Om att gå

Om att gå

"Ljudgång", konstverk av Anna Eriksson, utställt på Röda Sten i Göteborg sommaren 2005.

Om att gå

Publicerad: tors, 2005-11-17 01:00

Att gå. Sätta ner sina fötter och lyssna på hur det låter. Som det krasande ljudet av steg på en musselskalstrand. Det låter som något som smakar gott: crunchy, crispy, müsli.

Att gå på en grusplan låter högtidligt. Nykrattade gångar framför kyrkor, hus, vårdcentraler fylls av människor med olika gångarter. Släpigt, energiskt och tvekande blandas till ett polyrytmiskt grusbrus. På samma sätt uppstår rytmiska mönster i trapphus med bra efterklang. Människor på väg upp eller ner, i olika hastighet, med olika sound i skorna. (I princip grunden för vilket polyfoniskt symfoniskt verk som helst!)

Så vaknar man en vintermorgon och det är något som inte stämmer. Det som väcker en är avsaknaden av ljud. Det hörs inga bilar, cyklar, gångsteg, springsteg, hoppsasteg, haltande hundar...

Ett vitt snötäcke har bäddat in ljuden vi gör när vi tar oss fram. Nya, mindre ljud, blir synliga: avtryck från tassar och fågelfötter i intrikata mönster. Här finns ljudspår efter planlöst irrande kråkor, försiktiga möss, grannens trötta hund och spåren efter en hare med rak kurs över gräsmattan. Man inser att jorden är full av varelser som går, kryper, krälar och alltså låter på olika sätt. Det sjuder av rytmer på både mikro- och makronivå!

Tänk en vårdag. Bruset från tusentals myror på väg någonstans i en myrstack (schschtjsch). På trottoaren en högklackad kvinnas klapprande (klippkloppklockklackklippetiklock). Kanske är hon i tankarna redan på väg till sommarens musselskalstrand (crunch, crosch, crosch...).

Anna Eriksson, tonsättare

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry