Nässlornas sång

Nässlornas sång

Christine Ödlund låter musik flyta ut över brännässlorna. Foto Galleri Riis.

Nässlornas sång

Publicerad: tis, 2013-09-03 13:17

Hur låter musik, hörs det som en bild? Tänk musik, tänk öron. Så enkelt verkar det inte vara. Happy new ears! sade John Cage och hade kommit på något som inte bara hade med sinnesorganet öron att göra. Många ljudkonstnärer har upptäckt sambandet mellan de olika sinnena. Och jag har själv upplevelser som skakade om mina konventioner.

Av: Thomas Millroth

Hur olika sinnen påverkar varandra har varit uppe i konsten åtskilliga gånger. Vi kan nämna Kandinsky eller Auguste Herbin, som i slutet av 1940-talet byggde hela sin färglära på hur toner och klanger motsvarade färger och till och med bokstäver.

Nu är det ju inte alla förunnat att kunna koppla ett ciss till ljusrött eller vad det nu kan vara. Det kan inte heller Christine Ödlund, men hon ägnar sig ändå åt att utforska sambandet mellan de olika sinnesorganen. Hon mediterar för att framkalla olika synestesier som inte infinner sig av sig själva. Hennes konst är alltså mycket mer än en känslomässig översättning av olika fenomen till andra.

Säkert var det många fler än jag som fick en uppenbarelse av hennes ljud-bild-verk Stress Call of the Stinging Nettle 2010. Något av en klassiker i svensk ljudkonsts historia. Här grep hon sig an oväntade samband samtidigt som hon använde en ovanlig bas för sitt verk. Nässlor som stressas av växtätande insekter ger ifrån sig kemiska substanser, ett sätt att meddela sig till omvärlden och andra växter och kanske insekter.

Färgerna på den bild som visade förloppet, ett slags realistiskt partitur där både grunden för klangen och själva den musikaliska rörelsen redovisades, var styrda av de substanser som nässlorna gav ifrån sig. Det betyder ju att doft-smak-sinnena stod i direkt tjänst hos synen och hörseln.

Resultatet var en enastående, suggestiv ljudväv. Det speciella med den var hur något slags drama skildrades helt utan psykologiska eller andra människokänsliga tillägg.

Dramat växte ur kemi och doft. Naturligtvis tänkte jag direkt på detta, då jag klev in på Galleri Riis, där nässlorna brer ut sig. Luften är stinn av deras doft. Det luktar piss. Och det egendomliga är, att doften inte är konstant. Den skiftar över dagen.

Överallt nässlor. I ett fönster spelar en liten högtalare för ett stånd. Och jag läser att experiment har gjorts, där nässlor utsatts för musik, vilket tydligen påverkar dem. Då de hörde Led Zeppelin lär de ha vissnat. Annars växer de olika mycket. Inte för att jag vet om nässlorna gillade Ödlunds dova, rytmiskt rullande litet dronaktiga musikval, men de såg ut att trivas.

På andra stationer i galleriet har hon redogjort för nässlorna i olika stadier, olika rörelser. Det har blivit storslagna videokollage.
Ödlund rör sig mellan konst och vetenskap, eller rättare sagt i båda. Som en totalinstallation med ljud, video, växter, bilder är det en magnifik upplevelse. Naturen inifrån. Utbytt perspektiv.

Betraktaren möter nässlorna, får anledning att fundera över deras signalsystem; det blir ett möte mellan eukaryoter – alltså den systematiska grupp av organismer som vi båda tillhör. Ödlunds konst, tänker jag, bygger just på denna oanade släktskap. Kanske är den förutsättningen för att kunna utforska dessa växters sätt att meddela sig och att ta emot meddelanden av olika slag.
Utställningen slungar mig ur det kulturella sammanhang jag brukar tänka på då jag säger ”meddelande”.

Ett märkligt effektivt sätt att befria mig från de gamla vanliga psykologiska eller på annat vis jagcentrerade upplevelserna inför ett konstverk.

Ödlund är varken sentimental eller osentimental, varken psykologisk eller opsykologisk. Verket borrar sig rakt ner i ett vara som är vidare än det brukar.

Hon intresserar sig också för teosofin och Madame Blavatsky. Förra året gav ju Ödlund ut ännu ett ljudverk av rang på cd, Astralklockor (ed. Galleri Riis). Inspirationen har hämtats från Madame Blavatsky. I det medföljande häftet skriver Gertrud Sandqvist den undran som varit näring för verket:
”Om man ändå kunde se tankar! Se de emotionella responserna, se valfrändskaper och affinitet, se hotbilder, varnas och varna inför annalkande katastrofer! De flesta av oss kan inte det, fast det skulle vara önskvärt.”

Så hänvisar hon till teosoferna Annie Besants och Charles W Leadbeaters bok om just tankars former och färger, ”Thought Forms”. Jag har inte läst boken, jag känner illa till området, ändå snappar jag upp att här finns samband mellan tanke, form, färg, sinnesupplevelser, som inte är genomsökta. Och det är precis vad Ödlund gör. Musiken hör som från ett vattenglas, skir, genomsiktlig, skört svajande. Därtill har Ödlund bifogat ett vackert partitur, som tecknar upp ljudet som ett landskap.

Något förlorat eller önskat. Hon berör Atlantismyten. Ur de färger och former som nässlornas kemi inspirerat till har hon tecknat ödesdigra landskap, kanske på väg att sjunka eller att stiga upp.

Ur vetenskapens och konstens möten med brännässlor har Christine Ödlund med varsam hand tecknat ett slags ordlös myt. En berättelse, som vi ännu inte har hört. Eller så har vi hört den, då brännässlornas starka pissdoft trängt sig på, dragit sig undan och skiftat efter ljudet som ömsint strömmar ur en liten högtalare tätt intill plantan.

Jag har just upplevt ett alldeles enastående märkligt verk av en av den svenska konstens och ljudkonstens - men vem vågar kategorisera detta? - verkligt unika företrädare, Christine Ödlund. Jag måste avsluta betraktelsen med sådana klyschor bara för att ni som läser ska fatta hur stort detta är - i sin närsynta litenhet. Lyssna, titta, gå dit - och hör sen, eller hur jag nu ska uttrycka det?!

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry