Porträtt: Maskhålets återkomst – Den egendomliga sagan om Jonas Palm

Porträtt: Maskhålets återkomst – Den egendomliga sagan om Jonas Palm

Jonas Palm anno 1980

Porträtt: Maskhålets återkomst – Den egendomliga sagan om Jonas Palm

Jonas Palm anno 2011

Porträtt: Maskhålets återkomst – Den egendomliga sagan om Jonas Palm

Publicerad: tors, 2011-09-08 21:25

Trettioett år efter den legendariska debuten med albumet Ze Wörmnest på Piglet Records återkommer Jonas Palm till musikvärlden med - sensationellt nog - en trettio år gammal inspelning som har räddats från några kassettband. Johan Redin lägger ytterligare en pusselbit till den svenska synthistorien.

Av: Johan Redin

I den kajbeflockade studentstaden Uppsala startade Björn Stenberg och Ted Dluzewski 1980 skivbolaget Piglet Records, som under sin kortvariga verksamhet kom att ge ut tre fenomenala skivor som skrivit svensk avantgardehistoria: plattan Hmm med Friz Be (artist okänd), den självbetitlade skivan Imp-Ink (artister okända) och så slutligen Jonas Palms mörka minimalsynth-klassiker Ze Wörmnest. Även om det inte handlar om någon pseudonym är jag också i fallet Palm frestad att lägga till ordet okänd – fram till dags dato 2011.

När inte ens outsider-vinyl-vulkanen Mutant Sounds har dukat fram Ze Wörmnest inbillade jag mig i min skivsamlande självgodhet att jag var en av få som överhuvudtaget kände till denna pärla. Men denna vanföreställning (som mer eller mindre är permanent hos idioter som samlar skivor) har kommit rejält på skam efter att skränetiketten Börft – helt otippat måste jag tillstå – nu har givit ut Palms andra skiva: Decompositions: Son of ze Wörmnest. PayPal-kontot trakasseras och plötsligt sitter jag med ännu en märklig, pappinslagen plastbit i knät.

För första gången googlar jag namnet Jonas Palm och efter att filtrerat bort ett stort antal optiker, skidlärare och proktologer lär jag mig att han bara under de senaste månaderna har blivit något av en snackis på jordens alla internetforum för åtråvärd minoritetsmusik (ja, det finns hur många som helst). Vissa skryter över att man haft skivan i 30 år, andra är upp över ögonen förälskade i denna skapelse från en svensk studentkorridor då i princip hela västvärldens samlade medelklass skulle spela punk. Lp:n går för en stadig summa på auktionssiter och har blivit så kravmärkt den kan bli genom att inordnas i ”100 Unheralded Classics of Electronic Music” på Keith Fullerton Whitmans synnerligen mystiska bostonetikett Creel Pone. Redan slutsåld så klart.

Under sjuttiotalet spelade Palm i olika rockkonstellationer med dragning åt det svenska progressiva hållet, bland annat med musikerna bakom Piglet Records samt Per Gulbrandsen som vi idag känner igen från P2:s Kalejdoskop och Mitt i musiken. Men som Palm själv beskriver det var han mer lockad av den tyska krauten: Tangerine Dream, Can, Popol Vuh osv. Från saxofon gick han över till elektroniken, till synthesizer, ett begrepp som på den tiden fortfarande var laddat med magi. Han rodde ihop en liten park med en Korg DV800, Korg MS10, en Harmonix Phaser och Hagströms hederliga bandeko.

Med rullbandare från Revox och Akai samt extremt långa tapeloopar gifte han på så sätt samman en stor organisk klangmassa av atmosfärisk, kosmisk signatur. Plattan, med stilistiskt modernistiskt omslag, får den märkliga titeln Ze Wörmnest, som inte är någon blinkning åt François Mauriac utan kort och gott ”The Wormnest” så som det skulle uttalats av chief inspector Clouseau i Peter Sellers inkarnation. Men trots denna (måste man väl säga) avstyrande säljfaktor till titel sålde skivans 500 exemplar slut på kort tid, han spelar live på Moderna Museet i Stockholm och börjar så smått att göra musik för radioteatern.

Så, varför är inte Jonas Palm världsberömd? Som vanligt kommer livet emellan. Utbildningen i Uppsala var över och vidareutbildning i Köpenhamn stundade. Familj skapas och arbete skaffas. Han slutar dock inte att komponera, han gör under åren många privata inspelningar och nuförtiden CDr-skivor som han frikostigt delar med sig till intresserade lyssnare och elektronikarävar. Dagens material tycker jag personligen är mindre originellt även om det naturligtvis finns kvalitet även där. Den flytande känslan från det tidiga 80-talet finns kvar, men ljudbilden är digital vilket inte ger samma konturer och djup som de gamla korgsyntharna kunde förmedla. På lediga stunder driver han idag en egen internetsida – under det ännu mer obskyra namnet zofflock1 – där man kan lära sig mer om hans musik och, om man är riktigt snäll, få en invite till att ladda hem materialet från pigletskivan (och annat) för privat bruk.

Ok, men Börft då? Rykten har florerat att Palm i Lund och Uppsala (bland annat tillsammans med Ted Dluzewski) spelade in material till en ny skiva, Son of ze Wörmnest, som skulle släppas året efter debuten, det vill säga 1981. Vad som sedan hände med originaltaperna är oklart, men inspelningen har räddats tack vare två kassetter som nu har tvättats och mastrats om. Efter precist 30 år får alltså skivan Decompositions: Son of ze Wörmnest se dagens ljus – och möta dagens öron – vilka konstaterar att musiken är tidlös och om möjligt ännu bättre än syskonplattan.

Det återupptäckta albumet tar med andra ord vid där föregångaren slutade, det handlar till stor del om ett återbesök i hans syntetiska masklandskap, men också om litet mer hoppfulla kosmiska former och bitvis faktiskt om en mer poppigare struktur. Det 8 minuter långa spåret ”La città futura” som inleder Lp:ns andra sida är inget annat än en milsten i svensk synthistoria, inte för att den är särdeles innovativ, utan just för att den har allt annat. Hösten kan inte bli annat än perfekt om vi tillåter oss att för en stund kräla ner i historien, ner i maskhålen.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry