My Bloody Valentine 21 år senare

My Bloody Valentine 21 år senare

Publicerad: tors, 2013-02-07 22:07

My Bloody Valentine är tillbaka med en ny skiva efter drygt 21 år. "Jag vill särskilt rekommendera… ja, faktiskt allihop", skriver Sven Rånlund.

Av: Sven Rånlund

mbv

My Bloody Valentine

m b v
(My Bloody Valentine)

En märklig text att skriva, det här. Förmodligen vet du mer än tillräckligt om My Bloody Valentine. Antagligen köpte du skivan med både vinyl och nedladdningslänk i lördags när den kom ut och har därefter haft den på repeat. Sannolikt har du redan trålat på nätet efter kommentarer och recensioner. Utan tvivel har du Loveless på din tio-i-topp-lista, varför inte högst. Kort sagt, du tillhör MBV:s hårda kärna och tålmodiga elit, så vad fan ska du med mig till?

Jag kan outa det redan nu: jag har inga anekdoter om Kevin Shields. Har bara sett MBV en gång (Way Out West 2009) och jag var inte precis ensam. Jag har inte sett honom sitta lutad mot en vägg och gråta, nix, inget sånt. Kan inte heller påstå att det är unikt att jag gjort Valentinefans av några nuförtiden framstående svenska tonsättare, musiker och poeter. De behövde bara en lätt knuff.

1991 var som igår, visst? Det glada, unga 90-talet, shoegaze och larmande gitarrväggar, drum'n'bass, snarkknark och partyknark. Loveless kom tre år efter Isn’t Anything (som hade bättre melodier, erkänn). Omslaget i rödrosa med en suddig elgitarr berättade att nu slås portarna upp till ett förtrollande MBV-tempel, en portal, en labyrint, ett mysterium för människor att förlora sig uti.

Så kom det då en lördag i februari 2013 och My Bloody Valentines uppföljare var ute. Titeln m b v är diskret och fjär som minnet av en smekning, med låttitlarna både nödvändiga och onödiga. Jag vill särskilt rekommendera… ja, faktiskt allihop. Plattan är inte som White Album där man tar bort en låt och raserar hela rasket, däremot finns en dryg helhet av olikheter som bär och berikar.

Jag kan faktiskt inte motstå, och har man höjt insatsen får man väl stå sitt kast. Här följer m b v: låt-för-låt.

”she found now”: öppningsspåret efter 21 år trumpetar ut att My Bloody Valentine är i branschen för tidlös musik. Samma massiva överlagrade gitarrmatta som där Loveless lämnade oss, intakt med såsfläckar och bomullsmoln. Kevin Shields sjunger, fråga inte om vad, orden är nedbäddade i ett varmt, desorienterande, pulserande gungfly. Efter mer än tio genomlyssningar kan jag inte svära på om här finns trummor eller inte, eller ungefär hur många gitarrlager som ingår i väven. Skivans inledning bekänner färg och säger: ”Här är vi, vad är det för århundrade?”.

”only tomorrow”: Bilinda Butcher sjunger, som hon sjunger! En riffig popdänga i en och en halv minut, sen styckar Kevin Shields upp låten med krämig sologitarr i ojämna taktarter, start, stopp, loop och snurr. Just enkla melodier som svirvlar i repetitiva former utan att helt återupprepa sig är han en mästare på att skriva, och ska man vara riktigt petig är många låtar på m b v hans bästa i den genren. Här är det lätt och skummande, nästan sprudlande.

”who sees you”: hur många MBV-låtar startar inte med solotrummor? Introt på Loveless, ”Only Shallow”; introt på Isn’t Anything, ”Soft as Snow (But Warm Inside)”. Colm O’Coisoigs trumspel är en oupplöslig del av Valentineljudet, det sätter själva takten för shoegazarens slappt lunkande hållning. Shields sjunger mjukt och gitarrerna sjunger hett. Det är plattans mest typiskt MBV-harmonier som bänds fram, men känsligheten finns där. Det här soundet må rundgångas och tremolofieras men är ändå alltid sin egen referenspunkt.

”is this and yes”: det finns några nästan chockerande nyheter på m b v och det här är en. Synth, sång och avlägsna trummor? Bilinda Butcher viskar vokalerna mjukare än Stina Nordenstam. En rymdluftig improvisation i nätta skor. Synthen är varm och pipig som på ett Stereolab-preludium. Låten är rent apart och jag älskar den för det, stämningen sänks för tre minuter och lämnar rum för reglarna att höjas.

”if i am”: att Kevin Shields är en fantastisk popmelodisnickare skyms ofta av gitarrväggarna och det är synd. Bilinda sjunger igen, låten är långsam och soligt vaggande. Men lyssna nära, följ de melodiska snirklarna, det är konstfullt hantverk. En rolig sak är hur många av plattans låtar slutar abrupt, inte som kapade av sax men som om strömmen sakta stängs av med ett analogt pysande. Audiofiler har möjlighet att innan vinylplattan landar ladda ned musiken i okomprimerat format, en generositet och respekt för publiken som i varje mikroskopisk del märks i Shields producentskap. Om man är mer än perfektionist, vad heter det då?

”new you”: med många, många lager av processade gitarrer är Deb Googes bas sällan särskilt framträdande i ljudbilden, men här är det funky från start. Det är inte virtuost spelat men, eh, funktionellt. Bilinda på sång, tremologitarren gnuggar som mjukt sandpapper, det är en förförande låt med en progression som borde få Sveriges forna indiepopelit att plocka fram instrumenten. Just spelbarheten är en bortglömd sida av MBV. Skulle inte förvåna om melodier och harmonier ofta växer fram ur Kevin Shields akustiska snarare än elektriska gitarrer.

”in another way”: okej, sommar, kraut och soliga lekar är över – skivans tre avslutande låtar blåser hårt. Ettriga, syntetiska gitarrljud slår an som regnande spikar, trummorna dunkar som inför ett forntida krigsslag. Bilinda sjunger även här, hennes röst får vinden att mojna. Men vad händer – är det skotska infanteriet som med distade säckpipor galopperar in? Första lyssningen är jag förstummad, och inte helt bekväm. Efter några rundor, på högre volym, hör jag mer av gitarrerna som lånat färg av synthar, eller om det är tvärtom. Kontrasten mellan trummorna på skotska höglandet och den ömsom svävande, ömsom storbent hoppande gitarrsynthen är komisk, men inte på ett förklenande sätt. Och slutet abrupt, liksom glatt förvånat.

”nothing is”: en talande titel på en ettrig, noisig rökare utan vokalist. Spela låten på rusig punkklubb och det blir kängorna i taket. Repetitivt, det vill säga tjurigt malande, ett enda stympat gitarriff som gnager trumskinnen i hälarna. Svenska Audionom har gjort det längre och knasigare, kanske också bättre, men utifrån sammanhanget är det här en låt lika kompromisslös som en nylackad stoppskylt. Banka, banka, banka, det tar aldrig slut. Och så tar det slut – med en knorr när trummornas sista anslag kramas ur delayet. Luften är renad, marken är jämnad.

”wonder 2”: kanske inte ett kioskvältande ämne, men den här låten kommer det att talas länge om i många små ankdammar. Den har tveklöst episka kvaliteter, med vilket vi brukar mena att det är storslaget eller förlösande, i ett stort grepp förklarande. Vad? Kevin Shields missade när det begav sig att säga sitt om 90-talets brittiska elektroniska dansmusik som drum’n’bass och jungle. ”wonder 2” innehåller som mycket annat på den här skivan spår och ledtrådar, här i ett tempo där trummor sätter av i övermänsklig takt, ren d’n’b. Men trumsoundet hör inte till genren, tvärtom är det muffligt, dovt, instängt. Passande för en komplex låt som flyger fram. Ett filtrerat brus får det att blåsa och kana som stod man i rusningstrafik på Heathrows landningsbana. Kevin Shields sjunger ohörbart i motvinden, gitarrer låter som varningssirener, de stiger och faller, trummorna dundrar där inunder, det finns ingen melodi, ingen riktig takt, man blir åksjuk redan innan take-off…

Den otålige funderar över Kevin Shields och hans senaste två decennier. Hörs det ens att tiden gått sen Loveless? Är det kanske gamla ratade låtar som nu ges ut? Jag säger: so what? Hellre betar jag saftigt gräs och gläds. Att vara sugen på ”bara en gång till” efter dussinet lyssningar känns, uppriktigt sagt, som en gåva.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry