Sajeta Art & Music Festival

Sajeta Art & Music Festival

Projektet EhtZeđ med åtta unga fritt musicerande slovener gav en debutkonsert fylld av improvisationslust. Från vänster Peter Kastrin, Gal Furlan, Jakob Leban, Francesco Ivone, Matjaž Bajc, Jure Boršič, Žiga Ipavec och Aljaž Škrlep. FOTO: Jože Požrl.

Sajeta Art & Music Festival

En slagborr river gott mot hård metall, i varje fall när FM Einheit håller i den. FOTO: Srdjan Djuranovic/Sajeta Festival.

Sajeta Art & Music Festival

FM Einheit stannade kvar en extra dag och kopplade av i den natursköna miljön. I bakgrunden floden Tolminka, som ligger 10-15 meter från festivalscenen. FOTO: Jože Požrl.

Sajeta Art & Music Festival

»Det är omöjligt att föreställa sig i förväg hur det kommer att låta. Materialet leder mig vidare«, sade FM Einheit under intervjun. FOTO: Jože Požrl.

Sajeta Art & Music Festival

»Det viktigaste under ett samtal är att kunna lyssna, det gäller även när man talar med ljud och toner«, betonade FM Einheit. FOTO: Jože Požrl.

Sajeta Art & Music Festival

En tresidig musikskulptur på festivalområdet, med inbjudande flärpar, hål och mojänger, lockade stora som små att skapa rytmiska ljud. FOTO: Jože Požrl.

Sajeta Art & Music Festival

Publicerad: tors, 2015-08-20 15:57

Av: Ann-Sofie Öman

För folk som gillar experimentell musik är Sajeta-festivalen i Tolmin i nordvästra Slovenien något av ett måste. Årets festival, 29/7-1/8 2015, bjöd på improviserad musik framförd på spännande nyskapade instrument, tegelkross på plåt och en helkväll med elektronisk/elektroakustisk livemusik plus en hel del annat.

Orten Tolmin har etablerat sig som en riktig festivalort med de juliska alperna, skogen och de vackra men kalla floderna Soča och Tolminka som naturliga kulisser till konserter med internationella och andra storheter under hela sommaren. Publiken kommer från från Italien, Tyskland, Österrike och andra centraleuropeiska länder, förutom från Slovenien. Den experimentella Sajeta-festivalen presenterade i år musik med utgångspunkt från olika perspektiv. Den slovenske musikern Samo Kutin utgjorde den ena ytterligheten. Samo Kutin, som saknar traditionell musikutbildning, bygger merparten av sina instrument själv av prylar och bråte som han råkar få tag på. Bland annat spelar han på en hemmagjord bas, tillverkad av två dörrar till ett gammalt klädskåp med det eritreansk-etiopiska instrumentet begena som förebild.

En annan mycket intressant instrument- och ljudskapare var den internationellt etablerade fransmannen Pierre Bastien, mest känd för sina finurliga mekaniska instrumentkonstruktioner. För många var hans framträdande festivalens höjdpunkt. Kutins och Bastiens motpol utgjordes av ett stort antal konserter med datorstyrd live-elektronikmusik, med massor av pengar investerade i både teknik och utbildning för att kunna hantera tekniken.

Den avslutande lördagskvällen veks åt elektronisk livemusik, med britten Andrew Hung som det stora dragplåstret. Hung ingår i tvåmannabandet Fuck Buttons som spelade vid invigningsceremonin för de olympiska spelen i London 2012. Elektronisk musik framförd live är stort i Slovenien och Hungs konsert var minst lika uppskattad som Pierre Bastiens – men av en till stora delar helt annan publik.

Jordnära ting
Men det var fler än Samo Kutin som höll sig till mer jordnära ting för att alstra ljud. Den tyske slagverkaren FM Einheit, alias Frank-Martin Strauss, med mer än femton år bakom sig i industrirockbandet Einstürzende Neubauten, skulle ha framträtt i en trio tillsammans med den Berlinbaserade tyske gitarristen Caspar Brötzmann och den italienske basisten Massimo Pupillo. Det var tänkt att bli det första offentliga framträdandet för ensemblen. I sista stund fick Caspar Brötzmann, son till saxofonisten Peter Brötzmann, lämna återbud på grund av akut sjukdom. Men det hindrade inte FM Einheit och Pupillo från att ge en spektakulär upplevelse åt den entusiastiska publiken, med en helt improviserad föreställning.

Inför konserten hade FM Einheit bett festivalledningen om en 2x1 m stor metallplåt med en tjocklek på ett par millimeter. Den lades upp på två byggbockar av grova metallrör. Till det hade han beställt två murhinkar fyllda med runda småstenar respektive ihåliga tegelstenar. Med sig hade han två specialkonstruerade grova men stela spiraler med en diameter på cirka 20 centimer – den ena 2 m och den andra 3 m lång. Förutom denna rekvisita hade han en slagborrmaskin, en hammare och ett antal skruvmejslar. Samtidigt som Massimo Pupillo skapade mer eller mindre intensiva ljudbilder av ordinära och elektronikförvrängda ljud på sin bas – ett tag lät den som en distad elgitarr, som en påminnelse om den frånvarande Brötzmann – gick FM Einheit lös på sin utrustning.

En tung bordun i form av ett elektroniskt lågfrekvent surr låg i bakgrunden under större delen av den dramatiska föreställningen, där FM Einheits snabba attacker med hammaren på metallplåten försatte publikens hörsel- och andra nerver i högsta beredskap. Rasslet från småstenarna när de pytsades ut över plåten kändes som en smekning i örat jämfört med de auktoritära hammarslagen. När han vräkte ut tegelstenar över plåten och sedan krossade dem med samma hammare, bildade tegelkeramiken ljud som i sammanhanget närmast liknade en kyrkklockas täta mässingsklang. Det framstod som direkt vackert. Ljudet från teglet var så klart avvikande och klangfullt att FM Einheit själv tycktes haja till. Han såg ut att njuta av tegelklangen när han upprepade tegelkrossandet, på samma sätt som vilken musiker som helst njuter av ljudet från sitt instrument.

Eget språk
Med slagborren skapade FM Einheit rytmiska figurer genom att hålla den roterande borren diagonalt mot spiralerna, som hängde ner från scentaket längst fram på scenen. Slagborren drev han också genom krosset och stenarna på plåten. FM Einheit gav dessutom spiralerna ett par rejäla omgångar med hammaren och drog och slog med skruvmejslarna mot den skruvade järnstången.

"Det är omöjligt att föreställa sig i förväg hur det kommer att låta. Materialet leder mig vidare, jag vet aldrig vart", sade FM Einheit under en intervju dagen efter konserten.

Mejslarna kom också till användning som trumstockar och med dem bankade han på allt som gick att banka på – mest på plåten.

"Jag började spela trummor som 14-15-åring. Av nyfikenhet började jag testa olika material. Jag försökte hitta något som ingen annan gjorde, något som var mitt eget språk. Men jag har ingen musikutbildning", förklarade FM Einheit.

Han och Massimo Pupillo har framträtt som duo förut, vilket också märktes på deras samspel. Det rullade på med ett tätt energiflöde.

"Det är precis som när två människor pratar med varandra. Skillnaden är att vi använder olika ljud som språk i stället för ord. Det viktigaste under ett samtal är att kunna lyssna och att vara medveten, det gäller även när man talar med ljud och toner. Ofta tar vi tag i det oväntade och försöker skapa något av det. Men vi vet aldrig vad det kommer att bli. Bordunen exempelvis vet jag inte varifrån den kom. Jag hörde något intressant från Massimos bas och kopplade in honom i min anläggning och sedan fanns den bara där."

Hur är det med Caspar Brötzmann – kommer han tillbaka som musiker?
"Jag vet inte, jag förmodar det. Ge honom bara lite tid."

Stor respekt
Ett av de mest lustfyllda framträdandena stod de åtta unga fritt improviserande slovenerna i projektet Eht Zeđ för. Två trumset, bas, gitarrer, blås – traditionella instrument för fri improviserad jazz. Deras entusiasm och den stora respekt och lyhördhet som de visade varandra under konserten tydde klart på skolning utanför de traditionella musikskolorna.

Var har ni studerat någonstans?
"Fem av oss studerar eller har studerat privat för den slovenske slagverkaren Zlatko Kaučič, som driver en musikskola i Nova Gorica" (nära den italienska gränsen), sade trummisen Žiga Ipavec.

Är någon av er ledare för bandet?
"Nej, vi försöker jobba tillsammans likt goda vänner. Vi debuterade faktiskt som grupp vid konserten i dag", fortsatte han.

På festivalområdet intill Tolminkas strand finns en musikskulptur i form av en upprättstående 2-2,5 m hög trehörning av plåt. Från plåten sticker det ut böjda plåtbitar, och här och där finns det metallmojänger av olika slag fastsvetsade – allt för att locka förbipasserande att banka och skrapa på skulpturen med diverse föremål som ligger bredvid den. Det är en populär skulptur som sällan står tyst. Männen bakom den är slovener och heter Marko Kovačič, Rok Capuder och Slavko Trivkovič.

Sajeta-festivalens ledare heter Janez Leban och han har varit konstnärlig ledare för festivalen i fem år. Årets festival var den 16:e. Mest känd är Tolmin för metal-festivalen Metal Days – i år 24-30/7 – som lockar 10 000 – 15 000 besökare. En punkrock- respektive en reggae-festival drar också stor publik.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry