Skivtips från 00-talet av Mats Gustafsson

Skivtips från 00-talet av Mats Gustafsson

Publicerad: fre, 2009-12-18 10:49

Soundofmusics Mats Gustafsson väljer en skiva från varje år 2000-2009 och skriver samtidigt om personliga möten med musik/musiker som betytt mycket.

Av: Mats Gustafsson

2000

medium_galbraith.jpg

Alastair Galbraith

Cry (Emperor Jones)

Jag inbillar mig att vi alla har haft samtal som vi på olika sätt kommer att bära med oss genom resten av livet. Ett av mina starkaste möten inträffade när jag i slutet av 90-talet reste runt i Nya Zeeland och hade möjlighet att under ett par timmar prata med en av de verkliga veteranerna och legenderna i nyazeeländsk musik, Alastair Galbraith. Han var då i färd att färdigställa vad som kom att bli en av det tidiga 2000-talets mest fascinerande och nästan plågsamt utlämnande och trasiga skivor.

Cry är en balansakt mellan lågmälda, nästan hymnlika kompositioner, bearbetade gitarrljud, bisarra ljudtapeter, gryniga orgellandskap och skrikande fiol som skulle göra John Cale grön av avund. Alla dessa ljud böjs och vrids bortom all igenkännlighet till ett ljudmonster som får mig att se suddiga, missformade avbildningar av de övernaturliga och suggestiva fenomen som man alltid velat veta mer om, men varit för rädd för att konfrontera. De vulkaniskt kraftfulla drones som tränger in under och genom ett tjockt lapptäcke av hypnotiska bakgrundsljud och skrapade strängar skapar tillsammans något större än du och jag, något som är skrämmande och som absolut inte är någonting för människor med klaustrofobi och självmordstendenser. Trots detta påtagliga mörker och förkärlek för ljudexperiment av det mer oortodoxa slaget finns alltid de fragmentariska melodierna med någonstans i förgrunden, oavsett hur abstrakt den återstående delen av musiken kan te sig,

Även om slutresultatet på något egendomligt sätt präglas av en slående fridfull skönhet (inte helt olik den naturella prakt som kännetecknar stora delar av det nyazeeländska landskapet) är det i slutänden ändå desperationen, ödesmättnaden och känslan av obehag och olust som driver plattan vidare. Likt en chockerande intensiv mardröm kan man aldrig riktigt veta om det är falsk, bedräglig skönhet vi ser och hör, eller om det är frågan om något betydligt mer äkta. Känslan påminner en hel del om en mardröm som Galbraith berättade att han nyligen haft när vi under våren 1999 träffades i Dunedin, en kuperad kuststad i sydöstra Nya Zeeland. Om jag minns saken rätt så handlade drömmen om att han gjort ett egendomligt fynd på en auktion. Det rörde sig om en mycket gammal, väderbiten kista som vid närmare inspektion visade sig innehålla något som liknande ett mänskligt huvud, fast aningen större. På insidan av lådan fanns det en knappt synbar inskription med instruktionen att koka huvudet och att sedan dricka den eventuella vätska som kunde tänkas uppstå. Det hela fungerade som en drog, en drog som fick dig att se så fantastiskt mycket skönhet, men endast av det genuint sorgsna slaget. Allting annat, allt som innehåller minsta element av glädje framstod plötsligt som alldagligt, och allra minst som vackert. En värld av sorgsen skönhet öppnades framför ögonen så snart man drack soppan och när tallriken väl var tömd fanns det ingen möjlighet att ta sig tillbaka. Låten ”Full Soup Head” beskriver bättre än någonting annat denna mardröm men hela historien illustrerar också väldig mycket vad Cry handlar om.

2001

medium_pelt.jpg

Pelt

Ayahuasca (VHF)

I mina öron är Pelts monumentala Ayahuasca dessa Virginiabors mest perfekta skiva. De tar här sina ljudmonster av vridna övertoner och skrapade strängljud från sina tidigare skivor och blandar dessa med uppenbara spår av det verkliga livet. De täta mönstren av svävande ljuddamm har aldrig tidigare innehållit så här mycket etnicitet och man kan inte låta bli att tänka på det hela som någon sorts hemlig förbindelse mellan de mest avlägnsa delarna av Appalacherna och yttre rymden.

Pelts musik är fascinerande inte bara för det som vid första anblicken är synligt utan också för det som endast visar sig efter upprepade genomlyssningar. Tidgare har det synliga dominerats av svävande övertoner men att som på Ayahuasca också servera något betydligt mer organiskt och folkmusikbaserat förstärker faktiskt totalupplevelsen ytterligare. Den magiska resonansen som karaktäriserar öppningsspåret ”True Vine” för omedelbart tankarna till rätt ställe. Det är en detaljerad förstoring av jorden sedd från en gnistrande stjärna långt uppe i skyn. Skönhet präglad av ångestladdad isolation har sällan om ens någonsin varit så tydlig i dronemusik förrän nu. Det som gör skivan till 2001:s bästa är att dessa episka själsrensande droneutflykter står sida vid sida med traditionella, banjoplockande folknummer som de enkla men så smittande ”The Cuckoo” och ”Deep Sunny South”.

Den andra skivan av denna dubbel inleds med att strängar skrapas och exotiska och vulkaniskt kraftfulla drones tränger in, under och genom hypnotisk perkussion. och skapar något skrämmande och något som absolut inte är någonting för människor med klaustrofobi och självmordstendenser. Annars är Ayahuasca kanske lite mer tillgänglig än flertalet av Pelts andra skivor. Känslan av obehag, magknip och feberpåverkade mardömmar är här nertonade eller åtminstone färgade av den livsglädje, kamratskap och värme som alltid tycks ha präglat Pelt. Det är så här jag vill minnas medlemmen Jack Rose som nyligen gick bort vid alldeles för låg ålder. Det blir inte bättre.

2002

medium_six organs of admittance.jpg

Six Organs of Admittance

Dark Noontide (Holy Mountain)

När jag såg Six Organs of Admittance för första gången i Seattle år 2000 var det ett sådant där tillfälle där till synes hela publiken gick in utan förväntningar och när det hela var över såg man inget annat än fåniga leenden. Den musikaliska resan från långsamt föränderlig gitarrmelankoli till ett hippiejam väl i paritet med Sun City Girls lämnade fler än jag själv lika delar tillfredställda och förvånade. Med tanke på variationen i det material som har kommit från Ben Chasnys begåvade musikaliska sinne under hela 2000-talet ter sig idag förvåningen ganska knepig. I min värld är Dark Noontide Chasnys absoluta höjdpunkt. Den börjar med en välsmakande folkdoftande förrätt där Ben’s mörka röst flyter över den plockande gitarren med en imponerande precision och skönhet. ”Regeneration” lämnar naturens förföriska skönhet för en något mer experimentell ljudbild. Mjuka, täta, dronemoln konstruerade av tabla och feedbackruiner kolliderar ovanför en yta bestående av varsamt sammanfogade kristaller som brister fullständigt i titelspåret.

Kanske är det bara jag men när Chasny sjunger: "I wasn't searching but I've been found" i den mer traditionellt uppbyggda “This Hand” känns allt så plågsamt intimt att det är fullständigt uppenbart att det här är musik som jag kommer bära med mig långt efter att musiken ebbat ut. Det är musik som ackompanjerar drömmar, som sveper förbi på morgonhimlen när man går till jobbet och kryper fram i ens medvetande när man minst förväntar det.

Att kalla Ben Chasny vår tids John Fahey kan kanske vara att gå väl långt och orättvist mot båda parter men ifråga om attityd och musikalisk nyfikenhet känns det helt rimligt att jämföra Chasny med mästaren själv.

2003

medium_Of.jpg

Of

The Infants Paths (Jewelled Antler)

The Infant Paths var Loren Chasses första skiva under det i internettider ytterst olämpliga namnet Of. Rakt igenom skivan är det här ett av de mest imponerade ljuddokumenten från det alltid intressanta Jewelled Antler-kollektivet. Med tanke på min egen förkärlek för denna samling San Francisco-baserade musiker är det verkligen en generös komplimang. Det är lite av ett mirakel att någon kan skapa något så enastående mörkt och vackert från stränginstrument och en diger samling fältinspelningar. Vad Chasse gör är att böja akustiska droner och toner runt detaljerade ljudkluster och kollage. Resultatet varierar från fjäderlätta ljudkonstruktioner besläktade med Popul Vuh till smutsiga folklandskap i samma tradition som Kemialliset Ystävät och den mest abstrakta delen av The Tower Recordings.

De meditativa kvaliteterna till trots finns det också plats för noisemagnetism mitt bland bjällrande klockor, pumporgel och allsköns ljud som naturen har att erbjuda. För de som känner till Chasse är det knappast förvånande att han hittar spännande ljud i allt från vågornas eviga kamp mot bergsklippan till stenar som instrument men ursprunget för varje ljud är knappast intressant utan det är helheten som är imponerande. Skivan är dedikerad till Chasses mormor som gick bort i samband med att skivan spelades in och det är svårt att tänka sig en vackrare hyllning än den här.

2004

hush arbors.jpg

Hush Arbors

Since We Have Fallen (Digitalis Industries)

Digitalis Industries har släppt en hel rad imponerande skivor och en av de allra bästa är i mina öron Hush Arbors Since We Have Fallen som dök upp från ingenstans någon gång i början av 2004. Hush Arbors är namnet för Keith Woods musikaliska utflykter. Vid inspelningen av skivan levde han i Missouri men sedan dess har han bott både på ostkusten, västkusten, i centrala USA och om jag inte är helt fel ute är det England som han numera kallar hemma. Olika platser, naturens prakt och poesi har alltid varit bärande teman i hans musik och det gäller sannerligen även den här skivan.

“As the Spring Breaks (So Does the Heart)” öppnar förhållandevis experimentellt med en detaljrik ljukollision som inleds med tillsynes ostrukturerad lågteknologisk droneminimalism men som leder rakt in i hjärtat av det betydligt mer strukturerade titelspåret. Man skulle kanske kunna säga att det låter som ett personligt möte mellan The Blithe Sons och Six Organs of Admittance i ett försök att beskriva barndomsminnen och tidigare okända historier. “The Mountains Still Remain” är sömngångarfolk och “Blanca Peak” drömsk, nattlig, syradränkt folk som svävar runt ditt huvud likt morgondimma over en ensligt belägen bergssjö.

Den avslutande 16 minuter långa “Spell Against Demons” är albumets otivelaktiga centralpjäs, ett skimrande stycke shamanistisk ambient uppblandat med hembakade folkdroner. Det här är frifolk sprängfylld med uppfinningsrikedom och själslig kraft och resultatet är definitivt i paritet med genrens obestridda mästare.

2005

medium_The Invisible pyramid.jpg

Invisible Pyramid

(Last Visible Dog)

2005 års mest nödvändiga och prisvärda skiva var för egen del Last Visible Dog’s monumentala samling Invisible Pyramid, eller vad sägs om sju timmar och 36 minuters speltid från 32 av de allra mest intressanta artisterna från Finland, USA, Nya Zeeland, Japan, England, Italien och Polen. Chris Moon, mannen bakom Last Visible Dog, beskriver projektet som en spirituell följeslagare till Drunken Fishs odödliga Harmony of the Spheres-box och trots det faktum att jag rankar det släppet som ett av de allra viktigaste genom alla tider kan jag bara instämma. Invisible Pyramid är fullständigt lysande och odödlig.

2006

medium_Volcano the Bear.jpg

Volcano the Bear

Classic Erasmus Fusion (Beta-lactam Ring Records)

Classic Erasmus Fusion innehåller stilmässigt i princip allt dessa mångfacetterade brittiska gentlemän tidigare har gjort. Trots att skivan sträcker ut sina tentakler över ett gigantiskt musikaliskt fält och att den tidsmässigt täcker stora delar av två fullängdsskivor är den kanske trots allt det mest tillgängliga och fokuserade gruppen gjort till dags datum. Att lyssna till skivan är som att gå igenom ett gammaldags karnivalsområde med intryck överallt som var för sig är helt olika men som ändå fungerar tillsammans i någon form av absurd helhet. Den ständigt förvirrande instrumenteringen och den polyrytmiska strukturen i öppningsspåret ersätts av varm, trögflytande folk i "Did You Ever Feel Like Jesus?". Därifrån utnyttjas kompassens alla tänkbara riktningar, från blåsfärgad folkmelankoli till kryptiska noiseutbrott. För varje nytt spår skymtar nya aspekter på musiken men att försöka teoretisera vad Volcano the Bear gör är både svårt och för den delen ganska poänglöst. Vad som däremot är intressant är att man som lyssnare omedelbart fångas i detta musikaliska nät och att det är oerhört svårt ta sig därifrån.

2007

medium_sandoz lab technicians.jpg

Sandoz Lab Technicians

The Western Lands (Last Visible Dog)

För mig var 2007 ett egendomligt musikår. Det var ett år då jag aldrig riktigt kunde skaka av mig känslan av att leta efter något nytt utan att egentligen någonsin finna det. Likväl var det ett år som verkligen svämmade över av högkvalitativ, framåtskridande och egensinnig musik. Favoritskiva? Namn som Ray Off, Terminals, Mike Tamburo, Marissa Nadler, Elektronavn, Evening Fires, Marianne Nowottny, Chris Smith och många fler kommer alla högt upp på listan men i min värld når inget upp till de höjder Sandoz Lab Technician lyckades uppnå på The Western Lands.

Här serveras vi skrapade fioler och kraftigt maskerade gitarrer som flyter genom din hjärna som en vacker men likväl chockerande dröm. Drömmen skulle dock aldrig bli fullständig om det inte vore för alla övriga ljudmässiga effekter och övertoner som sin improviserade karaktär till trots tycks placerade på exakt rätt ställe. Plinkande piano flyter in under bubblande landskap av effekter och pinglande klockor medan den förhållandevis traditionella saxofonen gör vad den kan för att ackompanjera såväl fältinspelningar av porlande vatten som hypnotisk perkussion, handtrummor, flöjt och munspel. Inom varje not döljs skönhet som endast visar sig för den som tar sig tid att sitta ner och låta de meditativa ambitionerna från James Kirk, Nathan Thompson och Tim Cornelius bearbeta sina innersta mardrömmar.

2008

medium_theo agnell.jpg

Theo Angell & The Tabernacle Hillside Singers

Auraplinth (Digitalis Recordings)

Merparten av den musik som basuneras ut, och även den som klarar ens egen kvalitetskontroll, faller inom någon form av väldefinierad kategori. Man har allt som oftast konfronterats med något liknande tidigare vilket i sig inte behöver vara något negativt. Det gör dock att entusiasmen är desto större när något hamnar en bit utanför ramarna. Ibland kan resultatet bli överambitiöst i viljan att skilja sig från mängden. Drömmen att skapa något unikt kan ibland vara tydligare än den egna musikaliska visionen. Därför är det glädjande att Theo Angell, som tidigare spelat i hyllade Jackie-O Motherfucker och Hall of Fame, lyckas skapa musik med ett unikt uttryckssätt men som likväl är enkel och framförallt lika naturlig som årstidernas återkommande cykler.

Angell formar tillsammans med sina medmusikanter i The Tabernacle Hillside Singers en form av skruvad, bergsdoftande variant av den makalöst uttjatade singer/songwriter-traditionen. Desto mer anmärkningsvärt då att resultatet är så speciellt. Kanske är det känslan av att dessa kompositioner och absurda betraktelser är färgade av en rik karta av musikaliska uttryck som får slutresultatet att låta som en resa längs med en lång, slingrig väg genom den amerikanska folkhistorien. Den nasala röstinsatsen ter sig såväl naken som avväpnande och i många fall fungerar den snarare som ytterligare ett instrument än sång i dess rätta bemärkelse. Det innebär inte att man ska negligera de smått morbida och känslosamma texterna, de presenteras dock på ett sådant sätt att den nyfikna lyssnaren oavsett textmässigt innehåll sedan länge målat upp sina egna bilder för att ackompanjera musiken.

Auraplinth är tveklöst den skiva som fick mest speltid här under 2008 och ju mer jag lyssnar desto tydligare blir de filmiska perspektiven av Angells musik. Det är egentligen föga överraskande att han även arbetar som filmskapare då det finns ett sätt att angripa sin musik och förmedla sina egna historier som bär tydliga filmiska karaktärsdrag. Kan man hoppas att det kommer en film till detta personliga och emotionella soundtrack?

2009

medium_Locrian.jpg

Locrian

Drenched Lands (Small Doses/At War With False Noise)

Inledningsvis ska det nog sägas att Locrians Drenched Lands kanske inte är 2009 års bästa skiva men den är på många sätt så spännande att den ändå hittar sin självklara plats på en sådan här lista.

Skivan börjar med mörka, gryniga gitarrlandskap som flyter in i ett droneparti som är så kraftfullt att det låter som att hela anrättningen ska självantända när som helst. Det finns så mycket energi nedpackad i varje segment att man för ett ögonblick börjar fundera på om de verkligen kan undvika det uppenbara crescendot mycket länge till. Locrian fastnar lyckligtvis i sina torterade dronelandskap utan att falla för trycket att göra det förväntade. Överblivna feedbackdeponier undersöks om och om igen och det är skitigt och kladdigt men mitt i allt ihop finns små strimmor av ljus som i korta stunder färgar anrättningen med ett svagt hopp.

Det var längesen jag upplevde musik som så precist lyckas beskriva samhälleligt utanförskap med en sådan ohämmad kraft, men samtidigt också ge uttryck för så mycket känslor. De flesta spåren nickar definitivt i riktningen mot noise och drone men samtidigt erbjuder Locrians söndertrasade ljudlandskap små välbehövliga ljud- och känslopiruetter som är förvånansvärt organiska. Visst är Drenched Lands primitiv i sin natur men allt är presenterat på ett så atmosfäriskt, melodiskt och till och med melankoliskt sätt att skivan den hårda helheten till trots upplevs som såväl omskakande som känslosam.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry