Skivtips från 00-talet av PM Jönsson

Skivtips från 00-talet av PM Jönsson

Publicerad: fre, 2009-12-18 00:49

Soundofmusics PM Jönsson väljer en skiva för varje år 2000–2009. Inte alla gånger de absolut bästa - men musik som är väl värd att upptäckas på nytt.

Av: PM Jönsson

2000

gas

Gas

Pop (Mille Plateaux)

I januari 2000 landade den första Mille Plateaux-dubbeln under namnet Clicks & Cuts. Jag hade lika gärna kunnat välja den skivan som representant för decenniets första år, men stannade till vid Wolfgang Voigts allra sista Gas-album, utgivet i mars 2000. Jag hörde aldrig skivan när den kom, men när samtliga Gas-album kom ut i boxform förra året (Nah und Fern) klickade det till i skallen. Allt Voigt gjorde som Gas är briljant, mästerlig elektronisk musik, som smidigt rör sig mellan ambient och dionysisk techno, han kan vara lika konceptuell som landsmannen Ekkehard Ehlers och sampla Schoenberg och Wagner, men har en stark dragning till det hypnotiska och mystiskt vackra.

Låtarna på Pop har – precis som på de andra Gas-skivorna – inga titlar, raka rytmer smälter samman med böljande, digitala vågor, och en slags avlägsen känsla som kommer närmare och närmare; ibland känns det som det finns ett filter i musiken, som att lyssna under vattenytan, eller inne i en kub, som hänger mellan träden i Voigts romantiska naturvisioner. Skogen var en inspiration, men kanske mest som bild, metafor, ett sätt att drömma sig bort från storstaden. Urban musik med en ständig blick mot någonting annat.

2001

noneck

The No-Neck Blues Band

Sticks & Stones May Break My Bones But Names Will Never Hurt Me (Revenant)

När jag valde ut en skiva från varje år på 00-talet nosade jag först på ett annat Revenant-album: John Faheys Red Cross. För det är en tidsperiod när massor av gitarrister vandrat i Faheys fotspår, med olika resultat, en av de allra bästa är den nyligen avlidna Jack Rose. Och giganten Faheys avslutande kapitel är en stark, rik, skiva.

Men jag fastnade vid ett annat album. Jag brukar ta fram Sticks & Stones ibland och titta på den. Ingen vanlig tråkig hårdplastcd eller digipackcd. Plexiglas. Och trä. NNCK är ristat i trät med eld. Snyggt! Trots Fahey-kopplingen ägnar sig det mystiska New York-kollektivet sällan åt fingerpicking-gitarrer, men det är lätt att förstå varför Fahey valde att turnera med dem 1999 och logiskt att de spelade in sitt allra första studioalbum på Faheys skivbolag. Det är ett band som är fullständigt fria i sitt förhållningssätt till den amerikanska musikskatt de uppenbart dyrkar och de blandar alltifrån old school kraut/psykedelia med bluesrock, frijazz, allehanda amerikanska folktraditioner, nordamerikansk indianmusik, och improvisation. Är det ett enda band som förtjänar epitetet Free folk så är det No-Neck Blues Band.

Musiken är avslappnad. Det låter som alla inblandade sitter på golv. Delar fredspipa. Någon sjunger som en mumlande kusin till Damo Suzuki. Frijazzsaxofoner exploderar när man minst anar det. Det är rituellt, nynnande, rasslande slagverk, flöjt, slidegitarr, mungiga, ett flöde som bara existerar, lika naturligt som bäcken som rinner i skogen. Jag försöker inte att vara flummig, men hamnar i en speciell stämning, ser ett ljus, någonstans, där borta, i snårstigarnas gläntor och urscenerier.

Skivan kan vara svår att hitta idag – åtminstone med originalomslaget – men då kan man kolla upp fjolårets album, den bitvis hårda, mörka Clomeim (Locust), eller i princip vadsomhelst med dem. Och förhoppningsvis spelar de i Sverige igen, konserten jag såg på Nefertiti för några år sedan var mycket märklig, ett musikperformance som stannat kvar i minnet.

2002

random

Random Inc

Walking in Jerusalem (Mille Plateaux)

Lockande titel. Walking in Jerusalem. När jag köpte skivan visste jag att Sebastian Meissner hade samarbetat med Ekkehard Ehlers under namnet Autopoieses. Var det en politisk skiva? En geografisk undersökning? Utan att känna till särskilt mycket om projektets historia sjönk skivan djupt in i mig, kombinationen av miljöljud från Jerusalem och en tidstypisk smältdegel av elektronisk musik var perfekt några år in i decenniet, särskilt om man som jag följde utvecklingen i Israel/Palestina-konflikten som blossade upp med full kraft hösten 2000 i den så kallade andra intifadan.

Walking in Jerusalem var en del av ett slags forskningsresa. Året innan släppte Meissner/Random Inc Jerusalem: Tales Outside the Framework of Orthodoxy på Mille Plateaux underetikett Ritornell, och han har fortsatt att ägna sig åt samma ämne, senast för tre år sedan på albumet Into the Void (Sub Rosa).

Det är fortfarande en mycket bra skiva. Musikaliskt, men även konceptuellt, och det handlar inte om att använda field recordings som exotisk krydda, utan att verkligen försöka levandegöra en plats, på ett personligt sätt, dessutom är det ett bevis på att politisk musik inte behöver vara militant, med pamfletter och endimensionella verktyg.

Sebastian Meissner gör idag främst musik som Klimek, i höst släpptes albumet Movies is Magic på Anticipate Recordings där Slavoj Zizeks teorier om filmmusik har varit en inspirationskälla.

2003

watson

Chris Watson

Weather Report (Touch)

Det i skrivande stund pågående klimatmötet i Köpenhamn verkar vara så turbulent att delegaterna säkert inte har tid att sitta ner och lyssna på inspelningar av naturljud. Men det är en fin tanke och med Chris Watsons tre långa ljudkompositioner - inspelningar från Kenya, Skottland och Island – som ryms på Weather Report i öronen skulle politiker och beslutsfattare kanske inse hur viktigt det är att bevara naturens mångfald.

Allt är musik, enligt Chris Watson. Eller snarare så finns det harmonier, melodier, klanger i såväl gräsets stilla prassel på savannen som i de dramatiska skiftningarna från september till december på det skotska höglandet. Och det är oerhört fascinerande att lyssna på isens knarrande, ett soundtrack till hur jorden förändras, ett ständigt pågående kretslopp, och en suggestiv, mångbottnad ljudillustration till den aktuella klimatdiskussionen.

Det som skiljer Weather Report från Chris Watsons två första album på Touch är att han komponerar och komprimerar, bygger stycken, ljudcollage, av många timmar av inspelningar. När jag nyligen listade decenniets tio bästa skivor var få skivor lika självklara som Weather Report. Jag har lärt mig mycket av Chris Watson. Att lyssna på naturen, och därigenom bli en klokare människa.

2004

björk

Björk

Medúlla (One Little Indian)

Medúlla tittar på mig. Hur mår skivan idag? Den fick ett blandat mottagande, minns att jag rev sönder en svensk dagstidning som publicerade en dåligt underbyggd sågning. Min invändning är att det är synd att Björk inte experimenterar ännu mer, ta bort alla beats, och låter rösten vara i centrum helt utan musikkomp. Även om det inte är fel på de rytmiska elementen. Jag blev lite mätt på Björk för något år sedan och var rädd att skivan förlorat i styrka, men icke, Björks hyllning till den mänskliga rösten känns vital och spännande även idag. Hon sjunger strålande, och Medúlla är fullproppad av intressanta möten, med Robert Wyatt, Mike Patton, en isländsk kör, tuvasångerskan Tagaq.

Maja Ratkjes Voice – från 2002 - är i och för sig ännu bättre. Trist, för övrigt, att inte Björk laborerat mer med noise. Kanske ett framtida projekt? I vart fall är Medúlla ett ypperligt exempel på en kommersiellt framgångsrik artist som ständigt tittar framåt.

2005

vashti

Vashti Bunyan

Lookaftering (Fat Cat)

Jag intervjuade Vashti Bunyan i samband med Acceleratorfestivalen sommaren 2006. Den brittiska sångerskan var oerhört vänlig, glad, tacksam, och förvånad över att unga människor gett henne en andra chans. Tanken på att göra en ny skiva – 35 år efter debutalbumet Just Another Diamond Day – fanns inte i hennes huvud, men när folk som Devendra Banhart och Animal Collective med lyriska ord beskrev den bortglömda kultskivan växte det så småningom fram nya sånger.

Det som slår mig mest är det tidlösa i musiken. Max Richters produktion är luftig och rymlig, men utan att försöka haka på folktronicaspåret, det är piano, flöjt, akustisk gitarr, stråkar, harpa, kammarblås, och Vashti Bunyans vilande, lätta, nästan viskande sång. På skivans omslag har Vashti Bunyans dotter målat en hare. Och det är musik som pekar mot landsbygden, det pastorala England, mytiskt för vissa, men Vashti Bunyan har levt på landet sedan hon lämnade hetsen i Swinging London i slutet av 60-talet.

00-talet var även decenniet när Träd, Gräs och Stenar gjorde skivcomeback. Men ingen annan återkomst har sipprat in i mitt medvetande som Lookaftering.

2006

flaherty

Paul Flaherty/Chris Corsano

The Beloved Music (Family Vineyard)

Få saker har drabbat mig lika mycket de senaste tio åren som frijazz. Gamla skivor från 60-talet, guldkorn från de följande decennierna, och nya album och konserter med såväl gamla uvar som Peter Brötzmann och Evan Parker liksom yngre kometer. Jag tänkte ett tag ta med Aaly Trio + Ken Vandermark, I Wonder If I Was Screaming (Crazy Wisdom) från 2000 som var min inkörsport till Mats Gustafssons musik. Tyskt knaster stod i vägen, men det är en kanonskiva, lite bortglömd idag, när alla pratar om The Thing.

Ålder spelar ingen roll inom den fria jazzen. Rätt vanligt att gammal möter ung, som i det här fallet, det unga yrvädret Chris Corsano i en duo med Paul Flaherty, född 1948, New Englands svar på Peter Brötzmann. Chris Corsano är dessutom ett exempel på en musiker som obehindrat rör sig inom olika genrer, från samarbetet med Björk till diverse experimentrock- och freefolkkonstellationer till rå impro och eldjazz.

Paul Flaherty och Chris Corsanos första duoplatta, från 2000, heter The Hated Music (Ecstatic Yod). Den har jag tyvärr inte hört, men plattan som kom sex år senare är knappast vad man normalt kallar kärleksfull musik. Stenhård, mullrande, frustande frijazz. Ett par andningshål, men oftast högexplosiv dynamit. Flaherty river upp slamsor i luften med sitt attacksaxofonspel, och Corsano är overkligt snabb och variationsrik bakom trummorna.

2007

amir

Amir ElSaffar

Two Rivers (Pi)

Amir ElSaffar har rötter både i Irak och USA. I många år ägnade han sig främst åt jazz – spelade trumpet bland annat med Cecil Taylor - men började mer ingående studera sin pappas hemlands musik och kultur. När USA invaderade Irak var han i Irak för att studera maqam (klassisk irakisk vokalmusik), han tog sig vidare via mellersta östern till Europa och träffade irakiska exilmusiker innan resan var över. Hemma i USA bildade han ett band, Safaafir, som spelar maqam, förutom trumpet spelar ElSaffar även santoor och han har lärt sig att sjunga många av de gamla maqamsångerna.

På de tio låtarna på ElSaffars debutalbum Two Rivers möts jazz och irakisk musik. Titeln handlar dels om Eufrat och Tigris, men ElSaffar applicerar även det på sin egen historia, irakiskt och amerikanskt blod flyter i hans kropp, blandas, och utmynnar i en personlig mix av två musikkulturer.

Det är en lysande skiva. Förutom huvudpersonen medverkar fem andra musiker som spelar altsax, bas, trummor, slagverk, oud, fiol och dumbek. Traditionerna krockar aldrig utan flyter ihop, berikar varandra, och utan att vara någon expert på maqam känns det som han utvidgar, moderniserar den arabiska musiken på ett kongenialt sätt.

Musiken talar för sig själv. Samtidigt som projektet givetvis har en vidare mening. Att binda samman två länder som de senaste 20 åren uppfattat varandra som fiender.

2008

shalabi

Sam Shalabi

Eid (Alien 8)

Vem är Jessica Simpson? Jag har ingen aning, namnet är vagt bekant, jag googlar, och förstår att det är en megastjärna, sångerska, skådespelare, realityapa, skvallerdarling, och ett affärsföretag, hon lanserar kosmetika som man kan äta… En mix av Britney Spears och Mariah Carey. Varför låten ”Jessica Simpson” på Sam Shalabis tredje soloalbum heter Jessica Simpson är svårt att förstå, särskilt eftersom gästsångaren Radwon Moumneh sjunger på arabiska. Nåja, det är en fantastisk låt, som mixar psykedelisk garagerock à la Love, med Moumnehs inlevelsefulla sång, och ett ENORMT gitarrsolo av Shalabi.

Sam Shalabi kommer från Montreal och har på en lång rad samarbeten och olika projekt förenat improvisation, experimentrock, mellersta österns olika traditioner, och en myriad olika stilar och uttryck. Han har rötter i Nordafrika, uppväxt i Libyen, av egyptiska föräldrar, familjen flyttade till Kanada när Sam Shalabi var fem år. De flesta kanske har hört skivorna med Shalabi Effect, Shalabis album Osama väckte viss uppmärksamhet, en post 9/11-kommentar, personlig, mångbottnad, Sam Shalabi döptes till Osama Shalabi.

Eid är det allra bästa jag hört honom göra. Han började spela in skivan under en lång vistelse i Kairo, slutförde arbetet i Montreal, många musiker, och röster, tre helt olika kvinnliga sångerskor medverkar: Lhasa de Sela, Elizabeth Anka Vajajick och Katie Moore. Shalabi spelar oud - som på den inledande ”Hawaga” – och elgitarr.

Det är musik som tar oväntade svängar, i grunden är det – åtminstone i teorin - en arabisk popskiva, men jag hör även frijazzexplosioner, episk, trasig rock, klassisk arabisk musik, fältinspelningar, och ohämmade, knivskarpa, psykedeliska stickspår. Jag tänkte skriva att allt hänger ihop, på något mysko sätt, men det är väl inte sant, däremot kanske man kan säga att kaoselementen är en musikalisk styrka. Shalabi har sagt att slumpen är en viktig byggsten, men samtidigt krävs det stark fokusering för att foga ihop alla ingredienser.

Den sista låten heter ”Pitchfork”. Antagligen, precis som ”Jessica Simpson”, en kommentar till västerländska fenomen. En märklig skiva som man kan lyssna på om och om igen, nya saker öppnar sig vid varje lyssning.

I våras släppte Sam Shalabi albumet Against the Day (Constellation) under namnet Land Of Kush. Även den med starka egyptiska/arabiska inslag även om skivan på ett plan är en pendang till Thomas Pynchons roman med samma namn.

2009

sunno

Sunn O)))

Monoliths & Dimensions (Southern Lord)

Vad skall Sunn O))) göra härnäst? Kan de gå längre ner i det mörka, långsamma, massiva dronesoundet? Så tänkte nog många innan årets album dök upp. Sunn O))) är ett fantastiskt band, de startade visserligen som ett tributeprojekt, dyrkade Earth, norsk black metal, och andra metalobskyriteter, men har utvbecklat ett alldeles eget ljuduniversum, och i sin tur influerat andra musiker i alla möjliga genrer.

Jag tycker att de gör allting rätt på Monoliths & Dimensions. Fogar in ljus, men utan att vika en tum från integriteten, utvidgar soundet med en kör, jazzinslag, minimalistiska spår. Tusentals öron har chockats av volymen på gruppens konserter, men vad det främst handlar om är ju att Stephen O´Malley och Greg Anderson är ljudperfektionister, i konsertsammanhang, och på skiva, här har de fått hjälp dessutom med arrangemang av violinisten Eyvind Kang. Oren Ambarchi (elgitarr m.m.) och Attila Csihar är viktiga kuggar. Csihars röst kryper långt in i skallen.

Inslagen av blåsinstrument – tre tromboner till exempel på sista låten ”Alice” – smälter perfekt in i soundet. Elgitarrerna är som en lavaström. ”Alice” mynnar ut med harpa och harmoniskt blås. Huruvida det är en hyllning till Alice Coltrane vet jag inte, men det känns så.

Vad gör Sunn O))) härnäst? Kan de överträffa Monoliths & Dimensions?

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry