Perelman, lyssnaren och den stora stygga skivindustrin

Perelman, lyssnaren och den stora stygga skivindustrin

Ivo Perelman / Matthew Shipp / Mat Maneri
A Violent Dose of Anything
(Leo Records, CD LR 681)

Perelman, lyssnaren och den stora stygga skivindustrin

Ivo Perelman / Mat Maneri
Two Men Walking
(Leo Records, CD LR 696)

Perelman, lyssnaren och den stora stygga skivindustrin

Ivo Perelman /Matthew Shipp / William Parker
Book of Sound
(Leo Records, CD LR 697)

Perelman, lyssnaren och den stora stygga skivindustrin

Ivo Perelman / Matthew Shipp / Michael Bisio / Whit Dickey
The Other Edge
(Leo Records, CD LR 699)

Perelman, lyssnaren och den stora stygga skivindustrin

Publicerad: ons, 2014-04-30 11:06

Ivo Perelman är en imponerande musiker. Han släpper massvis med skivor med den ”pool” av musiker han samlat kring sig och Perelman lyckas hitta sin plats i alla sättningar. Han är tekniskt skicklig och musikaliskt uttrycksfull. Dessutom ser hans kreativitet inga gränser. Det är kul med en musiker som är visar en sådan skaparglädje. Det finns emellertid även baksidor med att producera mycket. Soundofmusics Joacim Nyberg ifrågasätter och kritiserar både Perelman och skivindustrin, men även sig själv.

Av: Joacim Nyberg

Ivo Perelman, den aktivaste brasilianske saxofonisten i New York, ger oss inget andrum. Han är kreativiteten, eller kanske snarare produktiviteten, personifierad. Få musiker håller ett lika högt tempo som Perelman och skivorna bara väller ut ur Leo Records katalog. Perelman har sedan slutet av 2011 hamnat i en "intense creative frenzy" som i skrivande stund resulterat i 15 skivor i eget namn. Så, 15 skivor på lite drygt två år. Inte illa.

Perelman gör det dock lite svårt för oss lyssnare. Hur ska man kunna hinna med i hans output? När man precis börjar komma in i en av hans skivor står man plötsligt där med åtta nya. Jaha. Risken är att man slutligen tappar intresset för att det är omöjligt att ta in så mycket musik. För många skivor, för mycket musik. Magin försvinner. Det som dock är underligt är att när man pejlar det världsvida nätet förstår man att folk i allmänhet är imponerade. Perelmans "intense creative frenzy" ses som något häftigt, något imponerande. Man köper det.

Men var är då kritiken? Varför ifrågasätter vi inte Perelman mer? Rent ut sagt, varför låter vi honom under blott två års tid trycka ner 15 skivor i halsen på oss? Har vi inte fått tillräckligt? Både ja och nej. Perelman förtjänar beröm, för trots alla dessa skivor håller han en hög nivå. Dessutom lyckas han variera sig. Bra och varierad musik, det är väl precis det vi vill ha? Kan det vara så att jag är naivt förbryllad och förblindad över det stora antalet skivor? Kan det vara så att det är helt befogat för honom att släppa så många? Ska jag kanske bara lyssna och inte bry mig om ifall det är hans första eller hans trettionde skiva? Är det detta som är poängen? Att det är mig det är fel på? Har jag låtit den fysiska skivan, produkten, stjäla fokus från innehållet, det som faktiskt finns på den; musiken? Det skulle kunna vara så, och i så fall ber jag om ursäkt, för detta är ett av de allvarligaste brotten mot musiken: när skivan blir mer värd än musiken är man inne på fel spår, något som jag blir smärtsamt påmind om i mitt skivsamlande (andrapress?! Jag måste ha originalet, osv). Jag erkänner mina tillkortakommanden som lyssnare och för att gottgöra dessa bestämde jag mig för att lyssna noga på och skriva ett par rader om fyra nya Perelman-skivor.

För inte så längesen recenserade Soundofmusics Magnus Nygren tre Perelman-skivor, och i hans text finns finfina beskrivningar av Perelmans spelstil, sound med mera. Jag åker utan att skämmas snålskjuts med min mentor Nygren och hänvisar till hans fenomenala recension för detaljer om Perelman. Jag kommer istället att göra något så banalt som att ranka de fyra nya skivorna jag kommit över (från lågt till högt) och beskriva varför jag placerat dem där jag gjort.

4.
A Violent Dose of Anything är soundtracket till den brasilianska filmen med samma namn, regisserad av Gustavo Galvão. Det lär vara någon typ av roadmovie med lite 50-tals-känsla. Detta hörs emellertid inte i musiken som låter väldigt modern. Det är intensivt och dramatiskt och lite småspännande. Mat Maneri stjäl showen med sin teatraliska viola medan Matthew Shipp som vanligt mest sitter och hamrar på pianotangenterna. Perelman leder trion med järnhand och tar musiken dit han själv vill. Tyvärr blir det lite jämntjockt och därmed bottenplacering.

3.
Two Men Walking hör vi Perelman på sitt snirkligaste humör. Han och violasten Mat Maneri snor omkring som två ålar och räds inte att simma motströms. Klangen hos tenoren och violan är underbar och skevheten då Perelmans moderna amerikanska sound ställs mot Maneris atonala kantiga spel är kul. Tyvärr spelar Perelman lite för mycket vilket gör att denna skiva hamnar på tredje plats.

2.
The Other Edge är uppföljaren till 2013 års The Edge med samma power-kvartett. Shipp låter ovanligt bra här, spelar ofta mjukt, melodiskt och fint. Perelman är mjuktuff och vill nog låta hårdare än han är. Michael Bisio sköter basspelet på ett stabilt sätt medan Whit Dickeys yviga trumspel skapar virvelströmmar som drar med sig de andra in i kvasisväng och stundtals svänger det stenhårt! Rytmiken är genomgående tydlig och stark. Gruppsoundet fungerar bra och det låter friskt och fräsigt. En bra frijazzskiva.

1.
Book of Sound är en trio som tack vare William Parkers underbart skitfula basspel seglar upp på förstaplats. Han spelar falsk, otajt, klumpigt. Alla fel rent tekniskt. Men oj, vilken känsla han har. Vilken uttrycksmässig styrka. Vem behöver teknisk briljans när man kan få musik istället? Kärleken till musiken formligen sprutar ur Parkers bas och både Shipp och Perelman blir något överskuggade. Fast när Shipp tar det lugnt och spelar melodiskt är det väldigt vackert. Perelman visar också på flera spår på sin omätbara kreativitet och får mig att undra var all musik kommer från.

Hur länge Perelmans kreativa period varar återstår att se, men en sak som är säker är att den än så länge resulterat i mycket fin musik. Alla ovan nämnda skivor erbjuder bra musik, men nu tror jag att jag behöver en Perelman-paus.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry