Skivtips från 00-talet av Thomas Millroth

Skivtips från 00-talet av Thomas Millroth

Publicerad: fre, 2009-12-18 11:33

Soundofmusics Thomas Millroth väljer en skiva för varje år under det första decenniet. Epokgörande musik från det nya årtusendet.

Av: Thomas Millroth

2000

Gordon_syr5

Kim Gordon, Ikue Mori, DJ Olive

SYR 5 (SYR)

Med Free Kittens anarkistiska skärande rock bakom sig satte Kim Gordon samman något av en supertrio med Ikue Mori och DJ Olive. De gick längre i experiment och konstfullhet. Det hörs redan från början i ljudbilderna, som svirrar och svävar som samtidens avancerade ljudkonst. Det sköra lagras över det robusta; längtande långa linjer med ord så konstlöst nakna att man rodnar krockar med feta rytmflätor. Ibland tog de över stafetten direkt från Free Kitten, som till exempel i den lekfullt nojsande ironin ”We are the Princesses”. Annat kan påminna om ljudmanglande Sonic Youth. Men det gör inget, det är som en kammarversion av allt det föregående storslagna. Mori målar med sin elektronik, hennes trummaskin smattrar fram monotont effektiva mattor för de andra att röra sig över; Olive sätter sprätt på skivtallriken i hackande sekvenser, och, som sagt, Gordon släpper ut sin varma röst till ett envetet gitarrspel, som vänder och vrider små figurer. Sammantaget skapar de en musikföreställning laddad med existentiella frågor, där nödvändigheten att ifrågasätta sina egna erfarenheter gör spelet hänsynslöst.

2001

medium_phosphor.jpg

Phosphor

Phosphor (Potlatch)

Burkhard Beins, Annette Krebs, Alessandro Bosetti, Axel Dörner, Robin Hayward, Andrea Neumann, Mikael Renkel och Ignaz Schick från Berlin omprövade instrumentens identitet och gav musiken ett nytt flöde. Elektroniska och akustiska klangkroppar bytte ogenerat roller. Frijazzens gestik avlägsnades. Att vifta med klangkroppar och ösa ljud över varandra hade inget med känslor att göra. Intensiteten är lika hög i low dynamic. Dessutom lyckades de utvidga sina respektive hisnande soloerövringar till ett storband, där inga normala höjdpunkter eller kulminationer återstod. Borta var det allra mesta från frijazzen. Impron hade fått eget körkort. Musiken är obeskrivligt vacker där den andas, pulserar, glimmar och spelarna generöst fyller i varandras musik. Deras tilltag har kallats Echtzeitmusik, ovanligt träffande, för de ersatte mycket av den vanliga konstmusikens och frijazzens allyrer med äkthet. De satsade på närbutiker i stället för stormarknad.

2002

medium_lidingoe.jpg

Andrea Neumann, Burkhard Beins

Lidingö ( Erstwhile)

Ett slagverk som inte håller takten tillsammans med innanmätet i en flygel blev den lilla formens storverk, en svindlande resa till ön Lidingö utanför Stockholm med Neumann och Beins, där inga regler iakttogs. Små ljud smattrade, trillade runt, det visslar och piper ur Neumanns no input mixing desk och tangentlösa klaviatur blandade med friktionsljuden i Beins trumskinn.

Det märkliga är hur de skapar ett slags field recordings utifrån sina instrument. De är på upptäcktsresa inte bara med Lidingötåget men lika mycket bland strängar, skinn och kontakter. Ungefär som två antropologer från framtiden som fått syn på dessa objekt och sjunker in i undersökningen.

Det är en session som fortfarande sätter normen för denna typ av improviserad musik. Dessutom måste Jon Abbey på Erstwhile ha förstått vilket märkligt album han producerat, för omslaget är en konceptuell markering av både rum och tid, alltså två slags avstånd, som elektrifieras av musiken: punktvisa markeringar i gult, rött, blått svävar över de gamla Lidingöfotonas patinerade bruna nostalgi. Stor konst skapas genom lätt beröring.

2003

medium_rives.jpg

Stéphane Rives

Fibres (Potlatch)

Jag var van att höra saxofoner antingen som Evan Parkers virtuosa flätade filigranlänkar eller Peter Brötzmanns lungspräckande melodiorgier. Så kommer en för mig ganska okänd fransman och spelar vänligt, tillbakalutat, avspänt koncentrerat. Dock fick han luftströmmarna att gnistra som kristaller, när han vävde samman linjerna till intrikata mönster. Musiken var som spindelväv i en kvällsvind utan att vara minsta romantisk. Tvärtom, allt var matter of fact, instrumentets ljud redovisade, bearbetade, polerade och vackra. Att någon vågade spela så skönt. Så här upplevdes kanske Jimmie Giuffres solospel på sin tid av den oförberedda publiken?! Sedan förstod jag att denne lågmälde musikant var en av de verkliga inspiratörerna i Frankrike. En konstnär utan ambitioner att synas och höras mest. Det anspråkslösa konstnärskapet är ofta det explosivaste.

2004

medium_7240-the-woods.jpg

Sleater-Kinney

The Woods (Sub Pop)

En mörk, ilande dystopi från Bush-eran. Carrie Brownsteins och Corin Tuckers röster hade aldrig varit vassare, mer vibrerande och skärande än här. Janet Weiss trummor var laddade av en dynamitard. Musiken pumpades fram i en blandning av isande ironi över könsroller och politik, överhettad av att befinna sig på tidens yttersta näs: ”Show me your darkest side/ And you better be my bloody match.” Orden spottas ut till ett krängande konstfullt sönderbrytande gitarrspel, som triumferar i albumets långa improviserade nummer. Det är musik bortom konventioner, den är inte ofarligt roande. Den är fantastiskt producerad, ända från ljudrummet till minsta grafiska detalj, men ändå mil från skönklingande välskapad pop som flyter in i ena örat och ut i andra. Trion hade satt standarden för rock´n roll förut med t ex ”I wanna be your Joey Ramone” några år tidigare. Men här överträffar de sig själva – och sätter punkt. Det blev deras sista skiva. Varför? Svaret fanns kanske i den paradoxala ”Entertain”: jaså, du vill bli underhållen/ titta åt ett annat håll då!

2005

medium_rouba3i.gif

Kerbaj/Sehnaoui/Sehnaoui/Zach

Rouba3i5 (al Maslakh)

Jag var som vanligt ute på nätet och snokade, när jag ramlade på ett skivbolag från Beirut som hette ”slakthuset”. Den musik som några dagar senare klingade i högtalarna gjorde mig förbluffad. Det gick nästan inte känna igen instrumenten, Mazen Kerbajs trumpet, Sharif Sehnaouis gitarr, Ingar Zachs trummor, för att inte tala om Christine Sehnaouis altsax. Det var som om de gäckande bytte gestalt med varandra. Särskilt fastnade jag för de ljud som jag förstod kom ur saxen. De väste, kröp, andades, smackade; föste ljudmassan framför sig, splittrade den, fogade ihop igen. Ibland gömde hon sig bakom de andra, men lika ofta täckte hon dem med sin andedräkt. Efter litet eftersökning hade jag Christine Sehnaoui i andra ändan av telefonlinjen, och bjöd hit henne tillsammans med sina libanesiska kompisar. Förvissad att något mycket ovanligt väntade mig. Ett knappt år senare befann jag mig i en av mitt livs största musikupplevelser. Sedan har det bara fortsatt, skiva efter skiva, konsert efter konsert.

2006

medium_gustafsson.jpg

Mats Gustafsson, Yoshimi

Words on the Floor (Small Town SuperJazz)

Jag kunde ha valt mycket med Mats Gustafsson, men få album kommer nära hans samarbete med Yoshimi. Hon använder endast sin röst, som hon håller svävande i långa linjer. Enkelt, glömskt, på sitt vis konstlöst. Det gäller inte att komma framåt, att lägga in femmans växel, men inte heller att försvinna in i tystnadens dis. Liksom glömsk av omgivningen fyller hennes nakna röst rummet. Mats flyttas från sina vanor, dem han behärskar bättre än någon. Det är andlöst då barytonsaxen kryper nära viskrösten.

Detta är musikkonst som inte motsäger sig själv, inte bejakar vanorna eller förnekar kraften. Mötet blir som ett raseri, en besatthet, en hormonstorm, där båda kommer ut på andra sidan med en helt ny skönhet. Varje sekund är de övertygade om att så här har ingenting låtit tidigare. Ja, det liknar en våldsam förälskelse.

Den sköra, lättrepade musiken har fått en kongenial parallell i Kim Hiorthøys albumdesign och booklet.

2007

Hum and Rattle

Hong Chulki, Choi Joonyong

(balloon & needle)

Det finns en fascinerande lust att pilla och plocka i musik och apparater på den ganska unga sydkoreanska improvisationsscenen. Jag hade kunnat välja Bonnie Jones och Joe Foster eller någon annan, men fastnade för ett lågmält, förstrött DJ-möte mellan Hong Chulki och Choi Joonyong. Att kalla dessa förströdda småljud för minimalism vore ett misstag. Det finns en besatthet utan gräns. Det må vara lågmält intill noll men spelarnas upptagenhet av cd- och skivspelaren är hypnotisk. Alla ljud är upptäckter. Och utan grund anar jag hur de egentligen struntar i att ställa samman musik av negationer. Inte ens struntar i. De är upptagna av varje olikklingande hörselupplevelse. Volym, längd, rytm är ointressanta. För våra öron låter mycket av vad de åstadkommer som om de gjorde fel, misslyckas eller inte kan. Det låter som om de spelade bredvid sig själva och glömmer bort vad de egentligen är där för. Hur använder jag ordet ”egentligen” förresten? Den frågan handlar denna musik om.

2008

medium_magic_Id_0.jpg

The Magic I.D

Till My Breath Gives Out (Erstwhile)

Klarinettisterna Kai Fagaschinski och Michael Thieke blåser eviga loopande figurer tillsammans med Christoph Kurzmanns elektronik. Det är varmt, vackert, melodiskt men lätt monotont. Linjerna är spröda och de töjs av det eviga återvändandet. Detta är impro som lämnat nödvändigheten att bryta rytm och melodi. Upprepningen blir den paradoxala parameter som repar upp mönstret.

Det är en liksom nynnande självförsjunken musik, som lätt skulle kunna passera som ett slags originell experimentell pop om det inte vore för Margareth Kammerers fängslande sång. Hon är sångerskan som tröttnade på att nödvändigtvis improvisera. Istället lade hon energin i ett litet vibrato, upptäckterna blev olika melodier som lyftes fram, närmast som strålande neoninstallationer i natten. Här firar hennes mycket personliga tilltal och heta, litet darrande röst triumfer, där den lättsamt flyger över instrumentens malande figurer. Särskilt Fagaschinskis sprött vackra klarinett hjälper till att lysa upp himlen. Det är litet Berlin-spleen i den förenade huvudstaden, vilket understryks av det vackra omslaget i gult och blått, där kvartetten sjunkit ner på Walter Womackas DDR-fontän mitt på Alexanderplatz. De ser litet trötta ut, men också som om de just kommit på något. Och som fontänens lätta vattenstrålar och emaljerade grälla skönhet låter också musiken.

2009

medium_brotzmann_a night.jpg

Peter Brötzmann

A Night in Sana'a (Arm)

Ofta när jag hör Peter Brötzmann tänker jag på poeten Jacques Werup, nej, inte hans klarinettjazz, men hans ord, helst koncentrerade som i diktsamlingen ”Trötta mäns skönhet”.
Det är en titel som snuddar vid Brötzmanns panna liksom följande rader:
”Men verklig skönhet upplevde man
bara när man förlorade något.”

Länge har han hävdat melodin, aldrig har han skytt sentimentaliteten. Han är en äkta romantiker, där allt väsentligt måste passera instrumentet. Först i den konstnärliga formuleringen finner han kärnan. Och sällan lät hans melodiskatt som i Sana´a, det var länge sedan hans sjungande ton fick så lysande konturer som tillsammans med detta gäng jemenitiska musiker. Aldrig slå sig till ro, däremot söka överraskningar, tvungen att om och om igen möta sig själv. Det är ingen lätt uppgift, för den kräver alltid nya kvällar och nätter, andra människor och brutna vanor, för att ge plats åt det äkta. ”Alltid något mer att leva,” som Jacques Werup konstaterat.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry