Nostalgins grepp om nutiden

Nostalgins grepp om nutiden

Nostalgin är inte vad den varit, skriver Simon Reynolds i en ny bok.

Nostalgins grepp om nutiden

Publicerad: ons, 2011-09-07 23:39

Efter böcker om postpunk och rave ger sig musikjournalisten Simon Reynolds på dagens bakåtblickande retrovåg. I Retromania spårar han nostalgins grepp om populärkulturen i musik och mode från 60-talet och landar i en nutid som verkar ha avskaffat framtiden. Eller låter den fortfarande, undrar Sven Rånlund?

Av: Sven Rånlund

Det kan sägas på många sätt, men nostalgin är inte vad den varit. I synnerhet nu (fast det har man väl alltid sagt), i svallvågorna efter millennieskiftet, med all uppdämd framåtrörelse, längtan efter att att slå igen den där gamla kalendern och börja på en ny och osprättad. Och så blev populärkulturen under milleniets första decennium en fet backlash där kepsens skärm istället för spetsigt och futuristiskt kröktes och vänder bakfram. Retro, nostalgi – och som om det inte vore nog har USA i brist på pengar precis lagt ned NASAs rymdforskningsprogram.

Simon Reynolds – vem annars? – har tagit sig an ämnet och skrivit en smart, yvig och infallsrik bok om hur det gamla blev det nya "nya". Retromania – Pop Culture’s Addiction to Its Own Past ställer sig i hyllan vid sidan av hans tidigare böcker om rave, hiphop och allra närmast den om postpunk, hans Rip It Up And Start Again från 2005, en formidabel analys, utan tvivel den djupaste källan i genren.

Lyckligtvis är Englandsfödde och numera USA-bosatte Reynolds inte musikforskare utan musikjournalist. Han kan alltså tillåta sig att både vara personlig och ett fan. Källsortera kan han också göra lite som han vill. Det handlar trots allt inte om att söka den oantastliga sanningen om den retromaniska epoken, utan om att kännande och inkännande avkoda samtidens uttryck och mentalitet. I den grenen är det få som slår Simon Reynolds, han är som mästerkonditorn som garnerar så man glömmer sockerkakan, en skönskrivare med fenomenalt sinne för detaljen. Rolig dessutom.

Men allt började förstås inte med millennieskiftet. Som Reynolds riktigt skriver sträcker sig populärkulturens nostalgitripp till åtminstone 60-talet, kanske längre. Elvis Presley var ingen Ziggy Stardust, precis, men visst betyder ord som retro och nostalgi något speciellt i just vår tid när nyskapande musik på något sätt – tagit paus. Reynolds öser på med exempel: hypade utställningar om punk och tidig hiphop, The Beatles som ”släpptes” på iTunes, trenden med turnerande band som spelar gamla plattor (Sonic Youths Daydream Nation, My Bloody Valentines Loveless). För att inte tala om YouTube och Spotify, plötsligt flyter gammalt och nytt sida vid sida, det är som om vi tror oss kunna kliva ned i samma flod två gånger, oavsett om vi var med på stranden de där ögonblicken när hippiemodet var fräscht eller new wave satt i kläderna.

Simon Reynolds skriver en hel del om klädmode. Där sitter jag på läktar’n, men det är ändå intressant med resonemangen om hur det yttre formar musikens utveckling. När Devandra Banhart för knappt tio år sedan var affischnamn för Free Folk beskrevs han som barfotabarn med spansk gitarr, och med den ganska färska fascination för dassiga 80-talssynthar (inte högstatusljudande 60/70-tals analoga instrument) blev det fart och form på genrer som hauntologic music, hypnagogic pop, glo-fi, chillwave. Valet av yttre säger något om det konstnärliga inre.

Gemensamt för varje musikalisk eller annan kulturell yttring som Simon Reynolds drar till skranket är alltså att de pekar bakåt: ibland oförblommerat i stil och ideal (som avdammad rockabilly eller pubrock), ibland framåt-genom-bakåt (som samplingskulturen med det klassiska ”Amen”-breaket som signaturrytm för mången slags 80/90-talstechno), ibland som trendig presensnostalgi, framtidsnostalgi, retrofuturism.

Ur andra perspektiv är återvändandet – eller vändandet, om man inte var med då det begav sig – till musiknostalgiska epoker inget märkvärdigt alls, skriver Reynolds: ”The fact is, certain periods in the life of an individual or a culture are more intense, exciting… simply better than others; the impulse to go back there may be ultimately counterproductive, but it’s perfectly understandable. Nostalgia-driven movements can function as ways of getting through doldrum eras, keeping faith until the next ’up’ phase.” Trösterika ord när man dammar av vinylerna eller sorterar i Excel-arkivet …

Förutom de estetiska valen och preferenserna går det givetvis inte att missa de större svepen i tidsandan som handlar om synen på framtiden, eller kanske bristen därpå. För känns det inte som att framtiden redan hänt? Vi lever i det digitala, med det digitala – men det blev inte en science-fictionframtid med mat i pillerform och rymdresor som kollektivtrafik. Problemet, spikar Simon Reynolds snyggt, är att ”micro looks so much less impressive than macro.”

Och vad gör vi då med all den mikroskopiska, fantastiska digitala tekniken? Jo, vi chattar, läser tidningar, letar restauranger, kollar på gamla filmklipp… Istället för att bygga nya storartade drömmar gör vi mer av det gamla. Inte konstigt då att den musik som aspirerar på att kvala in som ”experimentell” och ”nyskapande” ofta låter väldigt, väldigt bekant. Något har förändrats också i relationen till den tidiga elektroniska musiken, skriver Reynolds i ett av många när- och skarpsynta avsnitt, pionjärerna som på 50-60-talen bokstavligen gjorde ”framtidens musik” (tangerar också Per Olov Bromans utmärkta bok ”Kort historik över Framtidens musik: elektronmusiken och framtidstanken i svenskt 1950- och 60-tal”.) Då var de fåtalet elektroniska studiosystemen i västvärlden musikens motsvarighet till rymdkapplöningen – tyska WDR vs franska RTF vs San Francisco Tape Music Center – och kampen stod om djärvhet, snillrikedom, konstnärlig sälta. Nu, med NASA på deken, vem blickar mot stjärnorna?

Reynolds är inte ensam om att gråta över futurismen som ersattes av en nostalgi som gränsar till det maniska. Jag har själv länge längtat efter att höra helt banbrytande musik (presensnostalgiskt, jag vet) som jag i framtiden kommer att minnas som ett före-och-efter.

Men det där får man hantera själv, bäst man kan, och kanske inte klandra konstnären för den samtid i vilken hon och han verkar. För eget samvete gläds jag perverst nog åt att ibland höra den noppiga åsikten sägas, att ingen riktigt nyskapande musik gjorts på flera decennier. Idiotiskt sagt, förstås. Och ännu, tack och lov, inte mina ord.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry