Odödliga ballader och lukten av tång

Odödliga ballader och lukten av tång

Scen från Robert Flahertys Man of Aran (1934).

Odödliga ballader och lukten av tång

Publicerad: sön, 2013-04-14 20:35

En ny Folkwayssamling med keltisk musik tar PM Jönsson till Aranöarna, gamla fältinspelningar och en bok från 1907.

Av: PM Jönsson

Jag bläddrar i John Millington Synges bok Aranöarna, som den irländska författaren och dramatikern skrev 1901, men som publicerades först sex år senare. Synge hade försökt slå sig fram som skribent i Paris, men fick ett råd av William Butler Yeats att han skulle åka till öarna utanför Galwaybukten istället, för att finna inspiration. Det var till Aran språkforskare reste för att studera den mest genuina iriska kulturen och det var inte särskilt konstigt att Robert Flaherty gjorde en av sina mest berömda filmer på samma plats. Flaherty var pionjär inom dokumentärfilm och etnografisk film, innan Man of Aran (1934) skapade han filmhistoria med Nanook of the North (1922) och Moana (1926), som utspelar sig bland inuiter i Kanada och på Samoa i Polynesien. Flaherty har kritiserats för att han iscensatte traditioner som inte var levande, som en dokufiktionens förfader, en dokumentär om filmen (från 1979) heter How the Myth Was Made. Jag ser Man of Aran via Internet Archive och fascineras av det rent filmiska, men också av den ödsliga, nakna naturen. Påverkad av Synge och skivan som fick mig att hamna på Aranöarna överhuvudtaget.

Songs of Aran heter en av Folkways många skivor med irländsk musik, inspelad 1955 av Sidney Robertson Cowell, hustru till kompositören och Folkwaysmedarbetaren Henry Cowell, som i sin tur framförde musik till den första visningen av Man of Aran i New York. Med på visningarna av filmen i USA var Margaret Dirrane, som hade den kvinnliga huvudrollen, och det är hon som Sidney Robertson-Cowell kontaktar när arbetet med skivan startar många år senare. En av Margaret Dirranes sånger, "´Twas Early, Early in the Spring" finns också med på den aktuella samlingsskivan Classic Celtic Music (Smithsonian Folkways, 2013). Vill man veta mer om Aran och andra platser på den irländska västkusten är Tim Robinsons böcker den bästa vägen att vandra. Jag stannar kvar ett tag i Flahertys film, läser Synges reseskildring, och tar mig sedan - med hjälp av Folkwayskatalogen - vidare in i den irländska och anglokeltiska musiken.

Jag har några invändningar mot låtvalenClassic Celtic Music, som sammanställts av Richard Carlin, som själv gett ut skivor med brittisk folkmusik, spelat in irländska musiker i USA, och skrivit en bok om skivbolaget: Worlds of Sound - The Story of Smithsonian Folkways (Smithsonian, 2008). Kanske borde det enbart vara irländsk musik och separata samlingar med musik från Skottland och England. Och med tanke på hur många fantastiska inspelningar det finns på skivorna känns det konstigt att plocka in två låtar med Shirley Collins och Ewan MacColl, även om de absolut har en plats, i en vidare brittisk kontext. Songs of Aran avslutas till exempel med två caoine, klagosånger, av kvinnor, en urgammal, hednisk tradition som knappast var vanlig ens när Sidney Robertson-Cowell besökte Aranöarna. Och jag hade gärna hört fler låtar från Folkwaysskivorna Jean Ritchie och Samuel Charters spelade in i början av 60-talet. Men, precis som de andra albumen i samma serie, det är axplock, en introduktion, gjorda för att man ska fördjupa sig på egen hand, vilket är lätt att göra när merparten av Folkways skivor finns tillgängliga digitalt.

Margaret Dirrane sjunger a cappella, på Irland kallas det sean-nós, gammal sång, och alla sånger med sång är utan instrument. Här finns en leklåt, på iriska, med Sorcha Ni Ghuairim, inspelad redan 1945, av Folkways grundare Moe Asch. Sånger med välkända manliga sångare som Joe Heaney, Harry Cox och Louis Killen. Min favorit är "Tifty´s Annie" av Lucy Stewart (1901-1982), en av 175 sånger som Kenneth S. Goldstein spelade in med den skotska balladsångerskan 1959-1960. Hon sjunger starkt, inlevelsefullt, i bakgrunden hörs fåglar kvittra, troligen från trädgården. Sången har ett par hundra år på nacken och handlar om en olycklig kärleksaffär i slutet av 1600-talet. Harry Cox, från Norfolk, England, född 1885, sjunger "The Young Sailor Cut Down In His Prime", en av många versioner och varianter av den elisabetanska balladen "The Unfortunate Rake", som i USA levde vidare som cowboysången "The Streets of Laredo" och även gjorts i svensk tolkning av Sven-Ingvars.

Släktträdet är långt, "St.James Infirmary Blues", mest känd via Louis Armstrong, är en annan variant av samma ur-sång, fast med en annan melodi. Ingen feel-good-historia, det handlar om prostitution och könssjukdomar. Historikern i mig blir vild av den här typen av trådar, ett nystan som bara blir längre och längre, en av folkmusikens många fördelar. En annan av balladerna på samlingen, "The Bonny Bunch of Roses", framförd av Patrick Clancy, handlar om Napoleon Bonaparte, som många irländare såg som en hjälte, eftersom de hoppades att han skulle befria dem från den brittiska överheten. Folkways släppte även politiska irländska skivor, som hyllade IRA, men de finns inte med på Classic Celtic Music. Lite synd eftersom en bit av pusslet fattas, Moe Asch och Folkways var alltid på befrielserörelsernas sida.

12 av de 23 låtarna är instrumentala. Främst säckpipor och fiol. Några inspelade i USA och ett spår av Jean Carignan från det franska Kanada. "The Mountain Road" av Denis Murphy och "De´íl Among the Tailors" av Bob Hobkirk spelades in av Samuel Charters, den sistnämnda är en annan låt som man kan spåra i det oändliga, i Appalackerna döptes den till "Devil´s Dream", många fiolspelare har genom åren visat sig på styva linan genom att spela den så fort som möjligt, med fotstamp och riv i stråken. Skivan inleds med en fenomenal fiddlare från en något yngre generation, Kevin Burke, senare medlem i The Bothy Band. Michael Gorman, från Sligo, spelar ett medley av "The Strayaway Child" och "The Lark in the Morning", med Margaret Barry på banjokomp. Michael Gorman var en av de stora irländska fiolspelarna och Margaret Barry var ännu mera känd som sångerska, hon kom ifrån en resandesläkt, och uppmärksammades hos en vidare brittisk publik genom Alan Lomax radio- och tv-program. Gorman/Barry levde i London under delar av 50- och 60-talet, skivan de gjorde på Topic Records – Her Mantle So Green – är en brittisk folkmusikklassiker.

Säckpipor kan måhända avskräcka, men lyssna på Willie Clancy, när han spelar uillean pipes, eller union pipes, som det också kallas. Den mindre säckpipan, från Northumbria, nordöstra England, som också finns med på skivan, via en inspelning med Billy Pigg, är jag inte så förtjust i, ljust, jobbigt ljud. Men att lyssna på när Willie Clancy, eller en annan gigant, Leo Rowsome (inte med här dock), blåser i den stora irländska säckpipan är någonting annat. Rikedomen i instrumentets kombinationer, den starka dronekaraktären, tar andan ur mig. Som när Willie Clancy spelar "Trip O´er the Mountain". Ursprungligen från Traditional Music of Ireland, Vol.1: The Older Traditions of Connemara and Clare. På uppföljaren Traditional Music of Ireland, Vol.2: Songs and Dances from Down, Kerry and Clare spelar Willie Clancy även flöjt, bland annat "Black is the Color of My Loved´s Hair". Odödlig via Nina Simone, Patty Waters och John Jacob Niles. Jag läser att det från början är en skotsk sång, men fan vet om den inte är irländsk. Samma skiva startar med en konversation på iriska. Folkways i ett nötskal. Kulturer ska dokumenteras. Hela världen på vax. Självklart släppte de skivor med uppläsningar av James Joyce också. Jag återvänder till John Millington Synge, beklagar att det är den svenska översättningen, men känner ändå lukten av kelp, spejar efter havssulor och ser – precis som i Man of Aran - en brugd vidröra havsytan.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry