Musik som producerar drömmar

Musik som producerar drömmar
Musik som producerar drömmar
Musik som producerar drömmar
Musik som producerar drömmar
Musik som producerar drömmar
Musik som producerar drömmar
Musik som producerar drömmar
Musik som producerar drömmar
Musik som producerar drömmar
Musik som producerar drömmar

Musik som producerar drömmar

Publicerad: tors, 2014-06-26 08:51

En kommande bok på förlaget Bläck Charm Nostalgi Vassa Tänder handlar om library, eller produktionsmusik som det kallas på svenska. Musik som komponerades för att kunna användas fritt i tv-program, reklam, informationsfilmer, och hade sin storhetstid på sextio- och sjuttiotalen. SOM publicerar här en aptitretare i form av bokens förord.

Av: Joakim Norling

Tänk om det fanns en alternativ musikhistoria från sextio- och sjuttiotalen. En musikhistoria som det inte för länge sedan skapats konsensus kring av journalister, författare och medverkande. Ett skeende och en corpus som existerat parallellt med Beatles, Dylan och Bowie men där popens ikoner är knappt hörbara som avlägsna ekon och där helt andra idéer om framgång och estetisk fulländning härskar.

Den här bokens berättigande är att den här musikaliska parallellvärlden finns.
På svenska kallas den produktionsmusik eller biblioteksmusik, på engelska library music eller de senaste decennierna allt oftare, ömsint, av en växande skara entusiaster, kort och gott, library. Det handlar, som benämningarna antyder, om musik som skapats med helt andra förutsättningar och med helt andra avsikter än den samtida popen.

Librarymusiken komponerades för att kunna användas fritt i tv-program, reklam, informationsfilmer och alla möjliga andra sammanhang där man behöver ett ledmotiv, en musikalisk stämningshöjare eller bara passande bakgrundstoner. Kompositörerna och musikerna avlönades av skivbolaget och avstod samtidigt alla rättigheter till verket. Poängen med library var att den skulle vara billigare för tv-kanalen, reklambyrån eller produktionsbolaget som köpte den än specialskriven musik eller samtida hits. För alla som är bekanta med den grafiska branschen är produktionsvillkoren alltså exakt de samma som för clip art och royaltyfria bildbibliotek.

Library var, och är, musik som aldrig skulle nå allmänhetens öron, utom då den kom till användning i ett sammanhang som köparen valde att offentliggöra. Konsekvensen blev att librarymusikens kompositörer och kompositioner länge förblev anonyma. Miljontals tv-tittare och konsumenter har hört librarymusik, men nästan helt säkert utan att veta vad det är och kanske utan att ens lägga märke till musiken i sig. För det ligger i dess natur att den oftast användes på ett sätt som gjorde att lyssnarna tog så lite notis om den som möjligt, som ett sätt att framhäva stämningen i en spännande scen i ett tv-drama eller för att skapa en känsla av pålitliga produktionsförhållanden i en informationsfilm om industrins landvinningar.

Inte oväntat har vi Internet att tacka för att anonymiteten har brutits de senaste åren. Libraryskivor började komma i omlopp på skivbörsar redan på åttiotalet och 1995 sammanställde tre skivsamlare The Sound Gallery, som marknadsfördes med den tidens buzzword easy listening även om en majoritet av låtarna var hämtade från libraryskivor med brittiska kompositörer som Keith Mansfield, Alan Hawkshaw och John Cameron. Därefter har en dammlucka öppnats och entusiaster över hela världen har kartlagt librarymusiken på bloggar, genom fildelningstjänster och med hjälp av återutgivningar på en uppsjö skivbolag, av vilka Finders Keepers Records och Trunk Records nog är de mest kända.

Eftersom librarymusik alltid är välproducerad och nästan alltid instrumental har den under interneteran dessutom fått ett nytt liv i samplingskulturen. Den allra mesta musiken är trots allt fortfarande okänd för de flesta musiklyssnare men åtråvärd för musikskapare och producenter med sin tydliga ljudbild och starkt stämningsskapande funktion. Många musiker, verksamma inom en mängd olika genrer, har samplat library: Stereolab, J Dilla, Madlib, Air, Kanye West, Pizzicato Five… osv.

Så vari består lockelsen med library? Varför skriva en bok? Musiken har trots allt skapats specifikt för att kunna vara anonym.

Ja, om du har svårt att frigöra dig från idén om ett skapande subjekt som låter sin själs våndor komma till sitt uttryck i musik så är library nog ingenting för dig. Library är bruksmusik, men det betyder inte på något sätt att den saknar emotionellt innehåll, bara att kompositörerna är lite skickligare och mer medvetna om vad det är de gör och vilken effekt det kommer att få på lyssnaren. Libraryn är alltså beräknande men också fullständigt ärlig. En typisk libraryskiva innehåller anvisningar till varje spår om vilka känslor och stämningar den avser att framkalla: carefree, bustling eller cool, intimate, sophisticated. Titlarna på skivorna och de individuella kompositionerna är också ofta deskriptiva, Rhythm Impressions, Due Temi Con Variazoni, Pop Electronique, men ibland fantasieggande på ett sätt som är ovanligt även inom den samtida popen eller jazzen: The New Breed, Ballade Pour Une Jeune Infante, The Man From Nowhere.

Musikaliskt tangerar library alla tänkbara genrer från jazz och folkmusik till rock och syntpop, men när den är som bäst är den svår att på ett bekvämt sätt inordna i ett fack. Det är sexitotalspop som inte riktigt låter som Beatles, Kinks och deras en miljard efterföljare lät, tidig electronica som bekymrar sig föga om kommersiell potential, orkestermusik som låter som en märklig avart av det som samtida orkesterledare inom jazzen och filmmusikskompositörer skapade under samma tidsera. Ibland har libraryscenen i det närmaste uppfunnit sina egna genrer. Ett exempel är den våg av mystisk och ambivalent elektronisk musik som skapades under rymdkapplöpningens mest intensiva år. Ett annat den orkestrerade instrumentalpop som på många sätt bättre än samma eras pophits frammanar inre bilder av Swinging London-epoken.

Eftersom librarymusik nästan alltid är instrumental och låtarna lika kortfattade som poplåtar är det ofta den perfekta musiken för dagdrömmare. När den är bra skapar den starka stämningar och en inre duk där man kan projicera sina egna drömmar och fantasier. Om den klassiska perfekta poplåten är som en vacker ädelsten som man kan älska att beundra och bländas av, kräver library en lite större medskapande ansträngning, som abstrakt konst eller metaforrik poesi. Men belöningen blir rik.

Det ska sägas att mycket library naturligtvis har åldrats dåligt eller inte ens varit särskilt bra från början. Så är det ju med all musik. Men i takt med att entusiaster och samlare grävt fram skiva efter skiva har det blivit uppenbart att librarymusiken har sina egna superstars, hur okända de än är som personer. Något som kan likna en kanon har skapats. Vissa skivor är mer eftersökta än andra bland samlare och det gäller bland annat de som komponerats av Piero Umiliani, Alessandro Alessandroni, Armando Sciascia och Bruno Nicolai i Italien, Camille Sauvage och Janko Nilovic i Frankrike, Basil Kirchin, Keith Mansfield och Barbara Moore i England. Dessutom finns det förstås enskilda skivor av andra kompositörer som är mycket lyckade och därtill exempel på jazz-, exotica- och bossa nova-stjärnor som fuskat inom library. Neil Ardley, Les Baxter och Rogerio Duprat för att ta tre exempel som åstadkommit finfina grejer på libraryetiketter.


I Bläck Charm Nostalgi Vassa Tänders kommande bok om library skriver ett antal skribenter om sina favoritlåtar från libraryskatten. Urvalet är subjektivt; avsikten är inte att skapa “den definitiva guiden” till library, eller ens ett representativt urval som speglar libraryns spännvidd, utan i första hand att inspirera till eget grävande.
Förlaget söker för närvarande fler skribenter som är intresserade av att medverka. Kontakta på bcnvt.info@gmail.com

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry