Record Store Day 2014

Record Store Day 2014

Elena Smon Wolay och Marko Gillingsmark på Records Store Day i Göteborg. Foto: Erik Wistrand

Record Store Day 2014

Närstudie av Buchla Boys på Record Store Day i Göteborg. Foto: Erik Wistrand

Record Store Day 2014

Munnen var ett av banden på Pustervik och Record Store Day i Göteborg. Foto: Erik Wistrand

Record Store Day 2014

Melt Banana på Pustervik. Foto: Erik Wistrand

Record Store Day 2014

Sonja Eriksson hjälper Elena vid merch-bordet. Foto: Elena Wolay

Record Store Day 2014

Dimma på Record Store Day i Uppsala. Foto: Hanna Olson

Record Store Day 2014

Publicerad: fre, 2014-05-02 16:02

Lördagen den 26 april var det åter dags för alla skivnördars stora bekännelsedag, Record Store Day. Elena Smon Wolay i Göteborg och Kristoffer Westin i Uppsala delger sina upplevelser av dagen – från inköpta vax till livespelningar och möten med personer.


Elena Smon Wolay:

Göteborg 8.30, Alarmet går. Jag sträcker på armarna, Skinnjacka på och tar mig snabbt upp och ner till Linné skivbörs för frukost innan öppning. Där möts jag av en sen födelsedagspresent från Max Hansson som driver skivaffären. Färsk nypress från Poppy Disc “The Futuristic Sounds of Sun Ra” på splattervinyl. Jag tackar och tar emot och kikar vad jag har I min evighetshylla på kontoret. Av respekt betalar jag av min krita då hyllan tyckts ha fyllts på med fler skivor med Sten Hansons "The New York Laminent” och mycket mer.

Jag vägrar bläddra I backarna med nytt då jag precis blivit 1800 riksdaler fattigare. Men jag tar mig motvilligt till kraut-sektionen och svenskt och hittar genast "Konvaljen” för en peng som motsvarar svart kaffe och en kanelbulle och min hylla blir än längre på kontoret. Max skrattar åt mig men börjar bli en aningen stressad inför den hysteriska öppningen. Vi kramas och önskar varandra lycka. Jag promenerar bort mot Järntorget där jag själv ska ställa ut mitt första släpp på min skivetikett som är en noisig sjua: Barsebäck ”Västertorp/Half A Haircut” och självfallet mina fanzines Jazz Är Farligt #1 och #2.

Det är en seg morgon och hettan smälter långsamt ner mig till hopplöshet. När jag kommer fram till den gigantiska inomhuslokalen vid namnet Pustervik, står andra skivbolag och duktigt packar upp sina släpp: Kning Disk, Höga Nord, Crusher och Telegram. Jag inser där och då att Jazz Är Farligt är numera en del utav Göteborgs scen. Vilket är märkligt.

Jag får ett sms från Conny (Lindström) som var med och startade upp Jazz Är Farligt på hans gamla Strand Hornstull i Stockholm där han berättar att han är på ingång. Jag går ut på uteserveringen och möts av en energisk Conny (Lindström) med en sen födelsedagspresent under armen och en dotter som hoppar ut av Record Store Day-lycka eller bara en så kallad Liseberg abstinens.

Jag öppnar ivrigt upp paketet, tittar på världens bäste vän med kanske det största leendet någon skådat på Pusterviks uteservering. Det är tidningar förstås och inte vilka som helst; Jazzforum med en Art Ensemble of Chicago special (1980), Kanadas egna jazzblaska Coda (1967) och Peter Brötzmann "The Inexplicable Flyswater works on paper 1959-1964. Vi beställer kaffe och Nicke Ström (Nationalteatern) dyker upp nyvaken, beställer en räkmacka, gör oss sällskap med solglasögonen på som vanligt. Mer Göteborg än så blir det inte tänker jag.

Vi har nu öppnat lokalen och går in. Conny (Lindström) dotter Sonja hjälper till. Jag är inte så aktiv och sitter mest och pratar om Nynningen, Vargavinter och Spjärnsvallet med Nicke (Ström) och framtiden med Conny (Lindström). Ebbot, Vita Bergen, John och Ann-Sofie från Spiders med flera uppträder och jag spelar skivor en snutt. Spiders akustiska duo är mest populär och det är väldigt bra. Den där Ann-Sofie! Vilken pipa!

Max Hansson uppdaterar mig via sms om att hans skivaffär Linné skivbörs har varit knökfull hela dagen och att han är nöjd. Blenda's innergård med spontana säljare mittemot kan ha bidragit till denna ström.

Soundofmusics egna Jens Holmberg dyker plötsligt upp med ett strålande humör, men hans köp hinner vi inte prata om. Det är dags för stängning och alla skivbolag börjar köpa och ge bort saker till varandra. Jag lyckas fynda den fantastiska sjuan med Aphrodite's Child, "I Want To Live/Magic Mirror", och nypress på garagerockklassikern The Chob "Were pretty quick".

Höga Nord's delägare Gustaf Dickson dyker upp efter att ställt ut och sålt 30-40-kronorsskivor på skivmässan i Borås. Han ser en aningen skärrad ut och berättar att det är skönt att komma hem och avbryter oss för att beställa en öl. Vi förstår hans nedstämdhet, kramas och låter honom gå och förstår vart kvällen kommer att leda. Gustafs humör vänder snabbt och vi smiter över till restaurangen Dubbel Dubbel ett stenkast bort där Robert Leiner gör oss sällskap. Jag inser helt plötsligt att jag ska spela på Christian Pallins KOLONI 10-års kalas om sådär en kvart. Vi tar oss till spårvagnen och möts av ett folkhav på vägen dit av alternativa underbara människor och killarna tappar jag bort redan vid entrén.

Markus Svensson från Växjös kassettbolag Ingen våg dyker upp med en annan present ur folkhavet. Den här gången sjuan med Ornette Coleman: "The Shape Of Jazz To Come", och flera sena födelsedagskramar blir jag överöst med. Stämningen är härlig och på scen ser vi: Melt Banana (Jap), Dorcelsius (D/FR), Popsimonova (Kroatien), Batalj (DE/SE), Jin & Daun (Malmö), Buchla Boys (Gbg), Munnen (Sthlm), Tv Dinner Education (Sthlm), Finn Loxbo (Gbg), Poppets (Gbg), Festen har nu redan börjat och jag måste komma igång att spela skivor innan och efter akterna.

Tekniken strular och huset är fullt. Jag kommer äntligen i gång och folk uppskattar bland andra Mental Hackers som spisas och hälsar med ett nick eller ett leende. Färska Stockholmsbandet TV Dinner Education lät som någon bekant och visst var det det! Det var en del utav Munnen och Optic Nest. Jag orkade inte dansa, pratade mest med Joel Borg från Luger och Munnen gick på direkt efter och var som vanligt bra.

Melt Banana fick in rekordmånga i huset och det var helt fantastiskt som förväntat. Jag går ut för att få lite luft, köper en våffla och springer på Fanzine-kollegan Marko Gillingsmark "Levande Begravd". Vi ger varann en klapp på ryggen, lite kritik och uppdaterade varandra. Jag snubblar på min bokare från Clandestino på tillbakavägen och kvällen avslutas med att jag blir bestulen på allt som jag ställt upp på merch-bordet och även nålarna, någon tappar dessutom ett vinglas i skivväskan. Jag rycker på axlarna med ett stort leende och vinglades vinkar jag av alla och går mot taxin, raggar upp andra som inte har råd att åka själva in i taxin och sen hem.


uppsala

Kristoffer Westin:

Att stiga upp halv tio på en lördag visade sig vara för optimistiskt. Hade tagit ledigt från jobbet för att ta del i det årliga spektaklet Record Store Day. I egenskap av Uppsalabo föll lotten på den trivsamma skivbörsen Open Mind, som bjöd på fyra livespelningar under dagen. Omkring 11:30 ramlade jag ner i den källarlokal som skivbörsen i fråga huserar i. Bussfärden dit var till skillnad från hemresan inte olidlig. Som bekant var det en varm och solig dag – inte manade vädret till att stiga ner i en källare. Men ner steg jag, ner i underjorden, och naturligtvis var det värt besväret! Trots de högljuda aktiviteterna i det förhållandevis rymliga källarutrymmet var det dock kaffet som lockade först. Och kaffe blev det som alltid på Open Mind. En kopp till skivorna eller, just i detta fall, till livebandet.

Eftersom jag var försenad med 30 minuter återstod inte mycket av den första gruppens framförande. Bandet med det kuriösa namnet Slapran stångades i en vild, slamrig och skamfilad freak-out psykrock; låt säga en mindre sammansatt variant av den klassiska trion med Guru Guru (Neumeier, Trepte, Genrich) i vinglig dödsdans med Lädernunnan. Baljan satt där den skulle, jag välkomnades åter till verkligheten. Med koffein i kroppen skärptes uppmärksamheten och plötsligt fick jag syn på att Hasse satt bakom trummorna. Inte visste... och samtidigt kändes det självklart. Bakom batteriet sitter en snubbe med stenkoll på allehanda obskyr och stukad progressiv rock.

Efter den effektfulla frirockknockouten var det dags att fiska upp Sun Ra bland de för Record Store Day alldeles särskilda vinylsläppen. Ska tilläggas att jag var okunnig om att plattan fanns på plats, men jag hade mina aningar – så förstås var det en mycket angenäm syn jag gick till mötes när den faktiskt stod där: The futuristic sounds of Sun Ra. Splattervax i 500 exemplar. En okonventionellt konventionell platta om ni förstår mig. Vidare sökte jag upp Nikhil Banerjee och skivan Raga Piloo på svenska etiketten Amigo samt Music from Pakistan på EMI med Ustad Nazakat Ali Khan & Ustad Salamat Ali Khan (dessa två titlar hörde förstås inte till Recordstore Day-utgåvorna).

Andra gruppen att inta scenen, Dimma, hade dagen till ära skivrelease för en sjua som därutöver gavs ut av skivbutiken/skivetiketten Open Mind. Musiken bestod i en stabil tunggung-rock vars grund kan härledas till November. Gruppen gjorde ett gott arbete som resulterade i att hela publiken vickade fram och tillbaka. Nackdelen var dock att ölsuget plötsligt slog till och några rusdrycker såldes förstås inte i lokalen. Ångrade bittert att jag inte hade tagit med mig de två folköl som fanns hemma i kylen, även om ett sexpack hade känts mer ledigt. Medan jag stod där och dividerade med mig själv började rummet ta skepnad av en jätteballong med pumpande fuzzmagi i. Suget efter bärs glömdes bort, men kort därefter var spelningen slut. I pausen diskuterade jag (denna gång i dialogform) med en bekant vad nästa grupp spelade för slags musik. Vi enades snabbt om att de lirade doom, förmodligen eftersom gruppen kallade sig för Gravmaskin. Naturligtvis hade vi fel. Kanske musiken bitvis rymde en domedagskänsla, men närmast rörde det sig om en sammanslagning av episk ”postrock”, flytande tyskt 70-tal (låt säga Agitation Free) och kalla vågen (särskilt Durutti Column). Två av bandets tre medlemmar hade jag sett tidigare, men då vill jag minnas att musiken var helt upptagen med progressiv 70-talsrock, som en något hämmad Samla Mammas Manna. En utveckling hade skett sedan dess – självsäkrare, musikaliskt skickligare och förstås ett modernare sound.

En bit in i spelningen skymtade jag ett par vänner som hade anslutit sig till festligheterna. Först nu slog det mig hur mycket folk som samlats i lokalen. Både tjejer och killar i olika åldrar. En särskilt munter stämning spred sig i rummet när gruppen, som extranummer, gav en version av Goblins Suspiriatema. Trollbindande avslutning. Glömde bort hungern som hade gjort sig tillkänna under inledningen av spelningen. Nu började det emellertid åter knorra, så jag bad mina kamrater att göra mig sällskap till närmast hak. En äcklig tunnbrödsrulle senare befann vi oss åter på Open Mind. Dagens huvudnummer, likaså en förmodad höjdpunkt för många, var de gamla progrockveteranerna Panta Rei. Jag har lyssnat uppskattande på den första och enda skivan de spelade in (kom visserligen en till platta häromåret med inspelningar från samma tid om jag minns rätt, d v s sent 60-tal/tidigt 70-tal). Förväntningar hade jag emellertid inte. Det föll mig heller inte så mycket i smaken. Visserligen kompetent och sångaren kan sin sak fortfarande, men nu blev jag mest trött. Emellertid fantastiskt initiativ att ta hit gruppen och faktum är att många lyssnade uppskattande.

Alla skivnördars bekännelsedag avlöpte kort sagt i mycket god stämning på skivbörsen Open Mind i Uppsala. Hemfärden var dock – som sagt – närmast olidlig i den instängda, varma stadsbussen. Glädjen återkom först väl hemma där jag omgående lyssnade igenom dagens inköpta vax. Sun Ra var lika förtjusande som alltid, men jag har hindustaniveckor för tillfället, kanske varför Nikhil Banerjees sitarspel tilltalade mig speciellt mycket. Bröderna Ali från Pakistan gjorde mig snudd på lika gott. Bra mat för själen!

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry