Popens historia på 700 sidor

Popens historia på 700 sidor

Rosemary Clooney. Idag bortglömd, men som tidig popartist satte hon nog sina spår.

Popens historia på 700 sidor

Publicerad: tors, 2014-01-23 11:01

I boken Yeah Yeah Yeah. The Story Of Modern Pop gör Bob Stanley ett försök att sammanfatta hela pophistorien. Från den första vinylsingeln till Napsters genomslag. Från de första topplistorna till Beyonce och Britney Spears. Det är möjligen dags för det nu. Popmusiken, som vi känner den, blir ju till sist kanske något vi mest förknippar med nittonhundratalet.

Av: Elias Hillström

bobstanley

Bokrecension:

Bob Stanley
Yeah Yeah Yeah. The Story Of Modern Pop

Bob Stanley (till vardags också en tredjedel av popensemblen Saint Etienne) daterar popmusikens födelse till 1952. Detta av främst tre anledningar: det var året då den första vinylsingeln pressades upp, året då det första numret av New Musical Express släpptes och året då den första engelska singellistan presenterades. Bob Stanley har alltså, föga förvånande, en stark anglocentrisk syn på pophistorien.

På många sätt är bokens första kapitel de mest spännande. Hur många vet vilka artister som låg på topplistorna 1952? Bob Stanley går igenom dem, nyfiket och intresserat. De har någonting att berätta de också. Varför hamnade de där? Var deras plats på denna avlägsna del av popträdet av betydelse för Beatles, Abba, kanske Britney Spears till och med? De var ju i högsta grad med och skapade deras konstform så varför inte? Winfred Atwell?, David Whitfield?, Ronnie Hüton?, Rosemary Clooney? Ja, de har nog satt sina spår de också, även om vi har glömt det för längesen.

Bob Stanleys metod är att gå till originalkällorna. Att aktivt undvika att vidarebefordra traderade rockmyter. Vad skrevs egentligen om skiffle-musiken då, den korta tid den var hetare än något annat? Var det verkligen så att Velvet Underground och Nick Drake missades helt av sin samtid (nej, förstås inte, visar det sig)? Och så vidare. Denna metod skapar en närhet och levandegör de delar av pophistorien vi idag ofta har svårt att förstå oss på. Plötsligt framstår historierna om den tidiga brittiska rock 'n' roll-scenen, med Bill Fury och Vince Taylor i spetsen, som hur spännande som helst. Även något så söndertjatat som Rolling Stones blir i Stanleys historieskrivning någonting fascinerande.

Stanley har velat skriva en bok där man får en känsla av popens väg framåt, hur saker hakar i varandra, hur stilar och scener föds genom reaktioner och utveckling, kärlek och hat. Till stora delar fungerar det men stundtals känner man att det blir lite av raka spåret framåt. Allting är förstås mycket mer komplicerat än så, tänker man ibland under läsningen. Boken uppvisar en fin balans mellan det hårt subjektiva och en mer allmän redogörelse för strömningar och skeenden. Som pophistoriens bästa band nämns Beatles och KLF. ”Good Vibrations” och ”I Feel Love” blir någonstans de största låtarna. Säger en del.

Jag minns en intervju med Lawrence från Felt där han tog Saint Etienne som exempel på några som verkligen, på sätt och vis okomplicerat, älskar popmusiken och pophistorien. Lawrence hatar och älskar popen, hatar att älska den och älskar att hata den. Ofta ett intressantare och mer givande perspektiv brukar jag tycka. Popmusiken som någonting man både vill förstöra och omfamna. Inte kunna släppa fast man vill. När jag läser Yeah Yeah Yeah förstår jag vad Lawrence menar. Stanleys bok är verkligen en kärleksförklaring till pop. Entusiastiska texter om i stort sett vilken del som helst av hela nittonhundratalets yviga popträd: historierna om Shadows, Joe Meek och Marc Bolan är exempel på några av de mer minnesvärda. Ändå är detta nog också på många sätt bokens svaghet. Stanley sväljer popmusikens spelregler med hull och hår. Regler man ofta kan förhålla sig rätt fritt till, ändock finns de där i bakgrunden hela tiden. Möjligen därför som han inte heller lyfter blicken ordentligt. Det är i slutändan bara den brittiska pophistorien som berättas. (Och då menar jag förstås inte att det bara är brittiska artister som tas upp utan att allting ses med brittiska ögon.) Afrika, Sydamerika, Japan eller ens övriga Europa nämns knappt. All den musik som ändå (i alla fall numera) är pop men som verkat lite för långt ut i marginalen nämns inte heller. John Cage, Albert Ayler, Fela Kuti eller Pierre Henry kanske inte tänktes på som pop då när de verkade. Idag är läget ett annat. Att till exempel konstmusik och världsmusik knappt tas upp gör att vissa linjer och trådar inte följs fullt ut, att många historier utelämnas. Men det är klart inte ens en sådan här bok kan vara hur tjock som helst.

Man dras med i denna pophistoria, blir i de bästa kapitlen lika entusiastisk som författaren själv. Vilket gör att man precis som honom faktiskt blir lite sorgsen när man närmar sig slutet. För Stanley verkar rätt övertygad om att den här konstformen – popmusiken – som han i sjuhundra sidor förklarat sin kärlek till faktiskt inte mår så bra. Skivbolagens girighet och digitaliseringen anges som skyldiga.

1992 presenterades den sista topplistan då vinylsingeln fortfarande var det ledande formatet. Början till slutet. Cd-skivan visade sig vara de trojansk häst som mest beredde vägen för digitaliseringens verkliga stormtrupper. År 2000 slog Napster igenom, 2001 lanserades iPodden och iTunes, 2003 The Pirate Bay. Efter det har ingenting riktigt varit sig likt. Skivindustrin kraschade. På sista åren har den kanske köpt sig viss övertid genom respiratorn Spotify. (Att den sladden aldrig kommer dras ut, finns det någon som verkligen tror det?) Att skivindustrin gick in i väggen betydde till stor del att musikjournalistiken gjorde detsamma. Många musiktidningar har lagt ner, de som finns kvar har få läsare. De har helt enkelt ingen större betydelse längre. Precis som topplistor och tv-framträdanden.

Bob Stanleys tankar om digitaliseringens konsekvenser ligger mycket i linje med det som Simon Reynolds kom fram till i sin bok Retromania: allting är fragmenterat och uppdelat, topplistornas och musiktidningarnas kontextskapande har försvunnit. Skillnaden mellan nu och då, retro och nyhet har komplicerats då allting finns tillgängligt hela tiden. Och det som kanske skrämmer Stanley allra mest: popmusiken är inte lika eftertraktad längre, nu när allt kan nås överallt ifrån, när som helst. Varför längre stå i en skivaffär och drömma? Fantasier och förväntningar får aldrig tid att växa och gro. Om man aldrig behöver anstränga sig för att få tag i musiken vad säger att man då kommer anstränga sig för att ta till sig själva musiken?

Vår närsynthet kan vara anledningen till att vi ännu inte kan se vad det är som egentligen har hänt. Mycket tyder på att saker och ting har förändrats mer än vad vi har möjlighet att ta in och förstå nu idag. Ge det en tjugofem, femtio år och digitaliseringen runt millennieskiftet kan komma att framstå som en brytpunkt. Popmusiken har alltid varit lika mycket kontext som musik. När nu hela den gamla infrastrukturen fallit sönder är det självklart att vi också lyssnar på ett annat sätt.

”Music, as it was in the pre-Edison nineteenth century, is in the air.”, avslutar han.

Trots det lite vemodiga sista kapitlet, visst kan den välvillige läsaren ändå ana en gnista av förväntan också. Vi har ju någonting nytt och annorlunda framför oss.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry