Sinuskurvor blir sinneskurvor

Sinuskurvor blir sinneskurvor

Simon Möller, Adaption.

Sinuskurvor blir sinneskurvor

Publicerad: ons, 2013-02-13 13:49

Simon Möllers Adaption utgår från filmsekvenser, nerbrutna till endast ljus och omformade till sinuskurvor. Denna Möllers första separatutställning är en ljudkonstlig sensation med ett helt egensinnigt verk, som tar tillvara hela essensen i både musik och ljudkonst. Parallellt visas Hanna Sjöstrand. Pågår till den 10 mars.

Av: Thomas Millroth

Galleri Thomas Wallner i Simris utanför Simrishamn ligger ju inte precis vid allfarvägen. Ändå åker många hit. Här visas några av samtidens intressantaste konstnärer upp. Inte sällan är det totala överraskningar i de vackra salarna.

Nu är det en debut. Visst har jag sett Simon Möller förut, men bara enstaka verk. Och sedan han slutade konstskolan har han varit mycket sparsam, som om det gäller att hämta sig, dra efter andan. Jag tror mig veta att han arbetar med film på olika vis. Har träffat kolleger till honom, som han brukar hjälpa med teknik och idéer.
Nå, det är bisaker. Också i verket Adaption på Galleri Thomas Wallner handlar det om film. Men mer om film som försvunnit. Berättelserna är bortskalade. På väggarna sitter digitala fotoramar. I var och en visas en filmsekvens, där kamerarörelserna, bilderna är nerbrutna till pixlar, som manipulerats i RGB samt X Y och Z-led. Det där senare läste jag på galleriets programblad. I verkligheten betyder det att filmrutorna reducerats till en övre svart del och en nedre ljus, som rör sig upp och ner, och som står i olika förhållande till varandra i de olika ramarna.

Bildrutorna är placerade över väggarna två och två respektive tre och tre. I det nersläckta rummet skapas ett flimmer, ett pulserande ljus. De vita ytorna bländar litet, där de liksom andas in ljuset. Så långt är det vackert och mycket poetiskt, och mycket renskalat. Abstrakt.

Men bildernas ljusstyrka har också översatts till sinuskurvor. Framför varje ram hörs ett entonigt ljud, och eftersom de är sorterade i grupper uppstår små sektioner, som alla hörs olika.
Det böljar, svävar, ibland otåligare, ibland nästan lugnt.

Självklart låter de små duetterna på ett annat vis än trio-styckena. Och filmens svarta och vita ytor som rör sig uppochner med en skarp horisont gör sitt till för att förstärka ljudet. Ljus och ljud blir ett. Ögon och öron påverkar varandra. Återigen: det är abstrakt och innerligt i det nersläckta rummet.

Det blir ännu intressantare när jag rör mig runt. Då hörs alla sinuskurvor på en gång i en svävande disharmoni. Eftersom verket är skiftande över många minuter liknar det inte sig självt, i alla fall ingen gång när jag var där, och jag passade på att smita in från det andra rummet, där Hanna Sjöstrands målningar hänger, flera gånger.

I minnet satt då vad jag nyss hörde. Kanske kände jag igen något återkommande plipp eller plopp, men i stort sett rörde sig ljusets och ljudets böljeslag på ett annat vis.

Simon Möller har använt sig av enkla (?) översättningar mellan ljushet och ton, men just därigenom har han träffat mitt i all musiks och ljudkonsts nervcentrum.

Ett par sinnen minst spelar med varandra, intensivare ju längre jag dröjde i rummet. Efter ett tag gör sig bristen på övertoner gällande. Det känns som att kika över horisonten och lyssna bortom den. Det får sinuskurvorna att grunda andra ljudbilder, ett slags efterklanger eller hur man ska säga.

En gång för många år sedan under ett migränanfall bestämde jag mig för att lägga mig raklång på soffan och bara lyssna på La Monte Youngs The Well Tuned Piano. Minimalismen och de vankande rörelserna passade bra för mitt tillstånd, som inte tillät några långa utflykter i utflippad frijazz eller Bachs flerstämmighet.
Men då jag var inne på, vill jag minnas, tredje cd-n, då hände något. Jag började höra svävande, flytande klanger och melodier. Som att upptäcka lätta skyar på sommarhimlen. Toner fogade sig samman till något annat än den där malande minimalismen. Något lades till. Jag lyssnade klart och dagen var snart slut, jag somnade från min migrän. Nästa dag ville jag omedelbart leta upp det där stället, när musiken släppte loss sina skyar. Förgäves. Det var mina organ som hade funnit dessa övertoner och hängt på dem. Som en musikhägring, det bara går att nå om man noga tillryggalägger den tid det tar. Genvägar fungerar inte.

Så tror jag också det är med Simon Möllers verk. Nu vistades jag inte där i flera timmar, men den stund jag stod där innehöll en märklig förändring av sinustonernas kör. Den formades som en ljudande skulptur, där jag inte riktigt visste vad som åstadkoms i min hjärna och vad som faktiskt genererades av verket. En stillhet av största rörlighet uppstod.

Det var svårt att säga något direkt efteråt. När mina ögon åter mötte Hanna Sjöstrands målningar med spår efter blåmärken levde mina ögon ännu i Möllers rum och upptäckte bilderna som kartblad mättade av färger, där det bara var att kliva in. Ett nytt äventyr väntade mina sinnen.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry