Skivtips från 00-talet av Jens Holmberg

Skivtips från 00-talet av Jens Holmberg

Publicerad: fre, 2009-12-18 12:13

Soundofmusics Jens Holmberg väljer en skiva för varje år 2000–2009. Musik med såväl komplexitet, skärpa och vacker enkelhet.

Av: Jens Holmberg

2000

godspeed

Godspeed You! Black Emperor

Lift Your Skinny Fists Like Antennas to Heaven (Constellation)

Plötsligt pratade alla om det där märkliga bandet från Kanada som tagit sitt namn från Buraku Emporuru, en obskyr svartvit dokumentär från 1976 av regissören Mitsuo Yanagimachi. Det var någonstans i mitten av 2000 och det verkade inte spela någon större roll om du gillade metal, rock eller pop. Det mystiska niomannakollektivet Godspeed You! Black Emperors instrumentala musik gick hem i många läger. Lift Your Skinny Fists Like Antennas to Heaven är uppdelad i fyra 20-minutersstycken, som i sin tur är indelade i ett antal sektioner. De två första spåren fortsätter på samma linje som ep:n Slow Riot for New Zero Canada. Musiken börjar enkelt, för att sakta byggas upp innan allting exploderar i ett crescendo. De återstående två flörtar mer åt shoegazing, friformrock och noise. Vilken form det än handlar om, GYBE:s musik är otroligt dynamisk och precis. Skärpan är perfekt i såväl de svala som intensiva partierna. Visst kräver skivan sin lyssnare, men den belönar också dem som orkar hålla örat vaket när de långa flimrande ljudlandskapen passerar förbi. För det är trots allt en av 00-talets allra bästa skivor vi pratar om.

2001

orourke

Jim O'Rourke

Insignificance (Drag City)

Tre har det hittills blivit i Jim O´Rourkes serie med skivor döpte efter Nicolas Roegs filmer: Bad Timing, Eureka och Insignificance. Årets album The Visitor kan i och för sig ses som en fjärde del i sviten, det finns en rymdvarelse i Roegfilmen The Man Who Fell to Earth (spelad av David Bowie) som kallas för The Visitor. För mig är Insignificance en skiva som har följt mig som en trogen hund genom åren. Varje år låter jag mig själv återupptäcka musiken, för att förvånas över dess vitala och tidlöst vackra enkelhet. Det är ett lättillgängligt album som kan ses som ett uttryck för en nystart. O´Rourke hade precis lämnat Chicago, där han varit med och format postrocken och den experimentella jazzscenen. Påfarten mot nya hemvisten New York togs med klassiska formler, där rock och singer/songwriter-material transformeras med hjälp av modern pop och experimentell nerv. Visst finns här fortfarande lite Chicagoprägel. Ken Vandermark, Jeff Tweedy och Rob Mazurek finns med som medmusikanter och har alla sin del i det lysande resultatet.

2002

wilco

Wilco

Yankee Hotel Foxtrot (Nonesuch)

Steget från Insignificance till Wilco är inte långt, särskilt med tanken på att Yankee Hotel Foxtrot är producerad av Jim O´Rourke himself. Wilcos fjärde album visade sig dessutom bli en riktig storsäljare med över 500 000 sålda exemplar. Det är också en skiva som markerar uppbrottet från Jay Bennett och Warner/Reprise. Wilco köpte loss studiotejperna från bolaget och startade på ny kula med Nonesuch. Det lustiga är att Nonesuch är ett dotterbolag till Warner, vilket innebär att moderbolaget fick betala för skivan två gånger. Jag gissar att det blev aningen svettigt när räknenissarna skulle förklara det för skivbolagspamparna.

Yankee Hotel Foxtrot innebar också starten för samarbetet med den superbegåvade trumslagaren Glenn Kotche. Skivans låtar skissas upp i skuggan av 9/11, där musiken rör sig sökande mellan olika genrer. Nya uttryck får gå före gammal vana, men utan att lämna grunden som skapades på debutalbumet A.M. Det är visserligen rock and roll, men i en hypermodern kostym. Jag gissar att Yankee Hotel Foxtrot delade upp fansen i två läger – antingen är du för eller emot. Höjdpunkter som den introspektiva ”Ashes of American Flags”, och den glädjefyllda ”Heavy Metal Drummer” visar att Wilco besitter en komplexitet som är ovanlig bland rockband och att de har en enastående kreativ ledare i sångaren Jeff Tweedy.

2003

lightning

Lightning Bolt

Wonderful Rainbow (Load)

Det galna och stenhårda Rhode Island-bandet Lightning Bolt slog ned som en bomb i mitt liv. Musiken träffade rakt i solarplexus och sällan hade jag hört en lika intensiv musik. Mitt i manglet fanns en tight komplexitet som gick som en löpeld genom proggmetal, grind, indierock och gud vet vad. Men bra tyckte jag i alla fall att det var.

Brian Gibson (bas) och Brian Chippendale (trummor/sång) träffades på konstskolan och bildade bandet 1995, som från början var en trio. Deras andra fullängdare, Wonderful Rainbow, har den musikaliska mångfald som föregångaren, Rides the Skies, saknar. Samtidigt som musiken intensifierades ytterligare ett par snäpp för att kunna krossa skallar. Men den bästa upplevelsen av Lightning Bolt är ändå när de står på en scen och pulveriserar publiken med sin dissonanta musik. Det är i sådana stunder man känner att man lever.

2004

medium_Devendra Banhart_rejoicing in the hands_0.jpg

Devendra Banhart

Rejoicing In the Hands (XL)

Neohippien och Jesusfiguren Devendra Banharts folkiga approach gick hem i stugorna 2004. Märkliga och stundtals helt absurda texter kombinerades med vibrerande sång och akustiska plock, vilket gjorde det svårt att inte låta sig charmeras. Titelspåret var dessutom en riktig blast from the past, då 60-talssångerskan Vashti Bunyan gästade med vacker psykedelisk folkpop.

Min upplevelse av Rejoicing in the Hands är trots det lite tudelad, eftersom det också blev slutet för min relation till Devendra Banhart. Jag tappade helt enkelt bort honom och orkade inte leta fram honom igen när det var dags för ny skiva. Men det känns rätt skönt att sluta på topp. Fast jag är allt lite nyfiken på vad han gör nu för tiden…

2005

medium_Animal-Collective-Feels.jpg

Animal Collective

Feels(Fat Cat)

2005 var året då Avey Tare, Geologist, Panda Bear och Deacon var hjältar. Jag hade dessutom nöjet att se Animal Collective live samma år. Vilken show! Deras introverta barfotamusik dansade som en virvelvind genom musikhistorien och hela Nefertiti dansade och skrattade. Jag ler fortfarande när jag tänker tillbaka på det. Hur som helst, Feels är mer elektrisk och större än Tung Songs. Den kommer också närmare känslan som deras spirituella konserter bjuder på. Musiken ånjuter en härlig naivitet, musiken framförs som om den filtrerats genom ett barns ögon. Underbara poplåtar som ”Bees” varvas med vimsiga och mer experimentella stycken som ”Flesh Canoe”. Det är musik som nuddar vid själen och tar lyssnaren till ett musikaliskt underland.

2006

medium_scott_walker_the_drift.jpg

Scott Walker

The Drift (4AD)

Den forna tonårsidolen och singer/songwritern Scott Walker återvänder med nytt album efter elva långa år. The Drift är en svårtillgänglig skiva som kräver koncentration, men när man väl brutit igenom isen lönar det sig. Varenda minut är intressant och mänskligt rörande/frånstötande. Scott Walker låter oss stirra rakt in i hans vidöppna själ, där det ekar av mardrömslika scenarier, svart humor och absurditet. Episodiska berättelser som ”Clara” och ”Psoriatic” känns kalkylerade med exakta mått för att nå största möjliga avtryck. Hata eller gilla – ibland vet jag inte ens själv. Det är i alla fall ett verk av stor komplexitet och styrka som jag törs lova att få artister klarar att matcha.

2007

medium_erik_enocksson_farväl_falkenberg.jpg

Erik Enocksson

Farväl Falkenberg(Kning Disk)

Det var svårt att inte sätta Panda Bears Person Pitch som etta 2007, men om jag tvingar mig att blicka bakåt och titta på parametern ”lyssnande” hamnar musiken till Farväl Falkenberg ändå högst på pallen. Trots att de tio låtarna anlägger en sorg inombords. Gitarr, piano eller orgel går om lott med körer, handklapp och klockspel. Erik Enocksson spelar alla instrument själv och ofta upprepas en enkel melodi som används som mönsterpapper för andra stycken. Han plockar fint på sina nylonsträngar och pumpar orgeln varsamt genom låtarna. Ibland i förgrunden. Ibland i bakgrunden. Alltid närvarande. Det ligger något vackert i vemodet. Färdigt att utforskas. ”What Drove her Shivering into the Cold, Cold Sea” vackra orgelmusik och ”The State the Sea Left Me In” med sina körer väcker känslor. Farväl Falkenberg markerar den finaste svenska filmmusiken som gjorts på väldigt länge.

2008

medium_samamidon-all-is-well-jpg.jpeg

Sam Amidon

All is Well (Bedroom Community)

Mina allra varmaste musikminnen från 2008 är nog skivan All is Well, där den amerikanske ynglingen Sam Amidon tolkar traditionella appalackiska sånger. Mestadels med gitarr, banjo och en särpräglat charmig, lite släpig röst. Han gör underverk med den åldrade låtskatten och 1800-talet har aldrig låtit så här modernt tidigare. Skivbolagskompisen Nico Muhlys arrangemang pushar Sam Amidons låtar ytterligare. Hans blås- och stråkarrangemang på låtarna ”Saro” och ”Wedding Dress” lyfter musiken mot enastående höjder. Till sin hjälp har Sam Amidon också medmusikanter som Ben Frost och Eyvind Klang, för att inte tala om producenten Valgeir Sigurdsson, vars snygga produktion sätter guldram kring All is Well. Det finns ett djup och en skärpa i ljudbilden som förstärker snarare än att överskugga Sam Amidons insatser.

2009

medium_sunn_monoliths&dimensions.jpg

Sunn O)))

Monoliths & Dimensions (Southern Lord)

White 1 & White 2 är mina största ögonblick när det handlar om Greg Andersons och Stephen O'Malleys metalprojekt Sunn O))). Det har inte riktigt blivit bättre än så förrän nu. Monoliths & Dimensions är precis lika stor som den låter. En koloss. Soundet har utvecklats ännu mer med hjälp av inslag från bland annat jazz, klassisk minimalism, tibetanskt horn och massiva körer. Den krypande inledningen ”Aghartha” där Attila Csihar citerar en text över mörka vibrationer väcker ett krypande obehag, medan den kvartslånga och avslutande ”Alice” är fenomenal i sin motsatthet. Det utdragna stråk- och blåsarrangemang ramas vackert in med en avslutande harpa. Vackert förstås, och inte det minsta obehagligt. Bandet visar prov på flera nya sidor som klart berikar. Men en sak har de i alla fall inte ändrat på, ”Maximum volume still yields maximum results” gäller fortfarande.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry