Peter Brötzmann i nytt fokus

Peter Brötzmann i nytt fokus
Peter Brötzmann i nytt fokus
Peter Brötzmann i nytt fokus
Peter Brötzmann i nytt fokus

Peter Brötzmann i nytt fokus

Publicerad: tors, 2014-06-26 19:55

För ett par månader sedan kom boken We Thought We Could Change the World, där frijazzlegenden Peter Brötzmann i avslappnade samtal berättar om livet, musiken och konsten. Det är ett personligt dokument som förutom att ge en klarare bild av Brötzmann även blir en resa i musik- och konsthistorien. Ytterligare två relativt nya DVD:er och två andra intervjuer avhandlas och det är en man med två ansikten som verkar dölja sig bakom det hårda ansiktet.

Av: Joacim Nyberg

Peter Brötzmann. Mannen, myten, legenden. En av den fria musikens största ikoner är med sina 73 år populärare än någonsin. Han visar inga direkta ålderstecken och turnéerna världen över fortsätter och hans spel är fortfarande fullt av både fysisk och psykisk styrka och vitalitet. 50 år av turnerande, hundratals skivor och konstverk, utställningar, intervjuer och allehanda jippon till trots är och förblir han en artist med total integritet; inget stiger honom åt huvudet, inget får honom att avvika från sin egen bana och ingen tillåts kontrollera honom. Han kör sin grej, oavhängigt vad folk tänker och tycker, precis som han alltid gjort.

Vad är det då som gör Brötzmann så populär? Och varför just nu? En anledning är den kontinuitet som finns i hans skapande. Under alla dessa år har han bara fortsatt att göra det han älskar (och som så många hatar). Vidare visar han en hundraprocentig hängivelse och ger allt i alla situationer, följer sitt kall och kompromissar inte. Det är en styrka som står i skarp kontrast till konsumtionssamhällets smak för välformad, välpaketerad slit-och-släng-musik. Att det på senare år kommit så mycket nytt material om honom kan nog tillskrivas den moderna tekniken. Det är enklare att producera skivor och DVD:er, inspelningstekniken är så lätthanterlig att nästan allt kan spelas in, och spridningen via internet gör också att artister kan nå ut till en bredare publik. Brötzmann har väl visserligen aldrig förlorat sin (im)popularitet och har under åren blivit omskriven vid ett flertal tillfällen. Den som söker i till exempel The Wires arkiv hittar nog en och annan intervju och radio och TV har flitigt låtit Brötzmanns musik flöda. De senaste åren har dock sett en intensifierad dokumentation och då en mer personligt vinklad sådan. Kan det vara så att Brötzmann nu uppnått en viss ålder och att det för honom börjar bli dags att reflektera över det förflutna? Han är inte i behov att marknadsföra sig, den tiden är sedan länge förbi, så intervjuerna kanske kan fungera som någon slags självrannsakan, självterapi eller ren och skär nostalgi. För många lyssnare är kanske nyfikenheten över Brötzmanns persona något större än nyfikenheten på musiken, så de senaste årens djuplodande porträtterande kanske kan bidra till en större bild av Brötzmann som människa och vilket därmed kan bidra till en större njutning av musiken och konsten.

Anledningen till att denna artikel skrivs är att det för ett par månader sedan kom ut en ny bok om Brötzmann. Den har fått titeln We Thought We Could Change the World (Wolke Verlag) och består av konversationer med Gérard Rouy. Bakgrunden är att Rouy tillsammans med kollegan Bernard Josse 2008-2009 följde Brötzmann och gjorde en musikalisk dokumentär om honom. Den släpptes på DVD 2011 och fick titeln Soldier of the Road. Dock kände Rouy som stod för intervjuerna (eller konversationerna) med Brötzmann att han hade väldigt mycket material över som inte fick plats på DVD:n. Bortkastat tyckte Rouy och sammanställde boken We Thought… Boken täcker med sina nio kapitel teman såsom de tidiga åren, tiden med FMP, vänskaper, konst och framtiden. Det är innehållsrik läsning och tonen är avslappnad och uppriktig. Eftersom det är konversationer blir det också lättläst. Naturligtvis finner man massor av fakta och anekdoter, men också en väldigt personlig sida som visar upp en Brötzmann som är skör och känslosam, långt ifrån den hårda bild som många verkar ha av honom. Ett återkommande tema är vänskapen och det framgår tydligt hur viktiga många musiker har varit för Brötzmann. Den märkliga vänskapen med Han Bennink kommer på tal vid ett par tillfällen och trots friktioner och en stor dos kritik sluter sig Brötzmann till att Bennink (trots allt) är en riktig vän. Det finns också en stor saknad efter gamla vänner som gått bort, de tidiga musikaliska äventyren med Peter Kowald har en härligt nostalgisk ton. Det är även första gången jag läst/hört talas om Brötzmanns familj.

Ett annat viktigt tema är hur svår situationen är för dagens jazzmusiker, speciellt de yngre som kämpar för att få spela på klubbar som inte längre finns. Det är intressant att läsa om hur det var när Brötzmann och hans kumpaner var unga, om hur de kunde turnera, spela överallt, och hur radio (?) var det absolut viktigaste mediet för deras musik. Norge får sig en kulturpolitisk spark i ändan och med illa dold bitterhet konstaterar Brötzmann att framtiden av flera anledningar ser mörk ut. Förutom privatlivet och musiken diskuteras även Brötzmanns konst och de sista 50 sidorna av boken är rent ögongodis i form av utvalda konstverk och underbara foton. Som en extra bonus finns även en diskografi.

Både We Thought We Could Change the World och Soldier of the Road har som sagt en avslappnad, personlig ton där Brötzmann blottar en mjukare, kanske ljusare sida. En helt annorlunda bild får man i The Wires novembernummer 2012 där en stor intervju och en skivgenomgång gjordes. I den intervjun är Brötzmann stenhård, spottar och svär och är cynisk och pessimistisk. Han är en man med två ansikten, det hårda mörka och det mjuka ljusa. Där The Wire ger en olustig känsla utstrålar We Thought... värme. I den intervju Elena Wolay gjorde med Brötzmann för fanzinet Jazz är farligt! och Soundofmusic är det en mer neutral professionell Brötzmann som svarar på frågor: saklig, kortfattad och utan krusiduller. Plockar man så fram ytterligare material, såsom DVD:n Brötzmann (utgiven 2011 på Siegersbuch) är det så än en gång den lugna Brötzmann som sitter och talar långsamt med mjuk röst.

Ett tema som tyvärr hamnar i helt fel fokus är kvinnor. De nämns för det första inte särskilt mycket, men de gånger kvinnorna kommer på tal är det som sexuella umgängen och hela boken genom benämner Brötzmann sina musikaliska kollegor som ”guys”. Visst, man kan väl hävda att ”guys” börjar bli genusneutralt, men man kan nog anta att det mest är män han talar om. För om man tittar i Brötzmanns skivkatalog är samarbetena med kvinnor brutalt underrepresenterade. På 60-talet fanns Irène Schweizer där, Marilyn Crispell klev fram på 80-talet och på senare år har samarbetet med Yagi Michiyo vuxit fram. Men jämfört med de hundratals män han samarbetat med är det en droppe i havet. Sorgligt. Det hade varit intressant att få höra Brötzmanns tankar om kvinnor i jazzen, men detta tema uteblir.

We Thought We Could Change the World är en mycket bra och njutningsbar bok, inte bara för Brötzmann-fans utan för alla som är intresserade av fri improvisation, konst och politik. Soldier of the Road är självklart intressant eftersom man förutom att se och höra Brötzmann koppla av och bara prata (och le och skratta!) även får klipp från konserter och uttalanden från andra musiker. DVD:n Brötzmann är även den härligt avslappnad. Brötzmann är här mer fundersam och pratar mindre. Han talar tyska vilket ger en annan atmosfär. Brötzmann är snyggare rent visuellt och där finns även ett litet klarinettsolo som är som balsam för öronen… The Wire-intervjun är intressant eftersom den visar en annan sida av Brötzmann och skivgenomgången är kul. Det är stundtals något förvirrande: intervjuerna på Soldier of the Road återkommer i We Thought… Vidare citeras Wire-intervjun i boken och i Wolays intervju kommer frågor och svar som är mycket lika de som finns i boken. Efter att ha läst och tittat på allt material kan jag bli lite förvirrad vad som sades var. Det spelar visserligen ingen roll för det är till syvende och sist en och samma man bakom alla ord, hårda som mjuka. Det är Peter Brötzmann. Eller som Han Bennink uttrycker det: ”Peter is Peter”. Ja, så är det och så kommer det alltid att förbli.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry