Skivbolaget OTOroku

Skivbolaget OTOroku

Brittiska skivbolaget OTOroku lägger mycket krut på utförandet. Bra musik matchas med utsökt omslagsdesign, högkvalitativa vinylpressningar och andra lyxiga detaljer.

Skivbolaget OTOroku

Publicerad: tis, 2015-09-29 11:10

Brittiska skivbolaget OTOroku har sedan första skivsläppet 2012 etablerat sig som ett av de förnämaste skivbolagen för improviserad musik i Europa. Soundofmusics Joacim Nyberg guidar genom en katalog full av häpnadsväckande musik och solitt skivhantverk.

Av: Joacim Nyberg

En av de mest spännande scenerna för improviserad musik i Europa är Cafe OTO i London. Mängder av konserter och skivinspelningar har arrangerats där och 2012 startade de sitt eget skivbolag OTOroku med tanken att skivorna ska spegla aktiviteterna på klubben. Bolaget drivs av samma folk som bokar konserterna och driver ställe och deras profil är frijazz/impro/elektronisk musik.

Designen är en viktig faktor för OTOroku. Deras vinyler är mycket välgjorda in i minsta detalj. Omslagen är mycket intressanta med allt från storskaliga träsnitt och akvarell, sparsmakade informationstexter och fotokollage till graffitti och psykedeliska färgexplosioner. Inget lämnas år slumpen, hantverket är fascinerande.

OTOrokus katalog innehåller i skrivande stund tio vinyler (varav tre även släppts på CD). Digital nedladdning finns även att tillgå. Nyligen inleddes även en reissue-serie med Parker/Bailey/Benninks klassiska Topography of the Lungs.

Denna skivguide innehåller nio av de tio vinylerna, reissuen utesluts. Det är fler releaser på gång, så titta tillbaka vid tillfälle.

Tack till John Chantler för informationen.



roku001

Peter Brötzmann / John Edwards / Steve Noble

...The Worse the Better
(roku001)

Peter Brötzmann har haft några mycket mäktiga trios genom sin karriär: Brö/Kowald/Johansson, Brö/Van Hove/Bennink, Brö/Miller/Moholo, Brö/Parker/Drake, och jag tycker nog att hans så kallade "UK Trio" passar in i skaran. Få "komp" kan kötta på som John Edwards och Steve Noble, det är en fruktansvärd intensitet som Brötzmann verkar trivas väldigt bra med. Deras samspel är på högsta nivå och de fördelar energin mellan varandra, pushar och eldar på tills högtalarna nästan smälter. ...The Worse the Better är således en ganska våldsam resa, men det finns ändå form, lyhördhet och dynamik. Det är utmattande men uppfriskande. En mycket bra skiva och en synnerligen stark första release från OTOroku. Inspelad i januari 2010.


roku002

Decoy with Joe McPhee

Spontaneous Combustion
(roku002)

Hammondorgeln är väl kanske inte improvisationsmusikens instrument nummer ett, men Alexander Hawkins visar på skivan Spontaneous Combustion att detta bossabesudlade klaviatur har en del överraskningar att bjuda. Gruppen Decoy består, förutom Hawkins, av radarparet John Edwards på bas och Steve Noble på trummor. Som gäst har även Joe McPhee bjudits in och hans trumpetspel är själfullt och hans sax är skör men livskraftig. Kvartetten ger oss dramatiska melodier, grooves, blues och stök. Det finns även utrymme för soli, duos och trios. Hammondorgeln ger ett speciellt sound som låter ganska kul. Jag tycker att det låter som bäst när det är lite fart i musiken (Edwards/Noble är ostoppbara!), stundtals står det lite stilla. Men på det hela taget är Spontaneous Combustion en spännande skiva med härligt själfull musik. På dubbel-cd:n får man samma material som på LP:n plus hela 78 minuter (!) inspelade kvällen efter, och kvalitén är minst lika hög. Man gör klokt i att köpa CD:n, mer musik för pengarna. Läs Magnus Nygrens recension av Spontaneous Combustion här. Inspelad i oktober 2011.


Wadada Leo Smith Quartet/Quintet?

Orange Symphony?
(roku003)

OTOrokus tredje skiva är lite speciellt. Det är nämligen så att den inte är släppt än. Anledning är att man jobbar för att hitta exakt rätt omslag (en noggrannhet som ofta saknas i dagens snabba skivindustri). Innehållet till skivan är redan mixat och klart och det kommer att bli Wadada Leo Smiths Quartet/Quintet Orange Symphony, en svit som kom att bli en av sopransaxofonlegenden Lol Coxhills sista inspelningar. Musikaliskt och historiskt intressant kan man tänka sig, hoppas att de får det där omslaget klart snart. Troligtvis inspelad i juli 2010.


roku004

Fred Frith / Christian Marclay

Live at Cafe OTO 2012
(roku004)

roku004 är en specialutgåva bestående av en upplaga om endast 100 vinyler från vilka intäkterna går till ny utrustning på Café OTO. Skivan heter Live at Cafe OTO 2012 och är en duo mellan Fred Frith på piano och gitarr och Christian Marclay på turntables. Tyvärr har jag inte fått tillgång till materialet på denna skiva så här nämns den bara för att visa på dess existens. Inspelad i juli 2012.


roku005

Thurston / Alex Ward

Live at Cafe OTO
(roku005)

Även denna skiva är, liksom ROKU004, en så kallad "fundraiser", vinyl om 100 ex. Även här är det en duo: Thurston Moore elgitarr och Alex Ward på elförstärkt klarinett. Skivan är "single sided" och har en speltid på blygsamma 14:48, men musiken är på intet sätt blygsam. Moore och Ward låter väldigt självsäkra och kommunicerar avslappnat. Inledningsvis är Moore lugnare än vanligt, de små ljuden är viktigare och stundtals är det riktigt vackert. Vartefter det går låter han dock sin gitarr svälla och musiken blir rätt kärv. Men gitarren låter ändå ovanligt fokuserad och sofistikerad och jag gillar det. Klarinetten är hård och skränig, passar bra ihop med distblocken som Moore producerar. Stundtals slår Ward också på disten till sin klarinett och då är de båda instrumenten nästan oskiljbara. Tyvärr slår han av den ganska snabbt igen, jag skulle vilja höra mer. Live at Cafe OTO är en kort men fokuserad historia, Moore överraskar och duon får mig att vilja höra mer. Inspelad i mars 2012.


roku006

Roscoe Mitchell / John Edwards / Tony Marsh

Improvisations
(roku006)

OTOrokus sjätte release är en riktig bomb. Saxlegenden Roscoe Mitchell gästade i mars 2012 London och Cafe OTO för att spela med John Edwards bas och Tony Marsh trummor. Det kom att bli ett minnesvärt möte, inte bara musikaliskt men även för att det kom att bli något av det sista Tony Marsh gjorde, han gick bort exakt en månad efter denna inspelning gjordes. Dubbel-LP:n Improvisations inleds med Mitchell på altsax och trion känner lite på varandra provar sig fram. De gör det dock kraftfullt och utan tveksamheter och ganska snart blir musiken rejält intensiv med stormig sax och tung bas. Här är Marsh en riktig hjälte som med vispar lugnt vågar hålla tillbaka. Mitchell är oerhört intensiv och utan trummornas balans hade det blivit lite för mycket. B-sidan får en lite lugnare start med sopransax som är snudd på melodisk. Musiken blir lite luftigare men också ryckigare och snirkligare. Vi får även ett fint behärskat bassolo. C-sidan inleds i sin tur med flöjt men ganska snart börjar kompet puttra igång och Mitchell drar fram alten och vräker ur sig ett konstant tonflöde i ca 10 minuter, utan paus. Det är väldigt häftigt! Sidan avslutas med en fin duo mellan trummor och bas. D-sidan bjuder slutligen på mer ljudbaserad improvisation, men det är välformat och bra. Avslutning blir eldig, som för att sätta en ordentlig punkt för den här vilda festen. Alla tre spelar fantastiskt, men Marsh alldeles underbar, han brukar nästan bara vispar men får ändå musiken att glöda samtidigt som han skapar balans. Starkt är inte lika med bra. Improvisations är en GRYM skiva! Frijazz med turbomotor.


roku007

Mats Gustafsson / Thurston Moore

Vi Är Alla Guds Slavar
(roku007)

Mats Gustafsson och Thurston Moore har spelat ihop i olika kombinationer i många år nu. Vi Är Alla Guds Slavar är deras andra skiva som duo, och det är en stökig historia det är tal om. Inledningen är lite försiktig, men långsamt utvecklas det hela till en storm av ljud, ett svårpenetrerbart block av dist och rundgångar. Det är rått och grovkornigt och känns väldigt tungt och mörkt. Musiken maler sig in i huvudet och skakar våldsamt om under hela första sidan av LP:n. Sedan kommer en liten ljuspunkt: Mats Gustafsson drar i början av B-sidan fram sopransaxofonen och det låter som en änglakör i sammanhanget. Det är knottrigt, nasalt och alldeles underbart. Jag önskar att han hade låtit bli elektroniken och spelat sax hela skivan genom, för Gustafsson har en förmåga att uttrycka de djupaste av känslor genom sin saxofon, men på elektronik känns han tvärtom något kall. När det gäller Thurston Moore maler han på och uttrycker inte särskilt mycket alls. Musiken på Vi Är Alla Guds Slavar blir således ganska innehållslös, det blir mest en demonstration av oljud. Det håller inte. Ett enormt plus för omslaget dock; en flerdimensionell guldprydd målning av Edward Jarvis. Inspelad i september 2012.


roku008

Otomo Yoshihide

Piano Solo
(roku008)

Otomo Yoshihide är väl inte känd som pianist, och lär nog inte heller bli det efter OTOrokus åttonde skiva, Piano Solo. Otomo som vanligtvis brukar hantera gitarrer, turntables och allehanda elektronik har här koncentrerat sig på pianot, men inte som ett instrument utan mer som ett verktyg att generera (o)ljud ur. För Piano Solo liknar ingen annan pianoskiva jag någonsin hört, ofta är det omöjligt att ens identifiera instrumentet i sig. Det är droneaktiga och mekaniska klanger som kommer ur högtalarna och pianot vibrerar och ekar in i minsta skrymsle och gråter med förvrängd röst. Det här är någon slags Noise-historia och Otomo som är gammal i gemet styr kajutan med stadig hand och skapar form och mening. Musikaliskt, nyskapande, och mycket fascinerande. Och väldigt bra! Inspelad i mars 2009.


roku009

Yoshihide/Sachiko M/Parker/Edwards/Marsh/Butcher

Quintet/Sextet
(roku009)

Quintet/Sextet presenterar ett sprakande möte mellan Storbritannien (Evan Parker, John Butcher, John Edwards, Tony Marsh) och Japan (Sachiko M, Otomo Yoshihide). Britterna gör det man förväntar sig och vill att de ska göra; knottrig improvisation som får utvecklas helt i sin egen takt. Otomo är på ganska jazzigt humör och Sachiko M gör det hon gör bäst, adderar sådant vi inte visste att vi saknade. Det är retsam musik som klipps av precis när den börjat blomma, en frukt som plockas precis innan den är mogen. En behaglig syra. Sextetten är kul med de båda saxarna som gnabbar men kvintettens (utan Butcher) lugn är också fint. Balansen akustiskt/elektriskt är perfekt och det är riktigt spännande musik. På CD:n/DL:n får man som bonus två fantastiska duos; Butcher/Otomo och Butcher/Sachiko M. Inspelad i mars 2009.


roku010

Brötzmann/Adasiewicz/Edwards/Noble

Mental Shake
(roku010)

Den amerikanske vibrafonisten Jason Adasiewicz är en av Peter Brötzmanns senaste samarbetspartners och han är en av få musiker som verkligen utmanar Brötzmann och lockar fram det mest musikaliska i den gamle frijazzkämpen. På Mental Shake har Adasiewicz bjudits in till Brö UK Trio och bidrar med ett härligt spel som öppnar upp ljudbilden och tillför luft, lätthet och klang. Naturligtvis är det full fräs men vibran gör ändå musiken organisk. Stycket Mental Shake inleds med ett afroinspirerat groove som får det att rycka i kroppen. Det svänger! Brötzmann kör sitt eget race medan kompet skapar en härligt fantasifull ljudvärld. När Edwards och Noble eldar på är de i sedvanlig ordning hyperenergiska medan Adasiewicz helt lugnt breder ut sina klanger. Resultatet är en skiva med lika delar hårdhet och finkänslighet. Balansen är mycket fin med en stabil Brötzmann och ett lyhört komp. Inspelad i augusti 2013.


roku011

lll人

Gjērhan
(roku011)

OTOrokus elfte release, Gjērhan, är en ojämn historia. Paul Abbotts trumspel är underbart piggt och påhittigt och Daichi Yoshikawas rundgångar låter nyskapande och han är med på alla vändningar i musiken. Dessa två spelar fantastiskt fint ihop och vore det inte för den tredje medlemmen hade Gjērhan kunnat bli riktigt intressant; det är Seymour Wrights saxspel jag har problem med. Han flänger planlöst omkring, kommer sällan in i musiken och spelar inte riktigt med de andra. Han gnäller och skriker och kanske är det en fråga om tycke och smak, men för mig drar Wright ner hela trion både soundmässigt och musikaliskt och därmed blir skivan som helhet något av en besvikelse. Den digitala versionen innehåller dock ett bonusspår "Kan" som blir det bästa spåret. Synd att det inte kom med på LPn. Just det, det kryptiska bandnamnet uttalas /el/. Inspelad i augusti och december 2013.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry