Porträtt av en överjävulsk batterist

Porträtt av en överjävulsk batterist

Detalj ur "145 plattor med Paal Nilsen-Love".

Porträtt av en överjävulsk batterist

Publicerad: fre, 2011-07-01 14:10

Paal Nilssen-Love. Född på julafton 1974. Jesus blev snickare, Paal blev trummis. I övrigt inga likheter.

Av: Johan Redin



37 years later och 145 skivor senare är berättelsen om det norska trumfenomenet Paal Nilssen-Love något av en saga, en story om hur en (i många avseenden) hårt arbetande musiker blivit till en av de mest eftertraktade och respekterade jazztrummisarna i modern tid.

Bokstavligen uppvuxen på en jazzklubb i Stavanger som hans mor och far, den brittiske konstnären och likaledes trummisen Terry Love, drev från mitten av sjuttiotalet till mitten av åttiotalet fick Paal Nilssen-Love tidigt jazzen i blodet. Detta gällde i synnerhet slagverket: möten med mytiska storheter som Art Blakey, Tony Oxley och John Stevens innan han knappt nådde ner till bastrumpedalen. Faktum är att Nilssen-Love började spela runt fyra års ålder (även om han fick sin första virveltrumma redan när han var 1 år, det vill säga innan han kunde gå!) Det är en start på karriären som nog gör många gröna av avundsjuka. Men man ska nog inte inbilla sig att han har tagit sig fram utan att leva upp till de lovord som överöser honom från såväl musiker som kritiker och inte minst publik.

Publiken får gott om tillfällen att se honom: från Skandinavien till Asien, från Australien till Nordamerika. Jag har hört det ryktas om att Nilssen-Love tillsammans med Mats Gustafsson och Ken Vandermark har en intern tävling om antalet bokningar. Året har 365 dagar och en medaljchans lär väll ligga någonstans runt 380 spelningar per år. Nu tror jag inte att någon av dem har nått den övermänskliga nivån, men man undrar stilla hur de fixar att i princip halvera livet i antingen flygplansfärder eller våldsamma frijazzurladdningar. Ett är dock säkert: det klassiska medlet att hålla sig uppe med heroin, jazztobak och grillad kyckling håller inte idag. Det här är närmast en OS-trupp som åker omkring, ett slags maratonlöpare i den fria musikens stall. (Och ja, hockeymatcher har också förekommit.) För drygt tio år sedan drabbades Paal Nilssen-Love av cancer. Riktigt illa där an. Han vann den kampen, sannolikt tack vare sin fysiska vigör och inte minst den kraft som musiken ger en människa. Det finns saker man bara måste göra i livet.

När jag lyssnar på Nilssen-Love så hör jag omedelbart att detta inte är någon som bara gillar att spela och råkar bli duktig på det genom åren. Det låter som att det alltid har funnits där. Spelet är vulkaniskt, ett slags subterrant tryck som ligger och kokar och väntar på eruption och lavaströmmar. Det handlar inte om något inre behov som måste ut, utan ett slags nödvändighet, en privat naturlag. För den som inte suttit i samma rum som honom och känt detta finns tre soloskivor, spridda över en tioårsperiod: Sticks and Stones (på norska Sofa), 27 Years Later och Miró, de två sista på det egna bolaget PNL. Skivorna reser en rad frågor: hur är det möjligt att under en sådan fysisk påfrestning ändå vara steget före sig självt och uppfinna nya kombinationer under ett beslutsutrymme som närmar sig nanosekunden? Hur är det dessutom möjligt att göra allt detta undertiden man lyssnar till medspelare som Brötzmann, Vandermark, Gjerstad eller Gustafsson och med ett slags yttre öra hör varthän musiken är på väg? Det tråkiga svaret är nog idogt övande. Det mer intressanta tolkningsförsöket är nog jakten på fullständig gränslöshet och totalt uppgående i cyklonen, en direkt absurd kamp mellan hänryckning och självreflexion.

Det finns en energi i spelet som snarare än att mattas ut för att samla ny kraft istället bara expanderar och trappas upp. Lyssnar man noga till det snabba, fria spelet mellan virvel och ridecymbal (som så ofta utgör hans introduktioner) så kan man emellanåt höra markeringar på bastrumman som resulterar i att en särställd rytm växer fram inuti smattret, i en annan hastighet, tillsynes oberörd av den omgivande stormen. Det jag ibland kan höra i Cecil Taylors pianospel (CT var ju också trummis från början), där fragment av helt andra saker kan skymta i klustren, finner jag också hos Paal Nilssen-Love. Det är särskilt märkbart i arbetet tillsammans med Zu-basisten Massimo Pupillo i trion med Brötzmann samt Hairy Bones, Offonoff och Original Silence. Vid första ögonblicket tycker man sig höra en bulldozer i färd med att schakta jazzen i stadig riktning mot hardcore. Men jag hör också att det svänger – alltså svänger på ett sätt som bopen kan – och det är lika förundrande som frågan hur ett stort lastfartyg överhuvudtaget kan flyta.

Jag minns en konversation med en vän för några år sedan som konstaterade att han inte längre var särskilt imponerad av Paal Nilssen-Love, eftersom han ”låter likadant hela tiden oavsett vilken han spelare med”. Jag höll med. Det var egentligen en idiotisk konversation. Coltrane hade heller inte låtit annorlunda om han så hade spelat med Tristano eller Charlie Norman. Nilssen-Loves spel har ett signalement. Oavsett om man bara hör konturerna så går det ganska snabbt att avgöra att det är han som är i görningen. Men han är som sagt mer av en kraft än en särskild stil och det är i mina öron individuellt nog.

Det jag däremot inte har hört hos Nilssen-Love är det som rör sig i riktning mot den fria improvisationen, det skulpturala eller ljudutforskande. Han är inte mycket för att sitta och fila på en klocka eller experimentera med kontaktmikrofoner och fågelfjädrar. Jag vet inte om man ska begära det heller. Det är i denna mening mycket intressant att två internationellt renommerade slagverkare ur samma generation och från samma norska samhälle arbetar på så olika sätt – Paal Nilssen-Love och Ingar Zach. Den förre går igång på tyngd, adrenalin och hastighet, den senare på klanger, motorer och repetition. Båda utforskar former, fast på diametralt olika sätt. Båda har funnit slagverkets möjligheter på helt egna sätt. De är som natt och dag, Jackson Pollock och Piet Mondrian, vilka ju är mycket nära förbundna med varandra.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry