Nate Wooley: En ledande röst på USA:s scen

Nate Wooley: En ledande röst på USA:s scen
Nate Wooley: En ledande röst på USA:s scen
Nate Wooley: En ledande röst på USA:s scen
Nate Wooley: En ledande röst på USA:s scen
Nate Wooley: En ledande röst på USA:s scen

Nate Wooley: En ledande röst på USA:s scen

Publicerad: tors, 2014-06-26 20:25

Nate Wooley är en av de absolut intressantaste musikerna på senare år. Utrustad med virtuos teknik, stor musikalitet och en till synes outtömlig kreativitet har han blivit en ledande röst på den kreativa musikscenen i USA. Joacim Nyberg tecknar ett porträtt av musikern Wooley, följt av en kort intervju där vi lär känna denna dynamiska musiker lite bättre.

Av: Joacim Nyberg

Nate Wooley föddes 1974 i en musikalisk familj i den lilla fiskestaden Clatskanie i Oregon, USA. Vid 13 års ålder plockade han upp trumpeten och sedan flytten till New York City 2001 har han utvecklats till att bli en av de största nutida profilerna på sitt instrument. Hans CV är minst sagt digert och Wooley har belönats med flera musikaliska priser. Det nära samarbetet med en av den äldre generationens trumlegender, Paul Lytton, har burit rikligt med frukt, och andra viktiga samarbetspartners är det yngre trumfenomenet Cris Corsano och trumpetkollegan Peter Evans.

Nate Wooley är den typ av musiker som lyckas skapa något intressant i alla sammanhang. Han är lika bekväm solo som i storband, i rak jazz som i noise. Vad han än gör så blir det spännande. Vad är det då som gör honom så intressant? Det finns naturligtvis många faktorer bakom, men en av dem, och kanske den huvudsakliga, är att hans musikskapande är extremt otvunget. Wooley verkar inte bry sig om genrer, stilar och utstakade stigar. Han går sin egen väg. Det finns inget behov av att begränsa sig, det behövs ingen stämpel, inget fack. Wooley hymlar inte med något och målar inte in sig i några hörn. Han följer sitt hjärta och gör det han vill. Att han så opretentiöst och helhjärtat går in i allt det han gör, gör musiken full av liv. När han spelar jazz känns det inte daterat, inte gammalt. Efterapningar eller nostalgi är det inte tal om. Det är modernt och lekfullt men samtidigt respektfullt. De abstrakta ljudutflykterna genomförs med knivskarp precision och ett stort mod. Wooley är inte rädd för att misslyckas; ibland blir det nog inte riktigt som varken han eller vi lyssnare tänkt sig/oss men är inte det befriande?

En annan aspekt av musikern Wooley är hans otroliga teknik och fantastiska kreativitet. Tekniken blir ett medel för kreativiteten att flöda och hans nyfikenhet och aktivitet är uppfriskande. Det finns ett lugn i Wooleys spel, en trygghet som gör att musiken får ta sin tid. Grejer testas ordentligt, får utvecklas; en idé som inledningsvis känns lite tveksamt växer efter en stund och blir till en oväntad belöning. Musiken tillåts att långsamt stabiliseras, eller destabiliseras, den får leva sitt liv vid full mognad. Rent tekniskt är Wooley också intressant eftersom han dels kontrollerar en uppsjö av ”utökade tekniker” men samtidigt har ett väldigt mänskligt rakt spel. Han spelar ostädat och opolerat, kanske rent av skitigt, med en del kixar och missar, falskt och fult. Men alltid med känsla!

I skrivande stund hittar vi ca 35 skivor i Wooleys eget namn, jag kan bara nämna några få som jag lyssnat på och njutit av. De fem skivor jag spisat visar på den bredd han besitter, allt från elektroniskt/Noise och ljudskapande, till rak bopinfluerad modern jazz och impro. NoBusiness Records har släppt två fenomenala trioskivor med Wooley i spetsen; Six Feet Under med Lytton och Christian Weber (en jättebra basist, kolla in honom!), och Malus med Corsano och basist Hugo Antunes. Dessa två plattor befinner sig i improns rike, Six Feet Under något mer ”klassisk” med rivig, ofta enkel men effektiv trumpet som ömsom är trygg och binder ihop den flytande basen och det fladdrande slagverket och ömsom sliter musiken i stycken, och Malus, lite modernare med skeva vackra bop-mutationer varvat med suggestiva improvisationer.

På Monotype Records hittar vi NCAT, en kuslig elektroakustisk skiva med ljudkollage, drones och noise-passager. Wooley befinner sig mitt i smeten och stökar och skapar ljud som är snudd på omöjliga att härleda till en trumpet. De två nya releaserna på Clean Feed bjuder ytterligare två sidor av Wooley, sextettskivan (Sit In) The Throne Of Friendship innehåller rak, modern jazz. ”Det är JAZZ!” som Magnus Nygren uttryckte det. Det är opretentiöst och helt utan krusiduller, på spåret ”My Story, My Story” spelar Wooley ett solo som är så vackert, så vackert. På skivan Trumpets & Drums står Wooley sida vid sida med kollegan Peter Evans och backas upp av Lytton och Jim Black på trummor. Det händer saker hela tiden, och musiken är modern beatig men samtidigt traditionellt improig. En kul mix och ett superbt trum(pet)spel.

Nate Wooleys katalog är innehållsrik, men vilken skiva man än väljer så kan man i alla fall räkna med bra trumpetspel. Wooley gör alla rätt och välter omkull klyschor och krossar förutfattade meningar om vad musik bör (eller inte bör) vara. Att Wooley rör sig så fritt mellan genrer och stilar ger en skön känsla av öppenhet och generositet. Han bjuder på sig själv och delar med sig av sin musik, vi är alla välkomna att lyssna. Välkomna in i Nate Wooleys värld.

Läs Joacim Nybergs intervju med Nate Wooley här (på engelska).

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry