OMD - Tracks and traces 1980-1985

OMD - Tracks and traces 1980-1985

Paul Humphreys och Andy McCluskey.

OMD - Tracks and traces 1980-1985

Publicerad: ons, 2012-06-06 13:26

Under början av åttiotalet lekte den brittiska syntgruppen OMD med historiska och kulturella referenser i sin musik. Soundofmusic följer några av ledtrådarna som spritts ut över deras sex första album.

Av: Mattias Jonsson

Prolog

Liverpool, september 1975. Denna höstkväll har några hundra personer tagit sig till den magnifika konsertlokalen Empire Theatre. En av dem är sextonårige Andy, vars liv snart kommer att ta en helt ny vändning. Den vackra lokalen känns en smula öde, ett par tusen stolar står faktiskt tomma. I foajén möts publiken av en stor bild föreställande kvällens huvudakt: fyra välartade män i kostym, slips och kortklippt hår. De ser mer ut som prydliga affärsmän än rockmusiker.

Det är mitten av sjuttiotalet och symfonirocken står på sin höjdpunkt. Många av de långhåriga idealen från sextiotalets hippie-era lever kvar. Men detta är något annat.

Kraftwerk är i Liverpool för att presentera framtidens popmusik. Den tyska kvartetten Hütter, Schneider, Bartos och Flür är ute på sin första englandsturné där man gör sexton stopp för att promota sitt album Autobahn. Det är ett par år innan punkens genombrott men det här är kanske viktigare. Andy kommer aldrig att glömma denna kväll, än idag minns han vilken stol han satt på. Snart börjar han fantisera om en modernistisk popgrupp som skulle kunna bli Englands svar på Kraftwerk.

Det kommer inte att dröja länge innan fantasierna blir verklighet.

liten_Liverpool Empire.jpg
Empire Theatre, Liverpool.

Orchestral Manoeuvres in the Dark (1980)
Orchestral Manoeuvres in the Dark (OMD) inledde sina ljusskygga manövrar i september 1978. Dessförinnan hade de båda huvudpersonerna Andy McCluskey och Paul Humphreys figurerat i band som Equinox, Pegasus, Hitlerz Underpantz, The Id, VCL XI och Dalek I Love You. I början, i varje fall i livesammanhang, bestod OMD av McCluskey och Humpreys samt inspelade bakgrunder från en TEAC 4-kanalsbandspelare som de döpt till Winston. Inspirationen till namnet kom från Winston Smith, antihjälten i George Orwells klassiska dystopiroman 1984. Redan här börjar leken med historiska och kulturella referenser i gruppens musik.

Debutsingeln "Electricity" släpptes 1979 på Factory Records och omslaget utformades av bolagets husdesigner Peter Saville, som kom att göra merparten av OMD:s omslag under början av åttiotalet. Det självbetitlade debutalbumet från 1980 består av högklassig syntpop, företrädesvis i ett frejdigt tempo. "Red Frame/White Light" handlar om en röd telefonkiosk som bandet ofta använde sig av för att fixa transporter och boka spelningar. Telefonkiosken har senare blivit ett heligt ställe för OMD-fans världen över och 2005 startade en hängiven supporter till bandet en framgångsrik kampanj med syftet att restaurera och måla om telefonkiosken.

liten_Telefonkiosk.jpg
Den röda telefonkiosken, nymålad.

På debuten återfinns också låten "The Messerschmitt Twins" som även om den kanske inte tillhör skivans bästa spår är intressant av andra anledningar. Förutom att vara en klockren låttitel och ett smeknamn på de målinriktade elektroniknördarna McCluskey och Humphreys så finns även här kopplingar till verkligheten. Under andra världskriget fanns det nämligen långt gångna skisser på en variant av de tyska Messerschmitt-planen, kallad just för Messerschmitt Zwilling. 1942 började man utveckla denna modell men projektet lades ner ett par år senare eftersom den enda existerande prototypen skadats i en bombräd.

liten_Messerschmitt Z.jpg
Så här skulle en Messerschmitt Zwilling ha sett ut.

Det var för övrigt när Andy McCluskey gjorde research om Messerschmitts som han…

Organisation (1980)

…hittade referensen till Enola Gay.

Oh, fatal day - oh, day of sorrow,
It was no trouble she could borrow;
But in the future she could see
The clouds of infelicity.

Så inleds Mary Young Ridenbaughs roman Enola; or, Her fatal mistake från 1886. Romanens huvudperson heter alltså Enola (vilket sinnrikt nog blir ”alone” baklänges). När en viss Enola Gay Haggard (1893–1983) föddes på en farm i Iowa hade hennes far just läst boken och döpte därför dottern efter bokens hjältinna. Enola Gay gifte sig sedan med Paul W. Tibbets Sr och tillsammans fick de sonen Paul W. Tibbets Jr (1915-2007) som i sin tur döpte ett visst flygplan efter sin kära mor. Det flygplan som den 6 augusti 1945 fällde bomben över Hiroshima.

He is the bird of ill omen.
How harsh his midnight cry!
It seems to shriek, in mournful sounds,
Death! Death!

The Prince of the Air certainly causes them,
since he has control of our atmosphere.
They are displays of his wrath, Oh! eternal woes!
Deliver us from the "Prince of Darkness". Deliver us from his fiery embraces.
Rather fear Him that is able to destroy both soul and body.

Illavarslande och olycksbådande ord måste man säga, särskilt med facit i hand. Enola Gay släppte alltså ner den allra första atombomben som användes i ett krig; "Little Boy" kallades den internt. Frågan är väl om det inte var piloten själv, överste Paul Tibbets, som var sin mammas "little boy". En bitsk kommentar till detta gjorde hursomhelst OMD när de 1980 släppte sin på ytan gladpoppiga hitsingel "Enola Gay". Låtskrivaren Andy McCluskey fick i varje fall till några snitsiga textrader som anspelade på det makabra beslutet att döpa just det här planet efter sin mor.

Enola Gay, you should have stayed at home yesterday
Enola Gay, is mother proud of little boy today?

stor_Enola Gay_0.JPG
Paul Tibbets, i mitten, framför Enola Gay.

Att singeln släpptes när den släpptes var ingen slump. Detta var precis efter det att Margaret Thatcher blivit premiärminister och godkänt att amerikanska kärnvapenmissiler skulle få förvaras i Storbritannien, vilket naturligvis orsakade starka protester i landet. Inte minst inom populärkulturen. TV Smith’s Explorers sjöng om nuclear disasters på "Tomahawk Cruise" (1980), liksom Duran Duran på debutsingeln "Planet Earth" och The Fun Boy Three på singeln "The Lunatics (Have Taken Over The Asylum)", båda från 1981.

OMD:s andra album Organisation är förutom "Enola Gay" en rätt dyster historia, enligt uppgift direkt influerad av Joy Divisions mörka tongångar och intensiva ljudbild. Texten i "Statues" lär delvis handla om JD-sångaren Ian Curtis. Annars hittar man här ett par insmugna referenser till förebilderna i Kraftwerk, dels själva albumtiteln efter Ralf Hütter och Florian Schneiders tidiga band, dels låten "VCL XI" vars titel plockats från en liten detalj på baksidan av omslaget till Kraftwerk-albumet Radio-Activity.

liten_KW JD.jpg
Kraftwerks “Radio-Activity” och Joy Divisions “Unknown Pleasures”.

Avslutande "Stanlow" flyter majestätiskt fram som en grå och tung betongkoloss. Namnet anspelar på ett berömt men också omdiskuterat oljeraffinaderi som ligger på Wirral-halvön, vid Ellesmere Port. Förutom att Andy McCluskeys far och syster båda arbetade där, var synen av raffinaderiet upplyst på natten en både välkommen och hisnande syn för bandet när de kom hem från turnéerna. Den industriellt rytmiska introt till låten är för övrigt en av dieselpumparna på Stanlow, inspelad av McCluskey själv.

stor_Stanlow_0.jpg
Stanlows oljeraffinaderi.

Architecture & Morality (1981)

Under en turné i Frankrike fick OMD upp ögonen för landets skyddshelgon Jeanne d’Arc, även kallad Jungfrun av Orléans. På bandets tredje album Architecture & Morality hittar man inte mindre än två låtar som handlar om denna fascinerande och omsusade kvinna, bränd på bål för häxeri och kätteri. Andy McCluskey skrev den oerhört vackra "Joan of Arc (Maid of Orleans)" den 30 maj 1981, på den 550:e årsdagen av Jeanne d'Arcs död. Vid början av 80-talet var antagligen ämnesvalet lika oväntat som exotiskt.

Albumtiteln föreslogs för övrigt av kanadensiskan Martha Ladly (från Martha & The Muffins), efter David Watkins bok Morality & Architecture från 1977. I boken går Watkins i polemik med den modernistiska arkitekturens etablissemang. Han vänder sig mot argumenten att den nya arkitekturen måste spegla samhället och fånga upp den rådande tidsandan för att vara sann, etisk och autentisk. Alla försök att göra något annat, något som kanske utgår från helt andra traditioner, framstår då som omoraliska.

Och för tredje gången hittar jag här en OMD-koppling till det militära flygväsendet. Det långsamma och atmosfäriska spåret "Sealand" lånar nämligen sin titel från en numera nedlagd Royal Air Force-bas på Wirral-halvön, även om låten inte handlar om just den platsen. Det var nog mest så att Andy McCluskey fastnade för den poetiska bilden av ett diffust ställe som ligger mellan havet och fastmarken. Snarlika "Seeland" är ju för övrigt också en låt med den tyska gruppen Neu!.

liten_RAF - Sealand.jpg
RAF-stationen Sealand.

På många sätt kan man säga att dubbelheten i OMD:s tidiga musik ringas in här, i skärningspunkten mellan hav och land, mellan människa och maskin, mellan moral och arkitektur. Bandets musik kan vara mekanisk, kantig och abstrakt; samtidigt har den väldigt ofta ett romantiskt skimmer över sig. Architeture & Morality är en kvintessentiell OMD-skiva som blev både kritikerhyllad och en försäljningsmässig succé. Med sina tre miljoner sålda ex slår den rejält nästa album…

Dazzle Ships (1983)

…som höll på att ta knäcken på bandet. Även om OMD hela tiden siktat mot framtidens elektroniska popmusik och aldrig väjt för experimenterade så var de samtidigt ett popband med hitsinglar. Ett ganska smalt band som, lite överraskande, började sälja många skivor. Men istället för att haka på framgången med Architecture & Morality så skapade man sitt djärvaste album hittills. Dazzle Ships gräver ner sig i ett murrigt, östeuropeiskt tema om kalla kriget och innehåller mer ljudcollage än poplåtar.

stor_Dazzle Ships_0.jpg
"Dazzle-ships in Drydock at Liverpool" (E. Wadsworth, 1919).

Idén till albumets titel och omslagets design kom från Peter Saville, efter Dazzle-ships in Drydock at Liverpool, ett verk av Edward Wadsworth från 1919. Wadsworth tillhörde vorticism-rörelsen, en radikal brittisk konstriktning som hyllade kraften och energin i det moderna maskinsamhället. Under första världskriget utformade Wadsworth kamouflage för de allierades fartyg. Fartyg med dessa asymmetriska mönster kallades "dazzle-ships" och var inte i första hand kamouflerade för att bli osynliga. Snarare använde man idéerna från vorticismen och kubismen för att förvirra fienden och försvåra för u-båtar att räkna ut fartygens riktning och hastighet.

OMD:s fjärde album har annars väldigt många likheter med Kraftwerks album Radio-Activity. Den skivans "Air Waves", "Intermission" och "News" kan verkligen sägas vara förlagor till Dazzle Ships-spåren "Radio Prague", "Radio Waves" och "Time Zones". Även på singeln "Genetic Engineering" lånar man röststrukturen från en Kraftwerk-låt ("Computer World"). B-sidan till "Genetic Engineering" heter förresten "4-Neu", ännu en dedikation till den tyska gruppen Neu!. En annan förmodad inspirationskälla, åtminstone indirekt, är den amerikanska, ekologiska science fiction-filmen Silent Running (1972) som givit namn åt ett av de allra vackraste spåren på Dazzle Ships.

liten_Silent Running.jpg
Filmaffisch: “Silent Running”.

Dazzle Ships missförstods när den kom men har i efterhand hyllats rättmätigt. Försäljningsfiaskot gjorde dock att bandet redan med nästa skiva…

Junk Culture (1984)

…började sikta mot topplistorna igen. Singlarna "Tesla Girls", "Locomotion" och "Talking Loud And Clear" var stora framgångar i Storbritannien. Men fortfarande hittar man en hel del udda inslag i deras syntpop. På Junk Culture använder sig OMD flitigt av Emulator och Fairlight. Titellåten använder samma Emulator-ljud som Vangelis använde i soundtracket till Blade Runner. Och i "The Avenue", b-sidan till hitsingeln "Locomotion", samplar man rytmen från den fantastiska rälsscenen i Andrej Tarkovskijs klassiska film Stalker (1979).

Stalker.jpg
Tarkovskijs ”Stalker” (1979).

"Tesla Girls" var ytterligare en titel som OMD fick av Martha Ladly. Titeln anspelar på den serbiske uppfinnaren Nikola Tesla, en av de allra främsta elektroingenjörerna som varit verksamma i USA. Hans revolutionerande experiment med elektricitet har haft enormt inflytande. Men på grund av en excentrisk personlighet och ibland bisarra påståenden om möjliga tekniska genombrott blev Tesla till slut utfryst och betraktad som en "galen vetenskapsman".

Junk Culture var sista gången på länge som OMD fick tid och kreativ ro att skapa en skiva på egna villkor. På senare skivor som Crush (i mindre grad) och The Pacific Age (i högre grad) har starka kommersiella skivbolagskrafter gjort deras musik urvattnad och anpassad till en amerikansk marknad (en trend som blev ännu mer märkbar under nittiotalet). På det hela taget är Junk Culture en lite bortglömd och underskattad skiva, liksom faktiskt…

Crush (1985)

…som med lite god vilja kan räknas som en riktigt väsentlig OMD-skiva. Men det är i första hand en ganska mjuk, sval och elegant popskiva, med "La Femme Accident" som kanske bästa exempel. Albumet är även känt för att vara Stephen Hagues första album som producent, innan han blev en framgångsrik popproducent. Musikaliskt intressantast är nog titellåten med sina förvrängda samplingar av japansk tv-reklam, samt avslutande "The Lights Are Going Out" som använder en samplad röst om grundrytm, direkt inspirerad av Laurie Andersons "O Superman".

Crush + Hopper.jpg
OMD:s "Crush" ihopmonterad med detalj ur Edward Hoppers "Nighthawks".

En extra eloge ska Crush också ha för det starkt Edward Hopper-inspirerade omslaget. Se montaget här ovan. Bilen, pojken, flickan och den tomma, svagt upplysta gatan gör att omslaget förmedlar svunna tider: mellanamerikanskt vemod, urban ensamhet och suggestiv melankoli. Även om omslaget är en pastisch så är det också en väldigt lyckad pastisch. Och relativt unikt för att vara från 1985. Den brittiske konstnären Paul Slater gjorde omslaget, under ledning av Caz Hildebrand på XL Design.

Epilog

Hösten 2010 gjorde OMD något av en konstnärlig comeback med albumet History Of Modern. Även där återfinns kopplingar till barndomshjältarna Kraftwerk: bland annat låten "RFWK" (efter Ralfs, Florians, Wolfgangs och Karls initialer) och låten "The Right Side?" (som har många musikaliska likheter med Kraftwerk-låten "Europe Endless"). I skrivande stund arbetar de på ett kommande album, English Electric, som förhoppningsvis också ska placera gruppen på den kreativa kartan.


stor_OMD sex album - variant.jpg
Orchestral Manoeuvres in the Dark (DinDisc 1980)
Organisation (DinDisc 1980)
Architecture & Morality (DinDisc/Virgin 1981)
Dazzle Ships (Telegraph/Virgin 1983)
Junk Culture (Virgin 1984)
Crush (Virgin 1985)


Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry