My Bloody Valentine i nya digitala kläder

My Bloody Valentine i nya digitala kläder
My Bloody Valentine i nya digitala kläder
My Bloody Valentine i nya digitala kläder

My Bloody Valentine i nya digitala kläder

Publicerad: ons, 2012-06-13 13:37

Kevin Shields har svårt att släppa ifrån sig saker. Återutgivningarna av My Bloody Valentines skivor har varit på gång i evigheter. Nu har de landat. Fredrik Nyberg lyssnar. Och stiger in i en alternativ, parallell värld. Som är konstig. Och vacker.

Av: Fredrik Nyberg

Jag har två riktigt nära vänner. Den ena – vi kan kalla honom Henrik - anser att The Stooges album Funhouse från 1970 är den bästa skiva som någonsin getts ut. Den andre – vi kan kalla honom Jonas - håller Beach Boys Pet Sounds allra högst. Och om man drar en diagonal linje från dem och från dessa båda skivor, hamnar man, tänker jag, hos My Bloody Valentine, hos Loveless. Och möjligen också hos mig.

My Bloody Valentine var initialt ett relativt konventionellt rockband som på ett ganska självklart vis placerade in sig i den indie-kontext som rådde mot slutet av 80-talet och början av 90-talet. De låg på Creation Records tillsammans med andra i tiden viktiga band som Primal Scream och Ride. Men att My Bloody Valentine egentligen ville någon annanstans hör man redan på You Made Me Realise som var bandets debut på Creation och det spår som ligger först på den nu aktuella samlingen Ep´s 1988-1991. Det igenkännbara utgör en tydlig dominant samtidigt som helt andra – låt oss kalla det mörkare, mer aparta – uttryck eller begär hela tiden ligger och lurar mitt i de söta melodierna. Och mitt i "You Made Me Realise” uppenbarar sig det 40 sekunder långa rundgångsparti – det anti-gitarrsolo – som senare kommit att bli något av My Bloody Valentines signum.

Ep´s 1988-1991 innehåller de fyra ep-skivor bandet gav ut på Creation Records samt ett antal tidigare outgivna spår. De två cd-skivorna innebär en komprimerad historieskrivning som visar fram hur Loveless-idiomet efterhand formerade sig. De två första släppen – You Made Me Realise och Feed Me With Your Kiss – kan sägas utgöra förstudier som examineras i och med den i sig lysande fullängdaren Isn´t Anything. Och det blir under lyssnandet av denna remastrade cd-utgåva helt uppenbart hur bandets musik styrs av en benhård vilja, en vision man i hög grad torde kunna tillskriva sångaren, gitarristen och låtskrivaren Kevin Shields.

Feed Me With Your Kiss är en avgjort oroligare, mer avig, skiva än You Made Me Realise. Det är här viktigt att betona att dessa förstudier, denna läroperiod, i sig består av en hel räcka fantastiska kompositioner. Naturligtvis redan nämnda ”You Made Me Realise”, men också ”Slow”, ”Feed Me With Your Kiss, som tog plats på Isn´t Anything, och ”I Believe”. Nio låtar. Praktikperioden avslutas med den egenartade ”I Need No Trust”, ett stycke musik som helt saknar styrfart. En vakendröm. Ett Velvet Underground utan någon geist. Det låter märkligt och fantastiskt.

mbv1
My Bloody Valentine.

Jag tänker att My Bloody Valentines specifika uttryck i hög grad tillkommer genom hur harmonier och disharmonier, hur tempo och volym, hur distorsion och melodisinne kopplas samman på nya, sällan tidigare hörda vis. I en My Bloody Valentine-komposition följer det ena inte på det andra. Var-sak-på-sin-plats-estetiken följs inte. Istället handlar My Bloody Valentines musik mycket om skalfel, en verksam snedhet och om en valsituation som resulterar i att låta musiken ligga kvar i ett modus som egentligen borde ha ersatts av ett annat. I en text om Erik Beckman uppfinner Horace Engdahl begreppet ”textnollning” för Beckmans metod att ”skriva fram satser till en utmattningsgräns”. Rörande det sena My Bloody Valentine torde man kunna tala om ”musiknollning”. I min värld hör för övrigt Erik Beckman ihop med Samuel Beckett som hör ihop med My Bloody Valentine. ”I sin yttersta form öppnar nollningen ett svart hål i texten [i musiken], i vilket all mening och tillslut själva ordströmmen [tonaliteten] sugs in.”

Isn´t Anything är en fantastisk skiva. Men våra vanliga begrepp räcker till för att någotsånär beskriva den. Det hårda och vassa möter ideligen det mjuka och runda. Colm O´Ciosoigs trumspel är viktigt. Det kastar gång på gång ut musiken på helt nya spår. Låtarna är starka. Trycket i de instrumentella partierna av exempelvis ”(When You Wake) You´re Still in a Dream” är rent häpnadsväckande. Och i ”No More Sorry” och ”All I Need”, som ligger sist på den gamla vinylskivans första sida, packas musiken in i ett tempo som passar den dåligt och det är just den operationen som gör dessa två spår så bra. Om man cyklar tillräckligt sakta är det svårt att hålla balansen.

Enligt Kevin Shields själv är det Isn´t Anything som vunnit mest på denna samlade uppdatering. Då skivan kom ut 1988 hade bandet dålig kontroll över inspelningsförfarandet och själva mastringen gick alldeles för fort, något som innebar att flera spår – exempelvis ”(When You Wake) You´re Still in a Dream” – var volymmässigt för svaga. ”Being able to fix those little faults was great”, säger Shields från sin inre landsflykt. Isn´t Anything är en betydelsefull skiva. Samtidigt tänker jag att Kevin Shields och bandet på Isn´t Anything fortfarande saknar det tålamod som krävs för att ta musiken dit han och de vill ta den. Jag sätter på ep-samlingen igen.

”Soon” som ligger först på ep:n Glider är något av en anomali i My Bloody Valentines låtlista. Den är färgad av ett tidstypiskt idiom där samtida dansmusikinfluenser möter ett mer utpräglat poputtryck. I övrigt är musiken på Glider mer enveten, mer fokuserad runt ett fåtal uttryck och de ofta noggrant formade sångstämmorna glider allt längre bak eller in i ljudbilden för att där, som David Fischer skriver i boken My Bloody Valentine´s Loveless. The Epitome of a Genre, helt enkelt bli ytterligare ett instrument. Tal blir röst. De fyra spåren på Glider avslutar den första cd:n på ett närmast fulländat vis. Cd två rymmer den fjärde och sista ep-skivan – Tremolo – ett antal outgivna spår, samt den fullängdsversion av ”Glider” som utgjorde b-sidan på Glider e.p. remixes vars a-sida, en remix av den då, 1991, stekhete Andrew Weatherall, inte finns med på denna samlingsskiva. På Glider-epn är det som om kompositionen ”Glider” liksom lossnat ur ”Soon” och sedan hela tiden, under dryga tre minuter, har att förhålla sig som en del till en helhet. Fullt utvecklad, tio minuter och 17 sekunder lång, blir ”Glider” ett ännu radikalare stycke musik. Musiknollning!

När Tremolo kom ut i februari 1991 berättas det att personal på skivbolaget Creation, efter en genomlyssning av det första spåret ”To Here Knows When”, trodde att inspelnings-tapen hade skadats under inspelningen. De var, som Mike McGonigal skriver, ”not as enthusiastic about this release”. ”To Here Knows When” är sinnesutvidgande. Hallucinatorisk på riktigt. Och om ”To Here Knows When” är en såsig, förvriden skapelse är b-sidans första spår, ”Honey Power” en riktig rökare som för tankarna till Isn´t Anything. Mot slutet bryts emellertid detta kraftfulla modus för att istället ge plats åt ett mer inåtvänt, drömskt tillvägagångssätt som öppnar upp för den avslutande "Moon song". Tremolo skapar sammantaget en skum, delvis fasförskjuten verklighetsuppfattning. Det går för långsamt. Moment som egentligen borde vara snabbt förbiilande dras ut för att sedan i denna nya skepnad bara förändras minimalt. Vi är helt enkelt långt inne i Loveless-världen.

mbv2
My Bloody Valentine.

Loveless släpptes den 4 november 1991 var skivan kraftigt försenad. Historierna om den tumultartade och i tid mycket utdragna inspelningsprocessen kan vi nu, dryga 20 år senare, med gott samvete hoppa över. De nyfikna kan ju alltid läsa Mike McGonigals bok i ämnet. På nyutgåvan av Loveless bjuds lyssnaren på två versioner av skivan: CD 1 sägs vara ”remastered from original tape”, medan CD 2 är ”mastered from original inch analogue tapes”. Jag lyssnar ibland på den första skivan. Och ibland på den andra. Skillnaderna mellan de två versioner intresserar mig föga. Jag är intresserad av musik och Loveless har ända sedan den kom ut utgjort ett särfall inom denna intressesfär. Skivan är så svår att begripa och just därför så lockande. Den upprättar en alternativ, parallell värld, en egen verklighet som dock då och då – kanske till och med i överraskande stora drag – överensstämmer med vår. Den är bara vackrare, konstigare. När jag i panik över sakernas tillstånd, över all rationalitet, all begriplighet och alla regler i vår omvärld trevar efter Alices hand får jag istället gång på gång fatt på Loveless. Loveless är till skillnad från Alices inte en fiktion.

Skivan börjar med ett anfall – ett riff – som snart visar sig vara missriktat. Bilinda Butchers milda sångstämma tar istället över och precis då man vant sig vid detta mer eftertänksamma modus återkommer gitarr- och trumattacken. ”Loomer”, ”Touched” och ”To Here Knows When” som följer etablerar en för Loveless typisk men svårfångad atmosfär. Phil Spectors Wall-of Sound-estetik blir efterhand en självklar referenspunkt, men då en referenspunkt som inte alls räcker till för att fullt ut beskriva skivan. På Loveless står väggarna på andra ställen. De är sneda. De skapar märkliga vinklar och små, dåligt upplysta nischer. Den märkliga, efterhängsna, gitarrslingan i ”I Only Said” kommer jag aldrig ihåg då musiken tystnat, men jag känner direkt igen den då jag åter hör den. Ett faktum som säger mycket om låtmaterialet på Loveless. Många av spåren på skivan bär på en självklar och egenartad prägling samtidigt som de är undanglidande och därmed svåra att hantera. Det är paradoxallt nog som att alla ljudkällor i långa sekvenser ligger i bakgrunden av den samlade ljudbilden. Ibland kan ett enigmatiskt, repetitivt distorsionsparti träda i förgrunden för att efterhand obönhörligt inlemmas i den annorlunda helheten. ”When You Sleep”. ”Come in Alone”. Tonhöjdshöjningarna tre och en halv minut in ”Sometimes” har jag alltid upplevt som fantastiska.

Obalans är, tänker jag, ett nyckelord. På Loveless blir små saker stora. Korta moment blir långa. Och så vidare. Och på helt andra sätt. Loveless upprättar vidare en självklar helhet. Ett spår, exempelvis ”When You Sleep” ändrar alldeles mot slutet helt karaktär. Loveless är full av liknande anomalier som varken, menar David Fischer, relaterar till den aktuella kompositionen ”or the following song”. Denna praktik gör det påfallande svårt att hålla isär de olika kompositionerna på skivan samt bidrar till dess ”unification”. De olika spåren klingar i och byter plats med varandra. Gränsen mellan en komposition och nästa blir suddig. ”Soon”, som avslutar skivan, deltar inte riktigt i detta spel. ”Soon” var då skivan kom ut 1991, med sitt tydliga driv och sina Hip-hop-artade dansrytmer, det kanske mest framåtblickande spåret och har därmed, som en naturlig konsekvens av just detta, blivit det i dag mest hanterbara musikstycket på Loveless. De övriga tio spåren vet man inte vart de blickar. Åt sidan? Bortåt? Inåt?

Jag lyssnar fortfarande med samma nyfikenhetLoveless. Den rör sig i och genom mig och dyker upp på olika, ibland överraskande och omotiverade, platser. För ett par år sedan fick jag exempelvis en beställning om att skriva en text om riddare, och då i första hand om den märkliga riddare som gestaltar Erik Beckmans sista dikt: ”I stort sett yngst med resterna av en riddare” från boken Två dikter. Texten skrevs men trycktes aldrig. Nästan ingen har läst den. Den ligger bortglömd någonstans på någons hårddisk. Den borde handla om Erik Beckman men handlar istället i hög grad om My Bloody Valentine. Och om Samuel Beckett. Det hela slutar ungefär såhär: Den amerikanske litteraturvetaren Gerald L. Bruns skriver i Modern Poetry and the Idea of Language om Becketts egenartade berättelse Lessness från 1970. Loveless. Lessness. Lessness. Loveless. I Becketts text uppträder och opererar en begränsad serie, i huvudsak alldeles välbekanta, ord helt isolerade från varandra. Bruns skriver: ”Narrative without narration: langue without parole”. "Lessness" är den text som Becketts prosa hela tiden strävade mot. "Lessness" är ännu en Riddare.

Mot slutet av My Bloody Valentines konserter, också den i regnet i Slottskogen under Way out West-festivalen 2009, har en passage, som ursprungligen utgjorde ett fyrtio sekunder långt rundgångsbreak i låten ”You Made Me Realise”, byggts ut och förstorats och fördjupats till ett tio, 15, ibland 20 minuter långt oljudsinferno. Just där – i den så kallade ”holocaust section” – sätter My Bloody Valentine punkt. Där ligger deras riddare raklång ”och stel som en åra” längst ner i Los Angeles. Om det inte hade låtit så fruktansvärt bra hade det varit en mycket sorglig uppenbarelse. ”Saker faller mjukt som blomblad ner i / ingenting”. Eller: ”Grey sky no cloud no sound no stir earth ash grey sand.” Ibland kan man faktiskt förstå saker genom att betrakta helt andra saker. John Ashberys berömda ord från dikten "And Ut Pictura Poesis Is Her Name" – ”You can't say it that way anymore – gäller såväl Samuel Beckett som My Bloody Valentine. Efter Loveless är popmusiken inte längre sig lik.

De outgivna spåren som avslutar EP-samlingens andra CD-skiva är ingen avgörande länk i detta återutgivningsprojekt. Det handlar inte om några nya kompositioner utan om material som blivit över från inspelningen av Isn´t Anything och från en något senare studio-session. ”Suger”, ”Angel”, ”Good for You” samt ”How do You do it” låter alla ok, men förändrar inte den sammantagna bilden av My Bloody Valentine.

Hur framträder då dessa kraftigt försenade och av så många länge hett eftertraktade och efterlängtade nyutgåvor? Jo, de är fina. De låter bra. Samtidigt är hela återutgivningsprojektet präglad av en för My Bloody Valentine typisk stramhet. Inga långa essäer om bandets historiska betydelse. Inga konsertbiljetter i faksimil. Inga badges. Inga nedsölade ölglas-underlägg med bandets logga. Bara musik. Bara alltjämt häpnadsväckande bra musik.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry