Minimalistisk electronica

Minimalistisk electronica

Publicerad: ons, 2006-05-17 10:25

”Minimalistisk electronica” – kan en genre vara mer generell? De två orden säger i stort sett ingenting, mer än att det handlar om en musik som a) är diskret och b) kräver ström. Ändå vet man på ett ungefär hur det låter. Paketeringen finns där, men likt andra idiolekter (lingvistikens begrepp för personligt språk) fyller vi innehållet lite olika. För en person betyder minimalistisk electronica inåtvänd hörlursmusik; för en annan soundtracket till Ikeas nya kök; en tredje tänker på musik med historiska rötter. Det här är min spaning.

Av: Sven Rånlund

1996. Engelska musiktidningen The Wire, känd för att ligga i framkant, publicerar en artikel om Berlinbolaget Basic Channel som precis gett ut en samlingsskiva, ”BCD”. Moritz von Oswald och Mark Ernestus, med bolagsnamnet som artistnamn, har släppt 12”-plattor sedan tidigt 90-tal. Nu har de lagt ihop ett antal låtar som, enligt artikeln, brusar, sveper, klickar och snurrar. Musiken beskrivs som ett slags techno, men inte som det låter på dansgolvet utan tomt och ekande – som om man stod på gatan utanför och lyssnade.

Jag blev nyfiken, som så många andra. Köpte plattan. Fastnade. Basic Channels ”BCD” och utgivningar på några tyska bolag (Chain Reaction, Kompakt m fl) öppnade portarna för en ny sorts inåtvänd elektronisk musik. Här finns inte popmusikens melodier och uppsättning av ackord – ofta räcker tonerna inte ens till ett helt ackord, bara något enstaka ljud som filtreras i det oändliga. Trummor, om de alls förekommer, är så nedbantade att Kraftwerks ”Computer World” framstår som stökig: i stort sett bara en enkel, dovt pulserande baskagge, möjligen en hi-hat. Blundar man kan det låta som om skivspelaren fastnat på det innersta spåret. Eller som när man kör bil en regnig natt – vindrutetorkarna är den pumpande basen, synthljuden är vattnet som swoschar längs fönstret. Musikens väsen ligger i poleringen av de små, enstaka detaljerna: ljudet av en trumma som tömts på allt utom sitt eget komprimerade eko, en långsam vridning av ett filter, en delayeffekt som tryckts i botten. Det är de små ljudens musik.

mini1
Foto: Sven Rånlund

Snabbspola till 2006. På hårddisken i en ordinär hemstudio finns – förutom en smärre skivbutik i mp3-format – program och plug-ins att göra all slags elektronisk musik med. Medlen att producera och distribuera musik har demokratiserats, faktiskt så pass att skillnaden i ljudkvalitet blivit hårfin mellan professionella musiker och sovrumsamatörer. Storheten i en dyr produktion är inte längre uppenbar för örat. Jämfört med att stå i replokal och kavla ut tjocka sjok av rock inbjuder datorn till mikroskopiskt detaljarbete: att frysa en ton, att kombinera utsnitt av andras musik, att spela in soundscapes, sampla frysboxen eller strykjärnet, att utifrån en stram programmering eller förprogrammerade mjukvarusynthar bygga upp ett helt sound – ett momentum, en kraft som sätts i rörelse och upprepas i långa sekvenser.

Minimalism – i den klassiska betydelsen efter tonsättare som Steve Reich och Philip Glass – handlar om repetition av fraser, utdragna toner, små förändringar över tid, stadig puls. Den elektroniska musik som på 90-talet började använda sig av minimalismens sparsmakade palett blev av någon anledning oerhört tilltalande för många, som vore det rätt ljuddesign i tiden. Men varför denna minimalism? Man behöver inte vara kultursociolog för att lägga pusslet och se hur väl instrumental, inåtvänd musik passade i 90-talets mentala atmosfär. Decenniet var inte de stora idéernas, manifestens, låttexternas tid. Krig i Europa, ideologiernas förfall, det talades om livet som ett individuellt projekt, utbränning kallades för vår tids folksjukdom. Minimalism blev modeord inom konsthantverk, hushållsdesign, litteratur, arkitektur…

En ny musik började också sippra fram, baserad på skrap och knaster, varmt brus och djuphypnotiska underströmmar. Mental musik för inre åskådning, vackra ljud att gosa i, tillgängligt och beroendeframkallande. Aphex Twin. Pan Sonic. Biosphere. Oval. Gas. Pole. Mouse On Mars. Atom Heart. Vladislav Delay. Thomas Köner. Thomas Brinkmann. Susanne Brokesch. Monolake. Kid606. Fennesz. SND. Alva Noto. Stephan Mathieu. Bolag som Mille Plateaux, Kompakt, Traum, Leaf, Touch, Ritornell, Bip-Hop.

mini2
Foto: Sven Rånlund

Det finns hur många elektroniska subgenrer som helst att klistra prefixet ”minimalistisk” före: techno, house, dub, electro, ambient. Men en alldeles särskild plats i historieskrivning om minimalistisk electronica har de utbytbara begreppen ”glitch” och ”clicks & cuts”. För en gångs skull är urkällan glasklar. År 2000 släppte bolaget Mille Plateaux den första av tre samlingsskivor under titeln ”Clicks & Cuts”. Den landade som en bomb. Det var lätt att imponeras innan man ens hört musiken – man förstod av omslaget att det här var något nytt, avancerat, hoppfullt! Då hade det ändå gått fyra år sedan Mille Plateaux gav ut den ännu mer genredefinierande samlingen ”In memoriam Gilles Deleuze”. Med ens lärde vi oss, vi som inte läst författarens bok som gett namn åt skivbolaget, att musik kan rotas i filosofisk grund. Poststrukturalisten Deleuze fick praktisk användning. Hans begrepp ”rhizom” passade perfekt för samplerteknologin, tanken att livet och informationsteknik var delar av samma labyrint, en väv av data och mänskliga relationer gick att relatera till och reflektera över – och göra musik av. Frågan är om en filosofi någonsin upphöjts till konstnärlig religion som kombinationen ”glitch och Deleuze”.

Det var upphetsade tider, åren kring millennieskiftet. I musiklitteraturen hittar man stora förhoppningar inför den nya mark som bröts av storstädernas samplingsideologer. Rob Youngs artikel i The Wire från år 2000 (nr 190/191) – med titeln ”Worship the glitch” – är det kanske mest talande exemplet. Musiken, menar Young, sammanfattar sin tid, pekar ut en riktning. Det är en exalterad text som behöver citeras ordentligt. Hör bara: ”From beneath the frenetic, threshing rhythms of Jungle (touted in the mid-90s as quintessentially 'millennial' street music), a very different vibration has fermented, feeding off the technical errors and unplanned outcomes of electrified society – the world at the mercy of the glitch. Crackles, pops, pocks, combustions, gurgles, buzzes, amplitude tautenings, power spikes, voltage differentials, colliding pressure fronts, patterings, jumpsplices, fax connections, silent interjections, hums, murmurs, switchbacks, clunks, granulations, fragmentations, splinterings, roars and rushes have overwhelmed the soundscape – as if the Ambient soundfields on the Cage-Eno axis have been zoomed in on until we are swimming amid the magnified atoms of sound. Characterised by colossal shifs in dynamics, tone and frequency, this is an urban environmental music – the cybernetics of everyday life – that reflects the deplation of ’natural’ rhythms in the city experience, and in the striated plateaux of the virtual domain.” Glitch – kunde man annat än bli kär?

Inom mekaniken använder man annars ordet ”glitch” för oregelbundenhet eller felkonstruktion. När tysken Markus Popp under artistnamnet Oval började göra musik av ljud bland annat från manipulerade cd-skivor (snabbspolning, hack i skivor) handlade det om ”musique concrete” i sin moderna förlängning. Själv har han talat om sina ljudkällor inte som musik, inte ens som ljudmaterial, utan som ”sound data”. Oval handlar om generativ musik – musik som skapas genom den process kompositören utformat/designat. Oval är i den meningen ett strikt programmeringsprojekt. Så fick låtarna också titlar som talar dataspråk: ”Quit Not Save”, ”Network Down”, ”T+++”, ”The Politics of Digital Audio”. Microstoria däremot, hans samarbete med Jan St.Werner från Mouse On Mars, var ett mer lekfullt och improviserande sidoprojekt. Under några år runt millennieskiftet förenade de kall datateknologi med varm elektronik utan att det lät ljummet. Microstorias skivor, särskilt de tre som släpptes på Mille Plateaux (”Init Ding”, ”snd”, ”Reprovisers”) är klassisker som står sig – minimalistisk electronica i uttryck och ursprung.

mini3
Foto: Sven Rånlund

Att använda datorn som kompositionsverktyg är i dag lika självklart som att hålla kontakten med människor. Få skriver musik för hand; många skriver istället egna program, eller kod som genererar ljud att komponera av. Men även om datorn är ett ”nutidsinstrument” kan många electronicamusiker sin elektronmusikaliska historia. En natt för några år sedan råkade jag hamna jag i ett chatrum med en person som visade sig vara medlem i Wien-kollektivet Farmers Manual, kända för att experimentera djupt nere på kretskortsnivå. Jag frågade honom vad han inspirerades av (anade, fördomsfull, Playstation-spel och kusiner som Autechre och Coil). ”Xenakis”, svarade han, och gav mig en lidelsefull inblick i vad Farmers Manual lärt sig av denne matematiske tonsättares avancerade elektronmusik.

Rötterna är inte alltid igenkännbara, men här och var hörs ekon av minimalismens pionjärer, inte minst i deras sätt att strukturera musik. Några exempel: Erik Saties ”Trois gymnopedies” är en standardreferens – kanske som vackrast citerad i sann plunderphonic-anda av Akira Rabelais på ”Eisotrophobia” från 2001, ett album där han på digitalpiano tolkat några av 1800- och 1900-talens stora tonsättare genom sharewareprogrammet Argeiphontes Lyre (ett favoritprogram också för Terre Themlitz och Scanner). Uppenbara kopplingar finns också till Steve Reichs och Phil Niblocks långa visuella linjer – lyssna bara på Biospheres och Thomas Köners kristallklara ambientmusik. En annan är David Behrman som 1978 skrev ”On The Other Ocean” för symfoniska instrument och elektronik (programmerad på en föregångare till Apple II, kallad KIM-1), ett blandverk som frisinnade Midaircondo inte skulle behöva skämmas för att droppa i en intervju. Och Lou Harrison, för att avsluta med en ganska bortglömd ikon, organiserade ett helt musikaliskt system för melodiers former (kallad ”melodicles”) och rytmmönster (”rhythmicals”) som Mika Vainio (Pan Sonic) och teoretikern Carsten Nicolai (Alva Noto) borde knäböja inför ibland. Eller – full circle – Moritz von Oswald och Mark Ernestus i Basic Channel.

mini4
Foto: Sven Rånlund

I dag går det tjugo artister på dussinet som kallar sin musik för minimalistisk electronica. Det finns – förstås – en sajt www.minimal-electronica.com. Man behöver inte söka länge på nätet för att fylla iPoden med mp3-låtar där alla ingredienser finns med: frasande melodier, sprakande knaster, svepande skyar, repetitiva rytmer, svag eller ingen musikalisk utveckling. Men det finns en gräns. Efter ett tag orkar man inte längre jaga atmosfärisk musik målad med unika, individuella penseldrag – eller om det var musik med den senaste kombinationen av färgtuber och paletter. Då får man måla själv. Vindens sus, mikrofonens brus. Blir det vackrare?


Skivtips med minimalistisk electronica

mini.alva

Alva Noto/Ryuichi Sakamoto

Insen (Asphodel)

mini.andreas

Andreas Berthling

Tiny little white ones (like handfuls of salt) (Mitek)

mini.dielectric

The Dielectric Minimalist Allstars [i!]

(Dielectric Records)

mini.fullerton

Keith Fullerton Whitman

Antithesis (Kranky)

mini.eno

Brian Eno

Ambient 2: The Plateaux Of Mirror (Editions EG)

mini.bjnilsen

BJ Nilsen

Fade To White (Touch)

mini.gas

Gas

Zauberberg (Mille Plateaux)

mini.rosy

Rosy Parlane

Iris (Touch)

mini.tape

Tape

Milieu (Häpna)

mini.basisnski

William Basinski

The Disintegration Loops I-IV (2062)

mini.pansonic

Pan Sonic

Kesto (Blast First)

mini.curd

Curd Duca

Elevator (Mille Plateaux)

mini.hazard

Hazard

Land (Touch)

(Publicerad 2006)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry