Nytt från NoBusiness Records

Nytt från NoBusiness Records

Barry Guy: Five Fizzles For Samuel Beckett (NBEP 2)

Nytt från NoBusiness Records

Roil - Chris Abrahams / Mike Majkowski / James Waples: Raft of the Meadows (NBLP 80)

Nytt från NoBusiness Records

Juan Pablo Carletti / Tony Malaby / Christopher Hoffman: Niño / Brujo (NBLP 79)

Nytt från NoBusiness Records

Dave Burrell & Steve Swell: Turning Point (NBCD 70)

Nytt från NoBusiness Records

Billy Bang & William Parker: Medicine Buddha (NBCD 71)

Nytt från NoBusiness Records

Ted Daniel’s Energy Module: Inerconnection (NBCD 72/73)

Nytt från NoBusiness Records

Publicerad: ons, 2014-12-03 13:24

En ångande varm omgång skivor har just släppts på litauiska NoBusiness Records, Soundofmusics Joacim Nyberg har lyssnat genom hela högen.

Av: Joacim Nyberg

NoBusiness Records har precis släppt en ny hög med skivor, alltid spännande för man vet aldrig riktigt vad man får. Två 12"-vinyler, en dubbel-12":a, en 10":are, två enkel-CDs och en dubbel-CD står på menyn och jag tänker hungrigt äta mig genom rubb och stubb. Vinylerna till förrätt, CD-skivorna till efterrätt. Musiken som huvudrätt.

Barry Guys Five Fizzles for Samuel Beckett består av fem korta strofer, eller "Fizzles", delvis komponerade, delvis improviserade. Han har spelat dem ett antal gånger och de känns alltid bekanta men ändå alltid annorlunda. Guys komplexa tonspråk, oklanderliga teknik, karaktäristiska sound och starka uttryck är som alltid närvarande och präglar musiken. Dramatiken finns också där, det är gravallvarlig musik. Den ödesmättade "Fizzle III" ger rysningar. På "Fizzle IV" får vi Guys säregna knorriga perkussiva fingerspel och det låter som bara Barry Guy kan få det att låta. Att han på en tre minuter lång "Fizzle" kan säga mer än de flesta basister kan säga under en hel livstid är ett bevis för att Barry Guy är en av de absolut största moderna kontrabasisterna. Five Fizzles for Samuel Beckett är en 10” LP på total 15 minuter. Underbart är kort.

Australiensaren Chris Abrahams har många strängar på sin lyra. Han rör sig smidigt mellan olika genrer, trakterar förutom piano även kyrkorgel och är en mästare på Yamaha DX7. Han är känd som en tredjedel av The Necks, men ett tips är att lyssna in honom i duon The Dogmatics (med Kai Fagaschinski klarinett). På skivan Raft of the Meadows hör vi honom på piano i den helaustraliensiska trion Roil med Mike Majkowski på kontrabas och James Waples bakom trummorna. Musiken är en ganska traditionell pianotrioimpro i olika stämningar. Flödande ackord och morrande bas, mjukhårda trummor och tindrande cymbaler, det är en följsam musik utan några större chanstagningar. Abrahams är en enastående pianist och det är faktiskt tack vare honom som denna skiva inte floppar, basen och trummorna bidrar inte med mycket. Det är väldigt välspelat, men frånsett Abrahams otippade pianospel uteblir spänningen och skivan blir inte mer än ganska bra.

Ytterligare en trio får vi på skivan Niño / Brujo, med amerikanerna Tony Malaby tenorsaxofon och Christopher Hoffman cello samt argentinaren Juan Pablo Carletti som inte bara spelar trummor, glockenspiel och melodika utan också har komponerat all musik. Här seglar vi mer i den moderna jazzens farvatten, melodier, grooves och tydliga former samsas med ett behärskat spräck och lösare former. Kompositionerna och därmed hela skivan är på något sätt lite eftertänksam, det är inga vräkiga rörelser utan mer tillbakadraget, snudd på blygt. Det är riktigt fint. Ljudbilden är tack vare instrumentationen luftig och mjuk, cello är ett härligt instrument! På det hela taget är Niño / Brujo en mycket vacker och riktigt bra modern jazzskiva som torde tilltala många.

Bland CD-releaserna finns det mycket fin musik att hämta. På ett sätt går det en röd tråd genom de tre nya skivorna; från 1975 får vi en konsert med Ted Daniel’s Energy Module där Daniels har sällskap av bl.a. Daniel Carter och Oliver Lake. På Medicine Buddha hörs en duo mellan Billy Bang och William Parker medan Dave Burrell slår sig samman med Steve Swell på duoskivan Turning Point. Den röda tråden? Alla (förutom Swell som är något yngre) har varit med och omfamnat och format den amerikanska svarta frijazzen och gjort den till vad den är idag. Alltså torde det finnas likheter mellan dessa tre skivor, men mer än likheter skulle vilja säga att de kompletterar varandra.

Dave Burell bjuder med skivan Turning Point på konceptmusik. Det är den tredje skivan i en serie om fem sviter som behandlar det amerikanska inbördeskriget. Det är således en djupdykning i det amerikanska, i landets historia, utveckling och en av dess mörkaste stunder. Med sig har Burrell trombonisten Steve Swell och de två använder instrumenten som ljudskapande och målande verktyg genom att skapa ljudet av marscherande soldater, hästhovar, pistolskott, och allmänt kaos. Varvat med detta spelar de marschmusik, blues, ragtime, gospel, ja helt enkelt den amerikanska musikens rötter. Det här, mina damer och herrar, är en rysligt bra skiva. Det dramatiska temat, de seriösa och genuina referenserna till den "ursprungliga" musiken, och enastående innerligt musicerande gör det till en hisnande resa genom historien och det är inte utan att man känner lidande med de som gick bort i ett fruktansvärt krig. Det är mycket starkt.

Som jag nämnde ovan var den röda tråden för de nya NoBusiness CD-skivorna amerikansk svart frijazz, och om Burrell/Swell står för det amerikanska står Billy Bang och William Parker på skivan Medicine Buddha för det svarta. Dessa två frijazzhjältar har känt varandra sedan unga år och i liner notesen berättar Parker om en kanske inte alltför lätt uppväxt i Bronx. Men trots motgångar har han och Bang hållit ihop som bröder. Bang gick bort 2011 och saknaden är stor. På Medicine Buddha känner man hur starka banden är mellan dessa två, de som säkerligen upplevt alla former av vedervärdig rasism, de som har kämpat för att få sin röst hörd, de som har gjort allt för musiken. Alla element finns där, negro-spiritualgrunden, blues, jazz, det melodiska som samsas med de smärtsamma uttrycken, det arga som är inneboende i det mjuka, östasiatisk vishet, afrikanska rötter... Det är två bröder som talar öppenhjärtligt om sina erfarenheter, stundtals är det glada anekdoter och stundtals hemska historier. Det är svårt att inte bli gripen av den här skivan.

Så slutligen, frijazz från Ted Daniel’s Energy Module. På dubbel-CD:n (även släppt på dubbel-LP) Innerconnection är det full fräs och fire! för hela slanten. Musiken bygger på enkla former: en melodi, sen siktas det mot stjärnorna. Man kan inte hymla med att det är en stor dos Ornette och Ayler här, men det funkar bra. Det är också väldigt mycket en rytmsektion plus blåsare/solister, vilket ju också ligger i traditionen. Basen och trummorna funkar som motorn som trycker på i högsta hastighet. Blåsarna bjuder på många väldigt bra solon (lyssna på Carters tenor på titelspåret, Lakes altsax och Daniels flygelhorn på "The Probe", men även på Pierces pigga bas i början på CD 2). Till allt detta stöttar Nakamura med ett köttigt trumspel och det spelas även en massa slagverk som stundtals låter spirituellt och magiskt. Bookleten ger all info man behöver om Daniels och en intressant sak är att detta band endast existerade under en enda vecka i början av november 1975. De spelade två konserter (det är den andra och sista som hörs på denna skiva) och sedan aldrig mer. Synd, för det låter riktigt bra!

Sammanfattningsvis är det en riktigt härlig omgång från NoBusiness! Det ryms allt från solobas till stråkduo och pianotrio, allt från eldigt frifräs och luftig modern jazz till konceptmusik. Något för alla smaker. Nu är jag mätt. Och mycket belåten.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry