte tyst. Däremot aldrig högljutt, snarare en mellannivå som ställer höga krav på musikerna. Krav de ofta uppfyller, men inte hela tiden. Som lyssnare tankarna ibland iväg och handlar om helt andra saker än musiken.



schmickler.mimeo

Mimeo: Electric Chair + Table (2cd) (Grob, 2000), Mimeo/John Tilbury: The Hands of Caravaggio (Erstwhile, 2001), Mimeo: Lifting Concrete Lightly (3cd) (Serpentine Gallery, 2004), Mimeo: Sight (Cathnor, 2007)

Improvisationsgruppen Mimeo.

"In one second you guys can eliminate me once and for all." Jérôme Noetinger corrects me: "less than a second". Orden är pianisten John Tilburys när han skriver om deltagandet i Mimeos The Hands of Caravaggio, en tolkning av den italienska barockmålaren Caravaggios tavla ”The Taking of Christ”.

Sentensen är talande. Musklerna i den elektroniska orkestern Mimeo (Music in Movement Electronic Orchetra) är tillräckliga för att slå ut det mesta. Men det vore alltför enkelt. Medan musklerna ligger i bakgrunden och lurar ägnar sig gruppen åt betydligt mer sofistikerade saker. De bygger broar mellan konstarter, ”målar” musik med ögonbindel, experimenterar, överför ”concerto”-formen till piano kontra elektronik. Improviserat ja, men utifrån väl genomdiskuterade och konkreta utgångspunkter.

Keith Rowe, gruppens ledare, ger en hint om vad det delvis handlar om när han säger: ”as for history, I guess Mimeo reflects the doubt laden transition from the world of scarcity (analogue spectrum) to the one of plenty (digital). Within the orchestra this transition is represented by the "group primitive" and the "powerbook trio", a kind of "post techno Duchampianism", a music worked around choice and juxtaposition.” Han fortsätter: ”The question however remains : "Will the powerbook trio be able to contain the low tech. onslaught of the primitives and avoid the out-flanking manoeuvres by the dysfunctional garbage collectors, or will the romantics hold the day with their instruments rooted in history".

Idéen om Mimeo föddes 1997 av tre festivalarrangörer i Europa. Tanken var att improvisationsmusiker skulle bjudas in för att turnera. Redan efter första turnén med konserter i österrikiska Nickelsdorf, holländska Haag och tyska Wuppertal (inspelningar finns på gruppens första skiva Queue utgiven på tyska Grob och amerikanska Perdition Plastics) övertog musikerna rodret. Keith Rowe blev konstnärlig ledare. Efter en tid formades gruppen till en fast konstellation bestående av Rowe, Marcus Schmickler, Phil Durrant, Thomas Lehn, Christian Fennesz, Kaffe Matthews, Jérôme Noetinger, Gert-Jan Prins, Peter Rehberg, Rafael Toral, Cor Fuhler och Markus Wettstein, den sistnämnde har dock hoppat av.

Att ta sig an Mimeos skivor är inte det lättaste. Och som med så mycket annan musik kan man göra allt från att enbart lyssna till att göra inträngande analyser av vad det i detalj är som pågår. Det sistnämnda är inga som helst problem. Dessvärre kommer jag inte ifrån känslan av att man som lyssnare till viss del ändå ställs utanför den kontext musiken formas i.

Ta årets Sight som exempel. En mycket fin utgåva på skivbolaget Cathnor. Det enda det svarta omslaget berättar är vilka musiker som deltar och att skivan är ”after cy twombly”. Ingenting framkommer om hur skivan kommit till, att Cy Twombly var en konstnär som för att bryta invanda mönster satte på sig en ögonbindel när han målade, att var och en av musikerna skulle spela in fem minuter musik som de skulle placera var som helst på en 60 minuters cdr, att de under tiden de skapade musiken skulle tänka koncentrerat på vad de trodde de andra i gruppen skulle göra, att Marcus Schmickler fick dessa inspelningar och sammanfogade dem utan att lyssna på slutresultat, att han skickade materialet till skivbolaget som utan att först lyssna gav ut musiken...

Kanske är det en poäng att inte berätta all fakta, eftersom det styr lyssnandet i väldigt hög grad. Men det håller inte, anser jag. Jag vill veta det, och jag vill att det ska framkomma av omslaget, inte att jag ska behöva läsa det på nätet. För mig innebär det bara att en onödig distans skapas mellan musiker och mig som lyssnare.

Med informationen i bagaget blir skivan mer intressant. Jag förstår partierna av tystnad, jag förstår varför musiken är mer nedtonad än på övriga skivor och varför så få ljudkällor används samtidigt. Jag får också nyttiga frågeställningar om vanans makt, även i så extrema sammanhang som Mimeo.

Även The Hands of Caravaggio brister i information. Men på omslaget hänvisas i alla fall till skivbolaget Erstwhiles hemsida. Skivan är den mest lättillgängliga av Mimeos skivor. Nu ska inte detta överdrivas, men John Tilburys sparsmakade och som alltid väl avvägda pianospel bjuder in lyssnaren även om Cor Fuhler som befinner sig inne i pianot stressar på. Det historiska och klassiska i form av piano möter samtidigt nutidens datorer och synthar. Underbara spänningar skapas dem emellan och trots myller av elektronik tar de inte död på pianot. En god start för den som vill närma sig Mimeos musik.

Även trippel-cd:n Lifting Concrete Lightly har en konceptuell ram att hålla sig till. Inspelad i Serpentine Gallery i London förhåller sig gruppen till en paviljong i betong och glas som ”flyter” en och halv meter ovanför marken, skapad av den brasilianske arkitekten Oscar Niemeyer. Musiken spänner och knakar, betongen tycks vibrera av rörelser och glasskarpa klanger viner genom luften. En uppvisning i dynamik och musikens möjligheter på samma sätt som dubbel-cd:n Electric Chair + Table.

Mimeo spelar ingen lättåtkomlig musik. Men tar man sig tid är det klart givande. Så mångbottnat att man ständigt kan hitta nya ingångar och upptäckter. En fullkomligt unik sammansättning av musiker, inget mindre än en improviserande elektronisk symfoniorkester.

Efterord: De flesta av Schmicklers skivor finns med i genomgången ovan. Dock inte alla. Vår recension av ”Amazing Daze” med Hayden Chisholm kan du läsa här. Med Chisholm och cellisten Claudio Bohórquez har Schmickler även spelat in Solo and Accompaniment (for Claudio B) (2007). Två skivor finns med noisegruppen Brüsseler Platz 10A (med bland annat Jan St Werner från Mouse on Mars), en självbetitlad tolva på skivbolaget Sieben och en tillsammans med Agentur Bilwet och Hajsch på bolaget Supposé. Med Thomas Brinkmann finns tolvan Christian/Daniel (1998) och Chevrolet/Corvette (2001). Schmickler har också spelat in med Marc Ushi meets Reverend Galloway. Redan 1988 kom en kassett med Schmickler och Frank Dommert som heter Nach Schweiz. Och två år senare en kassett med namnet Entenpfuhl: 1990 där Dommert, Odijk, Schmickler, C-Schulz med flera ingår.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry