Musik, poesi och glädje i Hagen

Musik, poesi och glädje i Hagen

Invigning av Hagenfesten 2012. Foto: Lars Jönsson

Musik, poesi och glädje i Hagen

Lisa Ullén, Okkyung Lee och Nina de Heney. Foto: Lars Jönsson

Musik, poesi och glädje i Hagen

Legenden Paul Lovens höll både konserter och workshop. Foto: Lars Jönsson

Musik, poesi och glädje i Hagen

Den brittiske basisten John Edwards spelade i trion PaPaJo med trumslagaren Paul Lovens och trombonisten Paul Hubweber. Foto: Lars Jönsson

Musik, poesi och glädje i Hagen

Österrikaren Hans Falb. Foto: Lars Jönsson

Musik, poesi och glädje i Hagen

Nobelpristagaren Tomas Tranströmer fick höra sina dikter upplästa på åtta språk samtidigt. Foto: Lars Jönsson

Musik, poesi och glädje i Hagen

Göran Greider, bosatt i byn Hagen, presenterade Tomas Tranströmer. Foto: Lars Jönsson

Musik, poesi och glädje i Hagen

Publik i ladan. Foto: Lars Jönsson

Musik, poesi och glädje i Hagen

Ellika Frisell i Dala-Floda kyrka. Foto: Lars Jönsson

Musik, poesi och glädje i Hagen

Steve Beresford. Foto: Lars Jönsson

Musik, poesi och glädje i Hagen

The New Songs med Eva Risser, David Stackenäs, Sofia Jernberg och Kim Myhr. Foto: Lars Jönsson

Musik, poesi och glädje i Hagen

Trän & Fritid med Roland Keijser, Sigge Krantz, Bengt Berger, Tord Bengtsson, Jakob Sjöholm och Reine Fiske. Foto: Lars Jönsson

Musik, poesi och glädje i Hagen

Reine Fiske. Foto: Lars Jönsson

Musik, poesi och glädje i Hagen

Bob Moses. Foto: Lars Jönsson

Musik, poesi och glädje i Hagen

Michala Østergaard-Nilsen. Foto: Lars Jönsson

Musik, poesi och glädje i Hagen

Geneviève Foccroulle. Foto: Lars Jönsson

Musik, poesi och glädje i Hagen

Syntbygge under Syntjuntans workshop. Foto: Lars Jönsson

Musik, poesi och glädje i Hagen

Ann Rosén och Lise-Lotte Norelius i Syntjuntan. Foto: Lars Jönsson

Musik, poesi och glädje i Hagen

Roland Keijser med pannlampa. Foto: Lars Jönsson

Musik, poesi och glädje i Hagen

Hagenfesten by night. Foto: Lars Jönsson

Musik, poesi och glädje i Hagen

Triller med Jens Linell, Pontus Estling, Kersti Johansson och Erik Ronström. Foto: Lars Jönsson

Musik, poesi och glädje i Hagen

Kege Snö med Raymond Strid, Niklas Barnö, Joel Grip och Roland Keijser. Foto: Lars Jönsson

Musik, poesi och glädje i Hagen

Mattias Ståhl och Per "Texas" Johansson. Foto: Lars Jönsson

Musik, poesi och glädje i Hagen

Västerdalsälven. Foto: Lars Jönsson

Musik, poesi och glädje i Hagen

Publicerad: tis, 2012-08-28 17:31

Med ett digert program firade Hagenfesten sitt tioårsjubileum under de fem första dagarna i augusti. Fantastiskt mycket spännande musik – men även språket närskådades, inte minst när Tomas Tranströmer dök upp. Men det som gör festivalen unik är alla musikaliska och mänskliga möten – i en avslappnad miljö som föder glädje.

Av: Magnus Nygren

När diktaren och numera Nobelpristagaren Tomas Tranströmer besöker Dala-Floda i juni 1967 står han på hängbron över Västerdalsälven vid byn Hagen. I folkmun kallas den ”Gungbron” eftersom traktens människor länge har fascinerats över att gunga bron i rörelse över den brusande forsen. Om Tranströmer gjorde det samma förtäljer inte historien, men av timret som flottades inspirerades han till att skriva dikten "Med älven" som ingår i samlingen Mörkerseende. I timmerstockarnas framfart ser han människors handlande i en tid när Vietnamkriget rasar. Bortom strömfåran tar enskilda timmer sina egna vägar, som vägrade de att bara följa med.

45 år senare är Tranströmer tillbaka i Hagen, nu på en festival där poesin alltid gått hand i hand med musiken. I presentationen talar Göran Greider om Tranströmers poesi i termer av stjärnbilder högt över oss alla. Dikter som är onåbara på ett sätt, på ett annat så rusar de fram väldigt nära. Värdiga att navigera efter.

När fragment av Tranströmers poesi sedan läses på åtta språk parallellt med improviserad musik av basisten Joel Grip, vokalisten Sofia Jernberg, violinisten Anna Lindahl och en för mig okänd pianist sker märkliga ting. Orden blir en universell massa fri för tolkning: ”Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen” … ”ett fladdrande hörn av sanningen själv”. Det abstrakta tar en flyktig form i samspel mellan kontrabas, röst och fiol, de åtta rösterna läser samtidigt, inledningsvis får jag för mig att språket löses upp när jag inte längre hör hur orden uttalas, men det är väl tvärtom tänker jag sedan, som en manifestation där orden görs förståeliga för så många fler.

Detta pendlande mellan abstrakt och konkret, mellan att få små doser av insikt och samtidigt sväva i osäkerhet eller grubbla, mellan att ifrågasätta och få orden/musiken serverad i given ordning, att stanna upp eller forsa fram i strömfåran – finns det inte i denna osäkerhet likheter mellan den komponerade poesin och den improviserade musiken? Ger inte båda upphov till en själslig växtkraft som ser bortom det entydiga och absoluta?

Även om jag inte läser särdeles mycket poesi tycker jag det. Och det är mycket givande att Hagenfesten väljer att para ihop dessa storheter under festivalen. Vid sidan av Tranströmer dyker dessutom poeterna Johan Jönsson och Jenny Wrangborg upp och läser under programpunkten Politisk poesi. Ord som ”kropp” återkommer i bådas diktning, vem som äger min kropp, vem som tillåter att bryta ner den i arbetets tjänst, är frågor som ställs. Mitt i minnesbilderna av en svunnen tid känns det mycket fräscht. Att våga formulera orden i ett ställningstagande är viktigt.

I mina anteckningar till den magiska konserten med gruppen PaPaJo – legenden Paul Lovens på trummor, John Edwards på bas och trombonisten Paul Hubweber – har jag skrivit SPRÅK! med stora bokstäver. Det är ett ihållande samtal mellan tre fantastiska musiker som svänger och stånkar men också tar språng in i de små ljudens värld. En samlad erfarenhet mynnar ut i ett stycke livemusik. Egentligen inte olikt hur samlade erfarenheter mynnar ut i en dikt. Dock är musiken utan återvändo – det är här och nu (om det inte återutges på skiva det vill säga) medan man alltid kan bläddra tillbaka till den skrivna dikten. En annan aspekt är att språket/samtalet långt ifrån alltid har en central roll i improviserad musik, många gånger träder man ut ur det narrativa, det berättande, för att hitta andra estetiska storheter.

I mitt eget huvud ringer ofta varningsklockor när man pratar om musikaliska möten. Samtidigt måste man nog våga ta tillbaka ord som detta från klichéernas värld. För Hagenfesten är ett enda stort möte. Här möts folkmusik, jazz, improvisationsmusik, konst, poesi. Men det sker också möten mellan människor. I biljettpriset ingår frukost, lunch och middag som är lagad på plats, mycket god och serverad till alla samtidigt. Publik och musiker i gemensamma köer och vid gemensamma bord ger upphov till samtal och utbyte, miljön inbjuder således till samtal på ett helt annat sätt än på andra festivaler. Området är dessutom litet så efter ett par dagar känner man igen väldigt många.

Detta avslappnade möte föder en glädje som alltför sällan finns inom den kreativa musiken av idag. Och Hagenfesten genomsyras av just glädje. Man blir glad av att vara där. När Umlaut Big Band spelar storbandsjazz av Glenn Miller, Count Basie, Duke Ellington sprider sig stora leende på läpparna i festivalens lada. När deltagarna sitter ute och syr ihop en synt under Syntjuntans workshop är folk glada. Detta hindrar inte musiken från att ta allvarliga steg in i det förnimmade. Jag tror tvärtom att det ger musiken en skjuts framåt.

För det är en strålande musik festivalen bjuder på. Under de tre dagar av fem jag själv är närvarande hinner jag höra fina konserter med trion Lisa Ullén (piano), Nina de Heney (bas) och Okkyung Lee (cello), en duo med vokalisten Sofia Jernberg och trumslagaren Paul Lovens, Syntjuntan, solokonsert med fiolspelare Erika Frisell i Dala-Floda kyrka och den österikiske turntable-spelaren Hans Falb med mera.

Två konserter, förutom den med PaPaJo, vill jag dock lyfta fram extra mycket. Den franska pianisten Geneviève Foccroulle är en ny bekantskap för mig. I Dala-Floda kyrka framförde hon en solokonsert med verk av Ernstalbracht Stiebler, Hauke Harder och Morton Feldman. De två första var mycket rumsliga stycken där övertonerna svävade fritt mellan koncentrerade klanger. Efter det distinkta trycket i stycket av Stiebler fick det lyriska ett större utrymme i Harders. På ett märkligt sätt fick hon Feldmans stillsamma koncentration att handla om både frigörelse och inbundenhet. En mycket bra konsert.

Klangens betydelse är nog det enda som förenar Geneviève Foccroulle och den svenska duon Texas & Ståhl. Om än duons jazz skiljer sig markant mot Foccroulles nutida musik är det deras respektive klang som fascinerar. Mattias Ståhl intensiva vibrafon rycker tag i Per ”Texas” Johanssons saxofoner och klarinetter och vice versa. Gammalt och nytt växlar, det mesta är inrepat och ofta finns en melodisk och lyrisk underton, men det handlar om musik som aldrig står still. Svettigt, men också mjukt och vackert. Dessutom: de har uppenbarligen väldigt roligt.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry