Norbergfestivalen - ström i betong

Norbergfestivalen - ström i betong

Mimerlaven.

Norbergfestivalen - ström i betong

Audiorama showcase: sex gubbs med vinyl och partitur.

Norbergfestivalen - ström i betong

Derek Holzer höll gör-det-själv-workshop.

Norbergfestivalen - ström i betong

Ett Holzer-instrument touch av tobak.

Norbergfestivalen - ström i betong

Kaffeelektroniskten James Brewster bjöd på festivalens bästa.

Norbergfestivalen - ström i betong

Mats Lindström och Laurel Sarah Hayes.

Norbergfestivalen - ström i betong

Detta är inte ett musikinstrument.

Norbergfestivalen - ström i betong

Legendariske skivförsäljaren Nicke Boström.

Norbergfestivalen - ström i betong

The Bug, åtminstone hans keps.

Norbergfestivalen - ström i betong

Publicerad: tis, 2012-07-31 21:23

Elektronmusik och Västmanlands bergslag - kan någon förklara kopplingen? Först ut var festivalen i Skinnskatteberg, som lockade självaste översteprästen Stockhausen ut i barrskogen. Sedan mer än ett decennium finns också festivalen i Norberg, belägen vid foten av den respektingivande gamla stentuggaren Mimerlaven.
Soundofmusics Johan Redin och Sven Rånlund åkte dit med oscilloskop, lupp och myggstift. Läs deras komparativa rapporter - en musikalisk, en antroplogisk - och se däremellan en helt sann film om Norbergfestivalen 2012; så var det.

Av: Sven Rånlund

Till skillnad från västerbottniska Åliden – fastnitad i den litterära inlandskartan genom Sara Lidman Järnbaneepos, där byn hette Månliden – fick Norberg i den västmanländska granskogen en ny chans när industrisamhället blev camp och post. Bara en sån sak som att Elsa Andersons rustika Konditori lever och har kunder, och att ortens övervintrare under en helg i juli ibland cyklar upp till Mimerlaven och kikar på de exotiska tältarna under Norbergfestivalen. Nu inne på sin 13:e årgång är festivalen faktiskt en av landets längst rullande musiksekteristiska årliga evenemang och den enda som fokuserar enbart på elektronisk musik.

Den första gången jag besökte Norbergfestivalen 2001 var med ett skrivuppdrag i ryggen och jag sökte desperat efter den där festivalsjälen man så gärna vill fånga på pränt. Monolake var där, och Johannes Bergmark. Jag tyckte det lät bra, nånstans däremellan såg jag Norbergsandan: elektronisk musik med mjuka genregränser i en makalös industriell miljö med skyhög trivselfaktor, electronica och ljudkonst omvartannat, digitalt, analogt, tält, kropp, gruvor, mygg. Framför allt: en jäkla blandning.

2012 – och fyra festivalbesök senare – konstaterar jag att bredden fortfarande finns men att fokus förskjutits från ljudkonst till dansmusik. På Kraftwerkscenen i gamla Kraftcentralen hörde jag i år ingen experimentell musik som karvade nytt eller riskerade sin hälsa, däremot dj:s och techno i fler färger än en gubbrutig skjorta. Synd att Kraftwerkscenen i år blev synonym med dans, jag hade annars gärna suttit på det kalla betonggolvet och nockats av musik som inte snurrar tryggt som 12”:or på skivtallrik. Att höra The Bug där en sen lördagkväll var i och för sig inte alls fel, hans knallhårda industri-dubstep studsade mot väggarna och basfrekvenserna lyckades sänka ljudsystemet ett par gånger.

Även engelsmannen Captain Credibles konsert var en behållning, en artist som den felande länken mellan John Cleese och Papphammar. Konserten var ett slags stand-up-show som faktiskt hade fått Frank Zappa att fundera på om hans ”Does humour belong in music” ändå inte var en felställd fråga. Kapten Trolig var inte bara mästerlig i sin egen maskinpark – lika kaotisk som Kid606 i sina bästa dagar, om än inte riktigt lika hisnande musikalisk – utan också rolig i en show där musiken formades i scener genom blandade tekniker och videotricks.

Camp 303-scenen är en liten hemma-hos-värld i sig själv, som ett skönt vardagsrum för landets syntnördar. Här är trummaskinen Kung och sequencern den rullar, rullar, rullar. Inte min kopp te i all oändlighet, men kul att scenen finns, kränger och växer. Håkan Hellstorm med bandagerad hand punkvrålade och studsade till Tigerbeat6-beats. Kul, visst, men stengammalt. Hellstorms konsert ingick i en Teenage Engineering-showcase för deras OP-1-synt, och sånt är liksom helt okej när tillverkare och konsumenter ingår i samma patch.

Tidigare år har konserterna i Mimerlaven varit de som särskilt dragit mig till Norberg. Denna urblåsta industridinosaurie med betongkrossar och vindlande stegar som skapar golv i olika nivåer där publik kan stå-sitta-ligga-somna. Inte minst det sistnämnda – en bra Norbergfestival bör innehålla några konserter som lockar publiken ut i fantasin: att blunda, drömma, kanske dö en smula och återuppväckas när det sista ambienta vågskvalpet slår in mot betongstranden och framtiden gryr.

Mimerlavens danske ljudteknikern i grön overall som i många (alla?) år kört ljudet har blivit en traditionsbärare i hög person, dessutom en briljant Mad Professor med ett ljudsystem som annars brukar höra hemma på lyxiga storstadsklubbar. Men en konsert i Mimerlaven är inte bara en musikalisk upplevelse, där finns också möjligheten att uppleva ljud i olika vrår, i olika vinklar, mot olika material, i olika ställningar. Att flumma liggandes på de övre höjderna och känna frekvenserna rätt i arsle och ryggmärg är en erfarenhet man ska unna sig.

I sista stund uteblev årets affischnamn Bill Drummond. Tyvärr, för det var nog inget annat namn som lär ha sålt biljetter, vilket hade behövts. På fredagen var festivalen rätt glest besökt; på lördagen var det något bättre. Likt tidigare år hade några föreningar tilldelats showcases, som Audiorama med bland andra Magnus Bunnskog och Markus Wrangö. Deras konsert i Mimerlaven var utan videoprojektioner bland festivalens mest visuella: sex gubbs med var sin skivspelare och partitur som utifrån obskyra vinylkällor spann fram en allvarsamt modernistupphackad orkestermusik. Wrangö avslutade solo med att slakta Haydn, en lyckad och uppenbart personlig reningsritual utförd med kniv och manipulerade vinylarmar, blodigt, hädiskt och oväntat vackert.

Andra som fick Mimerlavens betong att sjunga var ryssen Daniel Akimov och amerikanen Derek Holzer. Akimov körde ett rätt statiskt set med grovkornigt sound från hemskruvad elektronik. Holzer – som under festivalen hållit i en DIY-workshop som resulterade i en orkester av oscillerande cigarrlådor – sträckte utifrån sina elektroniska hemmabyggen och boxar ut sig i vida elektroniska fält som utnyttjade lavens hela akustik. En av festivalens mest musikaliskt dynamiska konserter. Även duon med skotska Laurel Sarah Hayes på rörelsekontrollerad elektronik och EMS-chefen Mats Lindström på rungande PPG-synt tog vara på Mimerlavens förutsättningar, djup dunderbas och glittrande kristaller i riktigt fint samspel.

Även om programmet i år var lite väl slätstruket är Norbergfestivalen fortfarande en unik och viktig festival. Alltför många dj:s och alltför mycket techno för min smak – hellre hade jag hört mer av ljudkonst, flerfärgad noise och elektroniskt risktagande. Man kan visserligen säga att många av de centrala och ännu dyrkade elektroniska instrumenten och teknikerna nått middagshöjd (tänk Buchla, Moog, sequencer, fjäderreverb osv), men det är inte riktigt sant att elektronisk musik därmed blivit trött och medelålders. Faktiskt jäser det och blippar och fräser som aldrig förr. Kanske visar mångfalden av stilar och spelsätt på en (välgörande) brist på respekt för musikens centrum?

Inte mig emot om Norbergfestivalen till nästa år ville släppa trummaskinens tömmar och söka djupare i elektronikens kloaker. Varför inte genom att spetsa programmet med en inbjudan om showcase till några av de tongivande europeiska skivbolagen? Efter ett mellanår är det tillåtet att tänka nytt.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry