Nya tongångar från Clean Feed

Nya tongångar från Clean Feed

All Included: Satan in Plain Clothes (CF326CD)

Nya tongångar från Clean Feed

Universal Indians w/ Joe McPhee: Skullduggery (CF328CD)

Nya tongångar från Clean Feed

Hertenstein / Niggenkemper / Heberer: HNH (CF332CD)

Nya tongångar från Clean Feed

Deux Maisons: For Sale (CF320CD)

Nya tongångar från Clean Feed

Hugo Carvalhais: Grand Valis (CF330CD)

Nya tongångar från Clean Feed

Publicerad: tis, 2015-06-09 15:04

Clean Feed fortsätter att ösa skivor över oss, vi tackar och tar emot. Här är fem skivor som presenterar väl beprövad musik men även nya tongångar.

Av: Joacim Nyberg

Om man lyssnar noga och tänker på det så inser man hur lite det har hänt inom frijazzen sedan dess uppkomst i början/mitten av 1960-talet. Den musik vars utopiska mening var att skapa frihet har idag utvecklat ett rigitt ramverk där variationen är relativt liten. Ständigt produktiva Clean Feed skickade nyligen fem nya skivor, och efter att ha lyssnat genom dem är det tydligt att frijazzen har frusit i tiden. Men det är inte bara gamla nyheter. Tre av skivorna representerar visserligen en traditionell frijazz, men de två andra har något nytt i form av ett framåtblickande musikskapande där referenserna är långt ifrån uppenbara.

Bland de konservativa hittar vi en trio, en kvartett och en kvintett. Störst först: kvintetten All Included består av tre norrmän från den nya generationen improvisatörer, trumpetaren Thomas Johansson, basisten Jon Rune Strøm och trumslagaren Tollef Østvang. Kvintettens två övriga medlemmar är svenskarna Mats Äleklint på trombon och veteranen Martin Küchen på saxofoner. All Included bjuder på klassiskt frifräs och det är omöjligt att inte tänka på amerikanskt 60-tal. Shepp, Rudd och Cherry i frontlinjen, Murray/Peacock i kompet. Det svänger och kränger, kompositionerna är listiga med mycket utrymme för fina solon. Stolpsvänget på "The gap" är genialt medan skivan avslutas med en pinsam funklåt. För att vara krass så tillför All Included inte mycket nytt, det låter knappt som de försöker. De är nöjda med att låta som det lät 1965. Men när det låter så här bra gör det visserligen inget, men det är en lite oroväckande tendens. För här har vi (bortsett från en man) en "ny" generation improvisatörer som inte gör något nytt. Vart är frijazzen på väg?

Svaret på den frågan kan delvis ligga i trion Universal Indians möte med Joe McPhee på skivan Skullduggery. Vi hör än en gång Strøm och Østvang men på saxofoner har vi amerikanerna John Dikeman och legenden Joe McPhee (som även spelar pocket trumpet). Denna kvartett visar att en väg för frijazzen är att söka inåt, att spela på genuina känslor när den konkreta formen verkar nått en återvändsgränd. McPhees känsloregister golvar mig varenda gång, han spelar så innerligt och kärleksfullt att man blir tårögd. Lägg till en trio som är helt på samma våglängd och som genom maximalt samspel ger varandra fullt stöd och vi har en frijazz som är helt inom traditionen men som ändå har något helt eget. Man söker sig till en improvisation där uttrycket är viktigast. En eloge går till Ström vars basspel är mer inspirerat än jag någonsin hört tidigare. Och McPhees spel, om det så är på trumpet eller sax, kan man lyssna på tusen gånger och alltid finna något nytt i. Musiken är avslappnad och lätt och bara flyter på. Det låter som ett sådant magiskt tillfälle när allt bara funkar. Skullduggery är full av känslor och är en fröjd att höra.

Trion HNH, ledd av trumslagaren Joe Hertenstein representerar en något modernare frijazz, men ligger ändå inom traditionen. Förutom Hertenstein spelar Thomas Heberer kornett och Pascal Niggenkemper bas. Liner notesen berättar att denna sättning inte är helt vanlig historiskt men ger exempel på Bill Dixon, Roy Campbell Jr., Manfred Schoof och Wadada Leo Smith som exempel på trumpetare i ackordinstrumentlösa trios. Det är en flytande kornett som ligger över det bubblande kompet men trion söker gemensam grund i det rytmiska elementet, utan att groova. Niggenkemper är en innovativ basist som försöker tänja på gränserna men Heberer och Hertenstein låter lite för låsta för att musiken ska öppnas upp ordentligt. Låtarna är korta och man kunde önska att de vågade sträcka för att hitta nya ingångar i en musik som är ganska sluten.

Efter dessa tre "traditionella" frijazzplattor dyker så den franska kvartetten Deux Maisons upp och bjuder på en rejäl överraskning. Kombinationen trumpet, fiol/viola, cello och trummor erbjuder en luftig ljudbild som samtidigt är ganska kompakt. Det händer mycket och alla fyra spelar ganska konstant men ändå känns det lätt. Fiolen är ordentligt sprättig och tenderar stundtals att spela över, men cellon balanserar detta fint med långa djupa toner. Trumpeten håller sig också i skinnet vilket är skönt. Samspelet fungerar utmärkt och improvisationerna har fin form och en härlig spänning. Men det som är spektakulärt är trummorna. Marco Franco låter som en Paul Lovens på halvfart. Han har underbara korta, stumma sounds och finkänsliga små ljud, och lyckas skapa energi utan att spela varken fort, mycket eller starkt. Trumspelet är sensationellt bra! Det lyfter hela gruppen och den ettriga kammarimpron får ett djup som inte är så vanligt. Mycket bra!

Slutligen hör vi ytterligare en kvartett, ledd av basisten Hugo Carvalhais och här handlar det om en musik som vägrar att låta sig etiketteras. Kvartetten består av Dominique Pifarély på fiol, Gabriel Pinto orgel och keyboards och Jeremiah Cymerman elektronisk manipulation samt Carvalhais kontrabas. Orgeln ger en fantastisk twist på musiken som ytterligare främmandegörs av en välbalanserad elektronisk touch. Orgelspelet är något av det mest innovativa jag hört sedan Sun Ra och ensemblen låter inte som något annat jag hört. Det är inte konstmusik, inte jazz, inte impro, det är något eget! Luften finns där och man visar på en extrem finkänslighet både i samspelet och i det individuella. Dessutom finns den där magiska gemensamma förståelsen för musiken och viljan att föra den framåt som resulterar i meningsfull impro. Grand Valis är en enastående skiva som man inte bör missa!

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry