Nytt från Confront Recordings

Nytt från Confront Recordings

Joëlle Léandre & Michael Duch: Live at Gråmølna (ccs 31)

Nytt från Confront Recordings

Patrick Shiroishi: White Sun Sutra (ccs 32)

Nytt från Confront Recordings

Ist: London: Conway Hall (ccs 34)

Nytt från Confront Recordings

Burkhard Beins / John Butcher / Mark Wastell: Membrane (ccs 36)

Nytt från Confront Recordings

Publicerad: mån, 2015-02-09 13:25

Flitens lampa lyser på Confront Recordings, nya releaser kommer på löpande band och det är genomgående hög kvalité på musiken. Joacim Nyberg har kommit över några av de senaste släppen och njuter av varierad och spännande musik.

Av: Joacim Nyberg

Trion Ist, består av basisten Simon H. Fell, harpisten Rhodri Davies och (på denna skiva) cellisten och Confronts grundare Mark Wastell. De tre har spelat länge ihop och musiken på skiva, London: Conway Hall är inspelad 2003.

Skivan innehåller ett kort stycke musik, knappa 23 minuter minuter, men det koncentrerade formatet gör musiken full rättvisa, kanske till och med gagnar det eftersom det är en otroligt laddad lyssning som kräver maximal uppmärksamhet. Det är London Silence i sin fulla prakt. Det går långsamt långsamt, är extremt svagt volymmässigt och musikernas fokus är totalt. På grund av att musiken är i princip helt stillastående så gör det att de små förskjutningarna känns stora och detaljerna fårutvecklas och klarna framför öronen på oss. Den otroliga spänningen i att spela så svagt att det knappt hörs, spänningen i vetskapen att minsta felsteg kan bli katastrofalt, spänningen i att uttrycka så mycket med så lite gör London: Conway Hall till en oförglömlig lyssning.

Ytterligare en trio med Wastell hörs på Membrane, men här spelar han inte cello utan förstärkt 32-tums tam-tam. Övriga triomedlemmar är Burkhard Beins på elektrifierad 28-tums bastrumma mm., John Butcher saxar och elektronik och som det står i John Eyles liner-notes, har dessa tre herrar spelat ihop på ett eller annat sätt under en lång tid. De är alla mästerliga musiker som förfinat sina instrument och tänjt på gränserna för vad som är möjligt att göra med/på dem. På Membrane hör vi en konert på Café Oto i London i April 2014 och det är bara lyssna och tappa hakan.

Det handlar om otroligt detaljerad improvisationsmusik som utveckals långsamt och flyter ut i alla riktningar. Trion arbetar med ganska minimalistiska uttryck och låter tiden ha sin gilla gång. Mark Wastells tam-tam ger ett magiskt lätt skimmer och ligger samtidigt som en tjock filt över musiken. Beins 28-tums bastrumma är som väntat mullrande, vibrerarnde och störsignalen från hans analoga synt känns självklar. Slagverksinstrument kontrasteras fint med Butchers saxofon som klangligt tränger sig in mellan dånande basfrekvenser och anslagens klyftor.

Vartenda litet ljud hörs och det är det som gör Membrane så speciell. För när alla ljud hörs upptäcker man också att de alla är meningsfulla vilket i sin tur får en att inse vilken otrolig kontroll musikerna har och hur skickliga de är på att förvalta alla dessa småljud. Man måste lyssna noga, men det är mycket belönande för det finns ett mikrokosmos att upptäcka där. Membrane är en enastående improvisationsskiva som utmanar och överraskar. Jämfört med Ist-skivan händer det mer på Membrane, men de båda skivorna har en gemensam nämnare i det tålmodiga skapandet av tillstånd där alla ljud ryms på en och samma yta utan att göra anspråk på den.


Kontrabasduos hör inte till det mest vardagliga, så det är kul att Confront valt att släppa en inspelning med veteranen Joëlle Léandre och norska supertalangen Michael Duch, inspelad i norska Gråmølna i november 2013.

Musiken är lågpitchad men högintensiv. De två basisterna stråkar sig genom den norska luften och låter trä och metall rassla fritt. Fritt flyter dock inte musiken. Det går lite segt och de reagerar inte direkt på varandra. De spelar inte riktigt tillsammans. Kanske effekten av ett ad hoc-möte, vad vet jag, men det låter lite stelt. Soundet är också lite problematiskt, för basens möjligheter utnyttjas inte riktigt, utan Léandre och Duch ligger mycket i samma register och maler. Och jag börjar i ärlighetens namn tröttna lite på Kowaldska drones. Men, mitt under min klagosång kommer jag till sista stycket och då händer det något! Det tänder till! Lättheten som saknas i början har infunnit sig och musiken lyfter. Synd att det dröjde så länge.

Det är en sak till som inte känns bra. Ve och fasa, för kanske första gången känns Joëlle Léandre lite tråkig. Hon känns oinspirerad och repetitiv. Jag tror det beror på att alla verkar vilja höra henne solo eller duo. Om man sitter fast i ett format sitter man automatiskt fast i det matchande uttrycket. En dålig dag tänker jag och glömmer fort. Något som jag dock inte glömmer är skivans absoluta höjdpunkt: Duchs underbara solo. Behärskat, mystiskt, stämningsfullt. Det fullkomligen lyser! Så här bra kan kontrabas låta!

Trots kritiken så är (Live at) Gråmølna en bra skiva med dramatisk och mäktig musik. Jag tror att tycke och smak kan spela en avgörande roll. För även när Léandre & Duch inte riktigt når sina högsta nivåer skapar de intressant musik, vilket säger allt om deras musikalitet och tekniska skicklighet.


Avslutningsvis vill jag lyfta fram skivan White Sun Sutra av Patrick Shiroishi. Confront ville med denna och en skiva till som av personliga skäl inte recenseras här, lyfta fram unga okända musiker för att presentera dem och deras musik för omvärlden. Ett fint koncept. Och Shiroishi tar verkligen chansen att säga sitt. Han inleder med ett innerligt överdubbat altsaxspår. Det är enkelt, meditativt och mycket vackert för att mot slutet byggas upp och bli spräckigare. Det efterföljande spåret är en uppvisning i cirkelandad sopransaxon i Evan Parkers skola, men istället för att försöka vara Parker utvecklar Shiroishi stycket med en liten hymn som inte är så dum. Efter ett smekande bariton-stycke hoppar jag till när en grovt ylande elektrifierad altsax plötsligt drar igång. Shiroishi har japanskt blod i ådrorna och tankarna går direkt till Abe, Sakata, Takayanagi, Otomo, Urabe och deras råhet. Det är bra!

Det ligger något meditativt över skivan, trots att det spräcks ganska ordentligt stundtals. Meditation kan ju även handla om att pressa sig till det yttersta, såväl kroppsligt som mentalt. White Sun Sutra är endast 23 minuter lång, men den är full av överraskningar. Shiroishi gör hela tiden oväntade saker och det låter väldigt personligt. Mycket intressant.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry