Porträtt: Axel Dörner

I all musik, liksom i allt konstnärligt skapande, finns den personliga formuleringen, att finna något som plötsligt öppnar en ny väg. Det kommer ofta i ett läge, då många tuggar på samma föda. Under flera år undrade jag varför det inte fanns någon riktigt intressant friformtrumpetare efter Lester Bowie? Trumpetare, tyckte jag, blev alltmer sällsynta, och tröstade mig genom att lägga på gamla album med Fats Navarro, Clifford Brown och för all del ett och annat frispår med Toshinoro Kondo. Det var en akt av längtan, för samtidigt följde jag med stigande iver olika saxofonisters friseglatser.

Men så plötsligt… I mitten på 90-talet ringde min vän Sven-Åke Johansson från Berlin. Han skulle ha en spelning på Vollraths Tonsaal i gamla Öst ”med ett par unga killar” som han trodde kunde intressera mig. Och nämnde ett par namn jag aldrig hört, Matthias Bauer och Axel Dörner. Nyfiken åkte jag ner. Östra delen av Berlin doftade ännu kol, färgen flagnade på väggarna, det var några år kvar innan Prenzlauer Berg skulle renoveras i glada marsipanfärger.

Jag gick upp för Schönhauser Allee och sökte efter gatunumret i de illa upplysta och förfallna kvarteren. Korsade försiktigt en bakgård för att inte snubbla över gammal bråte. Jag gick in i en mörk port och halvt om halvt trevade mig uppför trasiga trappsteg. Konsertlokalen liknade mest en övergiven verkstad. Men där var packat med folk. Sven-Åke satt bakom trummorna, välklädd och verserad. Basisten Matthias Bauer var gänglig med små glasögon. En ljus kille klädd i tweedkostym stod och fingrade på sin trumpet, det var Axel Dörner. Strax steg rytmerna från slagverket upp i taket, från skumgummiskivors staccaterade pianissimo till cymbalernas vinande kraschar. Då började Dörner skruva och meka med trumpeten, lättade på ventilerna, och lockade väsljud, som jag aldrig hört maken till, ur instrumentet. Han gned på klockstycket och det liknade mer elektronisk musik än något annat… Jag var helt förbluffad.

Efter konserten frågade jag Dörner, om han hade några skivor. Inte mycket som liknade vad jag nyss hört, visade det sig. I hemstaden Köln hade han spelat in ”The Remedy, 20 Improvised Songs” 1993. Bra skiva med bland andra basisten Peter Kowald och cellisten Tom Cora. Glimtvis hörde jag återhållsamheten från Vollraths Tonsaal. Men mer överraskades jag av det öppna, traditionella trumpetfyrverkeriet på skivan. Lika överrumplad blev jag av en dubbel-lp utgiven på en av många små Berlinetiketter utan distribution. Layouten var så konstfull att det var svårt att läsa något, men när jag väl lyckats dechiffrera texten, visade det sig att jag köpt ett album med kompositioner av Thelonious Monk. Inspelade 1995 på legendariska klubben Anorak i Prenzlauer Berg av gruppen Die Enttäuschung, där bland andra Dörner och Rudi Mahall ingick. Monk släpptes ut på äventyr i ett gränsområde mellan Ornette Coleman och berlinsk frijazz, men med stora stänk minimalism. Mitt i allt detta svängde Dörners trumpet med bebopspel à la tryckkokare. Han var uppenbarligen en lysande jazztrumpetare – också.

Jag fick snart fler tillfällen att lyssna på Axel Dörner. Både som bebop-virtuos med Sven-Åke Johanssons Ol’ Man Rebop i låtar av Harold Land, Tadd Dameron, Art Pepper. Och i fritt flygande spel, där han använde trumpetens olika väsljud, som drevs till nästan öronbedövande crescendo – det var som om havet ekade runt de andra musikerna. Eller den stötvisa böljande energi han lockade ur instrumentet med cirkulär andning.

Ungefär så var mina första intryck av Axel Dörner. Snart fick vi tillfälle att sitta ner och prata med varandra. Jag hade massor av frågor. Han svarade lågmält, eftertänksamt, fogade in långa pauser i samtalet. Bakgrunden var lätt avklarad. Född 1964 i Köln, där han hade studerat trumpet och piano på musikhögskolan.

I hemstaden spelade han mest bop, som så många andra influerad av Miles Davis. Det var förresten här han först lärde känna Matthias Bauer. Han hörde sopransaxofonisten Steve Lacy, berättade han, och började intressera sig för ett friare spel. Samtidigt som den moderna konstmusiken blev allt viktigare för honom. När jag frågade efter namn, sade han spontant John Cage och Morton Feldman.

Men, lade han till, för en trumpetare fanns inte så många förebilder i fritt spel. Han lyssnade gärna på andra instrument, mycket på saxofonister. Och hans intresse för ljud, ”Geräusche”, växte mer och mer – och han kom längre och längre bort från jazzen.

1994 flyttade Axel Dörner till Berlin. Han ville komma bort från Köln, där han blivit förknippad med en viss sorts spel. I Berlin var han ett oskrivet blad och kunde känna sig obunden. Det fanns utrymme. Idag bor han på Pappelallee i Prenzlauer Berg, kvarter som i dekader varit tillhåll för konstnärer och musiker. Andra viktiga ljudskapare har också sina adresser i området: Andrea Neumann, Annette Krebs, Hanna Hartman och många fler. De har nära till varandra, här finns spelscener. Från Pappelallee till klubben Ausland på Lychener Strasse är det bara några minuter. För inte så länge sedan stängdes den viktiga miniscenen Raumschiff Zitrone. Rum öppnas och stängs. Inte sällan arrangeras spelningar i någons lägenhet. Den skapande anda som lockade Axel Dörner till Berlin 1994 har inte precis mattats tretton år senare.

Trots allt det nya i Berlin fortsatte Axel Dörner att spela jazz. Detta dubbelliv, friform och bebop, hur gick det ihop? Jag fick tillfälle att fråga honom i slutet av 90-talet, om det var någon skillnad att spela jazz nu mot tidigare, då han varit renodlad boptrumpetare? Han svarade, att han ”hörde musiken med andra öron. Det är bra, för om man bara spelar jazz blir man lätt konservativ. Samtidigt lider jag litet av att jag gör så många olika saker. Om man skall spela jazz bra måste man alltid öva för att vara på topp. Men det är också bra att se det utifrån.”

”Se det utifrån…” En konceptuell hållning har utmärkt en del av hans öppna bopspel, särskilt tillsammans med Sven-Åke Johansson. Skillnaden mot traditionsbärande jazz är visserligen hårfin, men jag hör ändå hur gruppen avbildar en stil, ett sätt att spela utan att citera några förebilder. Det är fritt i förhållande till en hel tradition. Samtidigt som det uppenbart handlar om just denna tradition.

Jazzen som intensiv känsla är ändå inte riktigt uträknad. Idag har en hårt drivande free jazz utvecklats, som kanske fått en ny publik via all den energi som punk, garagerock, death metal och no wave har utvecklat. Älskare av denna hårdjazz kan få sitt lystmäte i de olika inspelningarna med Territory Band: Ken Vandermark, Per-Åke Holmlander, Kent Kessler, Fred Lonberg Holm och de andra ger järnet med Axel Dörner i toppform. Beboptrumpetaren har blivit en högoktanig frijazzblåsare! Han blandar i sitt spel aggressivitet med sångbarhet.

I våras besökte jag Axel Dörner igen. Vi talade om jazz och förnyelse av trumpetspelet. Då satte han på en demo med en av de många kombinationer han jobbar med. Samma oförskämt fräscha version av bop, tänkte jag först. Men så gled spelet över i fria tonbildningar. Stora sjok av klanger, som med sitt sound och sin energi smög in och ut i det bundna spelet. Fritt och traditionellt på en gång. Dörner gillar uppenbarligen att röra sig mellan sina olika musikpersonligheter. Möjligheten att vara i två musikkulturer och ändå förbli en och densamma. Han är ingen monomänniska.

Ett av de första album jag hörde, som på något vis kom nära Axel Dörner live var ”Lines”, inspelad 1995-96. Här ingick också brittiska musiker som Phil Wachsmann, Jim Denley och Marcio Mattos. Det är ett album i en korsväg. Trumpetspelet bygger på en del av nyerövringarna av klang, men hela gruppen står stadigt i engelsk tradition. Musiken är fragmentarisk, klangen ligger nära konstmusiken och arvet från John Stevens Spontaneous Music Ensemble går i dagen. Det blir mer punktmusik än minimalism.

Det var emellertid åt det minimala hållet Axel Dörner sökte sig kring sekelskiftet. Han samarbetade med trombonisten Radu Malfatti och spelade lågdynamisk musik, bitvis uppbyggd av traditionellt icke-musikaliska parametrar.

Under några år i slutet av 90-talet undrade jag vad han skulle göra av de olika ljud han upptäckte på trumpeten? Han verkade ibland alltför virtuos på att icke vara virtuos, avvaktande sökande. Hans resa gick över den ena gränsen efter den andra. Den som höll reda på de berlinska udda skivetiketterna kunde på Two Nineteen Records höra honom på några handgjorda soloskivor med grovt sandpapper på omslagen. Det är märkliga dokument. Sparsmakade, lågmälda. Tystnad varvas med plötsliga utbrott; som om han gjorde fynd. Ett slags futuristisk arkeologi. Ett soloprojekt av vikt visade det sig.

Runt Axel Dörner fanns andra musiker med samma ambitioner. Slagverksspelaren Burkhard Beins utmejslade ett lekfullt, kortfattat minispel. Annette Krebs lade gitarren på bordet och lockade fram o(er)hörda ljudblock. Andrea Neumann utforskade det inre i pianot, vad hon kallade ”Innenklavier”. Klarinettisten Kai Fagaschinski hade ett sound med ett rakblads skärpa. Ur sin stora tuba trollade Robin Hayward små överraskningar. Och där fanns impulsivt improviserande elektronikaartister som Boris Baltschun, Serge Baghdassarians och Ignaz Schick. En ny musikscen växte fram med ett sätt att förhålla sig till improvisationen, som snart skulle spridas långt utanför Berlins musikaliska gränser.

Det finns många exempel. Jag tar det kanske mest lysande ur skivhögen. I franska Chapelle Saint Jean spelade Dörner tillsammans med engelske saxofonisten John Butcher och franske klarinettisten Xavier Charles in ett fantastiskt album 2001. Återhållet, renskrapat spel med akustiken i kyrkorummet som fjärde gruppmedlem. Sällan har jag hört Butcher, en man som växt fram i Spontaneous Music Ensembles experimentanda av punktinsatser, eller den virtuose klarinettisten Charles, spela så precist, sammanvävt och inriktat på texturer och klangvävar.

Med de nyskapande musikerna i Berlin växte ett slags böljande, återhållsam minimalism fram, men med en explosiv energi. Om jag kallar musiken minimalistisk inbegriper det ett brott mot det strikt repetitiva och ibland snålt återhållsamma i denna stil. Dessa unga off pist-musiker skapade nämligen ingen stil – det var mer ett sätt, ett förhållande till instrumenten som ljudbärare. Axel Dörner var utan tvivel en av de viktiga impulsgivarna till denna nya musik.

För sju-åtta år sedan tänkte jag, att den engelska friformtraditionen spelat en stor roll för berlinarna och nyminimalistisk impro. Idag är jag mer tveksam. För mig är John Stevens sena inspelningar med Spontaneous Music Ensemble både kulmen och avslutning. Ungefär detsamma skulle kunna sägas om det nyss nämnda albumet ”Lines”. Det är som en buljongtärning kokt på den brittiska friformen. Axel Dörners trumpet stegrar uttrycket – och bryter sig ut. Hans estetik är en annan. Det handlar inte om att fragmentarisera och punktvis binda samman. Snarare om stora, svällande linjer, pulserande klangkroppar, som rör sig i hans futuristiska forskningar.

Albumet ”Phosphor” är ett mästerverk från 2001, inspelat på en annan av de viktiga scenerna i Berlin, KuLe. Här hör vi kärngruppen i det som skulle kallas Echtzeitmusik, Beins, Krebs, Hayward, Neumann, Schick med flera. Musiken är helt motsatt ”Lines”. Precisa, ja, närmast obetydliga, ljud från slagverket drar igång musiken som en speldosa. Dörners väsljud stegras till långa vindtunnlar för de andra att färdas genom, Neumann trollar med vibrerande småtoner och plötsliga slag, hon virkar en ljudväv. Krebs omformar gitarrens elektriska klanger till mörka, överrumplande skyar…. Ja, så kan jag sitta och dikta kring denna fascinerande musik. Ljudbilden är i traditionell mening svårförståelig och egentligen icke-estetisk på de flesta vis. På ett plan är det anti-musik utan att vilja vara det. Alla ljudbärare kodas om och nu har musikerna i sina personliga projekt nått så långt, att de låter sig fogas ihop. Som om de vore ett enda instrument. På ”Lines” framhävdes inpassen – ungefär som i jazzen. På ”Phosphor” är det inte så. Nu träder musiken fram på andra sidan av åtskilliga fördomar, förutfattade meningar och konventioner. Konsensus gäller inte utanför gruppen – de har en egen dagordning, som rimmar väl med deras kaxiga beteckning ”Echtzeitmusik” – den improviserade musiken, musik i realtid, real time music, men på tyska finns undertexten, att det är den äkta samtida musiken; till skillnad från diverse akademisk samstämmighet eller annan ”hajpad” musik.

Det var ett ordentligt kliv Axel Dörner tagit. Man får en närbild av hans skapande, då de handgjorda skivorna från sent 90-tal läggs bredvid de soloalbum som kom bara ett par år senare. Att den franska etiketten a bruit secret gav ut ”Axel Dörner: Trumpet” 2001 var knappast en tillfällighet. I den franska impron växte en nyminimalistisk hållning. Axel Dörner måste betraktas som en del av själva grunden för denna linje. På ”…Trumpet” spelar han två långa solon med en kärv klangvärld, som blandar luftpelare med instrumentets materiella klangvärden; men det räcker inte som förklaring. Han har lyckats kombinera komposition och improvisation i långa obrutna linjer. Klangvärlden är färgad av de erfarenheter som skapats i den elektroakustiska världen. Dörner har nått den punkt, där han på ett akustiskt instrument skapar musik med elektronisk klangbild. Genom detta mästerstycke lägger han självklart till något – beträffande både spel på akustiska instrument med sina lågdynamiska projekt/solon och elektronika. Den som vill höra Axel Dörner samspela processat ljud och akustisk musik i realtid har ett fantastiskt exempel i solostycket ”Newirs”, 2002, där han använder både laptop och trumpet.

Axel Dörner och den explosiva utvecklingen av ny impro i Berlin kan inte förstås utan en kort blick över axeln. En oundviklig gestalt är Sven-Åke Johansson. Redan i slutet av 60-talet experimenterade han både som solist och i sin grupp Moderne Nordeuropäische Dorfmusik med ett uttryck som bara kan kallas minimalistiskt. Där var många icke-musikaliska ljud, upprepning, blandning av stilar. Han praktiserade sina teorier om ”dynamische Schwingungen”, alltså ett slags totalklanger, som växte, förändrades, svällde, sjönk ihop. På den egenproducerade soloskivan ”Schlingerland” från 1972 använde han få parametrar i det nya förhållningssätt han utvecklat till slagverket. Det kunde till exempel vara en utdragen virvel eller att placera sig långt från mikrofonen… Det är alltså ingen tillfällighet att Johansson idag gärna umgås och spelar med de yngre berlinmusikerna i kretsen kring Dörner och Echtzeitmusik; jag ser honom som en inofficiell farfar till rörelsen. Därför kan det vara nog så intressant följa Dörner i de olika SÅJ-grupperna. Att han spelar jazztrumpet tillsammans med den gamle erfarne boptrumslagaren har jag ju redan nämnt. I andra formationer spelar han vad Johansson beskriver som mekanisk, i det närmaste icke-expressiv musik, som snarare utelämnar än lägger till något. Trumpeten blir en mäktig ljudkälla, där luft blandas med svischande gnidande på klockstycket och sönderplockade ventilers väsande biljud. Till fullo vävs denna textur ihop med Andrea Neumanns trocklande på sitt Innenklavier och Sven-Åke Johanssons perfekt dynamiska rytmiskt precisa och ytterst ljudmedvetna slagverksspel i gruppen Barcelona Series. Musiken är improviserad men närmar sig en komponerad ljudbild. Jag tror att samarbetet med Johansson bidragit till Dörners eget långlinjiga klanginriktade spel.

I den ljudvärld som de nya improvisatörerna utforskar har jazztraditionen kommit alltmer i bakgrunden; Dörners och Johanssons konceptuella utflykter är undantag. Konstmusik och elektronika träder fram. Också rockmusik, även om Axel Dörner inte alls har den referensen. Men framförallt har den nya improvisationsmusiken skapat en egen tradition av småljud, tystnader och utforskande av de nya världar som öppnas då konventioner – i instrumentteknik t ex – bryts ner.

Axel Dörner har inte bara röjt väg för en rad trumpetare, från Birgit Ulher och Greg Kelly till Mazen Kerbaj, men också andra instrumentalister. Många av de saxofonister som idag föredrar att utforska sina instrument sittande på scenen rör sig i precis samma landskap som Axel; ett aktuellt exempel är Christine Sehnaoui. Bakom mycket av det improviserade ljudlandskapet idag ligger Axel Dörners erfarenheter.

(Publicerad 2007)