Nytt från Beirut

Nytt från Beirut

Al Maslakhs underetikett Johnny Kafta's Kids Menu bjuder en ovanlig musikblandning i ännu ovanligare konvolut. Foto: Tanya Traboulsi

Nytt från Beirut

Publicerad: tis, 2012-02-07 18:12

Al Maslakh, skivbolaget i Beirut har länge varit ett perifert centrum för improvisationsmusik, som spritts över världen. Ständigt överraskar de med fantastiskt formgivna skivor av yttersta originalitet. Nu har de dessutom framfött en busig underetikett - Johnny Kafta's Kids Menu. Litet mindre allvarlig, påstås det, men lika full av glödande energi. Och överraskningar.

Av: Thomas Millroth

Nyss har jag gnällt om det relativa stilleståndet i dagens nya musik för en god vän. Visst, här kommer drivor med CD-skivor varje vecka, men det mesta är ett slags bekräftelser. Jag ojade mig väldeliga. Avbröts av en tung duns, när nya skivor damp ner i brevlådan. Jag suckade och slet upp kuvertet. Ut föll ett gäng skivor med konvolut vars make jag aldrig sett.

Tre kvadratiska förstärkta varupåsar, ni vet sådana där kuvert med bubbelplast inuti. Gula och med vackert tryck på framsidan. Scrambled Eggs and Friends (KFT 01) med ett myller av röda figurer i svår trängsel, Scrambled Eggs and A Trio (KFT 02) med blinkande husfasader och reklam, slutligen Radio Paradise (KFT3) med en hårig herrbringa med guldlänk kikande fram bakom en rosa fritidsskjorta vackert dekorerad med vackra blommor och handgranater. Det kan bara vara en som gjort detta, tänkte jag, Mazen Kerbaj i Beirut.

Naturligtvis höll jag al Maslakhs nya underetikett Johnny Kafta's Kids Menu i handen. En litet lättsinnigare avdelning till det dödsseriösa Slakthuset (al Maslakh på arabiska).

Skivorna visade sig vara pålitlig impro och öronbedövande röj från Beirut. Där finns en liten grupp musiker, som ständigt håller energin uppe. Inte bara improvisationsmusikerna kring al Maslakh, det finns också regelbundna radioprogram, där gitarristen Charbel Haber ofta medverkar. Hans Mokthabar Ensemble eller BAO kanske är bekanta. Om inte så torde nog Scrambled Eggs väcka några aningar. Synd annars. Gruppen har funnits i flera år och utvecklat en öronbedövande dronestil med malande gitarrspel. Det är rituellt och hypnotiskt. Ett slags avlägsna släktingar till Sonic Youth. Men Haber tillsammans med basisten Tony Elieh och trummisen Malek Rizkallah har en mer mångrytmisk, litet gungande stil, där de ibland sjunker ner i stillastående klanger. De växlar också intensivare mellan stopp och gå.

På nya etiketten Johnny Kafta's Kids Menu kommer två välkomna album med Scrambled Eggs. Denna gång tillsammans med kompisar från helt andra musikgenrer. På Scrambled Eggs and A Trio samsas våra rockvänner med en av improvärldens trägnaste grupper, primus motor på scenen i Beirut. A Trio består alltså av Sharif Sehnoui, Mazen Kerbaj och Raed Yassin. I ett nästan maniskt närmare halvtimmeslångt nummer, ”Beach Party at Mirna el Chalouhi”, får vi höra gitarristen Sehnaoui och trumpetaren Kerbaj med ljud som vi inte är vana vid från deras håll. Skarpa, udda klanger prickas in i en närmast drogad intensiv musik. Det är drömskt och hårt, hett och tankspritt, men framför allt fyllt av skarpa hörn. Det är makalös rockimpro och som om inte det var nog, ökar basisten Raed Yassins feta arga bas adrenalinet. Resultatet är en kokande kittel av ilska, en krigsdans som får Mingus ”Haitian Fight Song” att framstå som sällskapsdans. Onekligen blir vi påminda om i vilken del av världen vi befinner oss.

Den andra skivan med Scrambled Eggs är inte mindre förvånande. Än en gång hälsar Kerbaj på med sin trumpet, som han smälter in i gitarrernas lavaströmmar; både Sehnaoui och Fadi Tabbal har förenat sig med Charbel Habers extatiskt brända och böljande ljud. Det är mäktigt. Musikerna spelar i litet olika kombinationer med Scrambled Eggs. Det är förvånande att lyssna på Stéphane Rives mitt i denna självutgjutelse. Han drar ner volymen men håller en svindlande fart på saxen, som är yster som en dervisch som tappat tron på gud. Samtidigt demonstrerar Scrambled Eggs hur väl de kan ta hand om Rives sönderfrätta repetitiva musiklinje. Flådd musik utan något att gömma sig bakom. Särskilt på det sistnämnda stycket får jag glimtar av den energi som ännu finns kvar i dagens improvisation. Hur det blir när alla gester fått paralysi. Fast jag kunde ju förväntat mig det av Rives. Men det är inte bara han, här finns en miljö som är öppen och sluten, kringränd och internationell på samma gång.

Bakom rubriken Radio Paradise döljer sig en helt annan slags musik, ändå besläktad, nämligen gitarristen Mike Cooper med rötter i americana. Med sin steelguitar i knäet låter han som en blandning av Bert Jansch och Derek Bailey. Kanske besläktad på långt håll med Loren Connors. Han skapar stillastående ljudbroderier med invävda trådar från kända låtar som ”Special Rider” och ”Heartbreak Hotel”. Ibland talsjunger han, mässande, monotont. Lika försjunken i sin musik som nämnde Connors låter han allt ta lång tid. Det är vilsamt, inga riktiga klimax, ruskigt spännande gitarrspel. När jag hört färdigt, tänker jag, att naturligtvis lyssnar de på den här sortens fribluescountry i Beirut. Och jag upplever plötsligt en avlägsen förbindelse med både Haber och Sehnaoui, och jag trodde aldrig jag skulle nämna de två på samma rad. Nu har jag gjort det flera gånger.

Johnny Kafta's Kids Menu lovar mycket på den genomtänkta menyn, och jag kommer inte på en enda etikett som är lika oförutsägbart självklar. Utom möjligen moderbolaget självt. När jag bläddrat bland konvolutkuverten hittar jag också al Maslakhs två nya album. Som alltid, formgivna av Mazen Kerbaj. Litet stramare och mer arty än till Johnny Kafta. Men efter alla dessa år är han fortfarande den mest mästerliga förpackaren av CD. Jag vet inte vad det är, men på varje album, utan undantag, sätter han färg, typografi och form i en egenartad samklang med musiken. Som den illustratör, serieförfattare, bokskapare, musiker och improvisatör han är kan han alla delar inifrån och lyckas få dem att förena sig på ytan.

A Trio har funnits i den moderna impron i Beirut hela tiden. Utan tvekan utnämner jag nu ”Music to our Ears” (al Maslakh 14) till ett av de viktigaste albumen på mycket länge. För här är tre starka skapare och personligheter som tillsammans blir en fjärde. Den som vill kan lyssna på det mullrande svängiga ”Textural Swing”, och när jag berättar att Sehnaoui börjat som jazzgitarrist tror ni mig. Inte en jazzton, men desto mer rytmiskt driv och stor framåtriktad energi. Han må klappra på greppbrädet eller slita i strängarna, men numera är han inte lika ikonoklastisk som tidigare. Han formar figurer på gitarren, om än ovanliga, han låter långa slingor hänga ihop. Samma sak med Kerbaj, som inte längre är lika intresserad av den showiga delen av impron: nya, oväntade, överrumplande ljud. Hans trumpet klingar ibland öppet, små ljud tillrar mot metallen, och han blåser upp musiken till en svävande zeppelinare. Basisten Yassin är tung, mullrande, bullrig, men han dansar med lätta fötter genom hela musiken och ger de andra andrum och utrymme för idéer.

Det tar ofta fyr, de överrumplar gärna varandra. Alla hänger med och tonfärgningen är mästerlig. Lyssna bara på den omväxlande ”Three Portraits in No Color”. I en minimalistisk ringdans ljuder stränginstrumenten med slag och pling medan trumpeten skapar små kurrande, fräsande ljud. En helt annan skarpare klang, nästan à la gamla swingstränggrupper, hörs i ”The Shape of Jazz That Came”. Jag tänker mig den som en ironisk kommentar till improns tidiga dagar i Beirut, då Sharif Sehnaoui försökte övertala Mazen Kerbaj och Christine Sehnaoui att spela frijazz. De vägrade. Och så blev det den här sortens jazz i stället, där Sharif uppträder med maskerad jazzgitarr. Det är ett stycke abstrakt jazz som sätter djupa spår i musikminnet. Och som sagt, de tre blir alltid tillsammans samma välspelade instrument som ständigt överraskar sig själv och inte väjer för något, inte ens sina egna övertygelser.

På al Maslakh kommer ständigt inspelningar ut med någon av gästerna på Beiruts improscen. Spill med pianisten Magda Mayas och slagverksspelaren Tony Buck är emellertid inte inspelad i Beirut, fast de har ofta varit där. Under rubriken ”Stockholm Syndrome” ligger två stycken som är inspelade i Helsingfors respektive Oslo! Trots att inspelningarna är gjorda fjärran från Beirut markerar de ändå frändskaper och band, där det går en ström av energi mellan i det här fallet Berlin och Mellanösterns numera viktigaste kulturscen, sedan Bagdad, Damaskus och Kairo tillfälligt måste stå åt sidan.

Mitt gnäll löstes upp i ett förvånat flin efter några timmar med all denna musik. Liksom i bildkonsten finner den nya musiken hela tiden nya epicentra, även när det mesta är sig ganska likt. Men det är bara på ytan. Det känns som att ha lyssnat genom en spricka i väggen på vad grannarna har för sig, och jag blir mycket nyfiken. - There's still life eller vad man nu säger i Beirut!

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry