Skivtips från 00-talet av Tobias Norström

Skivtips från 00-talet av Tobias Norström

Publicerad: lör, 2009-12-19 20:26

00-talet var ett minst sagt spännande musikdecennium. Diskussionen kom att till stor del genomsyras av tankar och idéer kring piratkopiering och nedladdning, något som öppnade upp för både nya distributionsmöjligheter och tvingade ett antal mindre skivolag att nedmontera sin verksamhet.

Av: Tobias Norström

Trots en rad höjda röster om en skivbransch i kris och begränsade möjligheter för artister att tjäna pengar på sin musik kan vi väl ändå enas om att musikvärlden, åtminstone i vår fåra, både lever och frodas. 00-talet bjöd nämligen på mängder av intressant och vacker musik, något som till viss del även tycks ha främjats av just nya distributionskanaler där artister i allt större utsträckning ger ut sina arbeten på egna som skivbolag. Vi såg även en mängd nya namn och alias ge ut lika ny och fascinerande musik, musik som gick i bräschen för förändring utan att för den sakens skull negligera det gedigna arv musiken har bakom sig. Här följer därför tio mycket starka och tongivande debuter, en för varje år, vissa med redan bekanta upphovsmän och kvinnor bakom sig och andra av helt nya namn. Gemensamt har de att de tillsammans formade synen på musik och musikens utveckling under decenniet och förhoppningsvis kommer att fortsätta göra så i flera år framöver.

2000

medium_00-alva_noto.jpeg

Alva Noto

Prototypes (Mille Plateaux)

Mycket, för att inte säga det mesta, har redan sagts om Carsten Nicolais utpräglade kompositioner. Beläget i ett utav musikens mer extrema vildmarker, i det verkliga gränslandet mellan musik och ljud, verkar Nicolai under ett flertal alias. När han 2000 expanderade sitt föregående projekt Noto till att bli Alva Noto var tanken att ta skapandet ett steg i en mer musikalisk inriktning. Resultatet blev en rad mycket intressanta produktioner och ett utav 00-talets mest lyckade kollaborationer i och med samarbetet med Ryuichi Sakamoto.

Att utvärdera ”Prototypes” som ett album kan dock i sig vara problematiskt. Främst av den enkla anledningen att Carsten Nicolais kompositioner ständigt tycks ingå in en större fortlöpande kontext. De konstitueras liksom inte av annars typiska idéer kring albumformen utan utgör snarare byggstenar i en pågående process. Nicolai har själv kallat sitt musikskapande för en kontinuerlig fonetisk ”illustration av kreativitet” och sätter därmed fingret på kärnan i såväl Nicolais produktion som ”Prototypes”, nämligen dualiteten översättning och process. På ”Prototypes” finns hos de flesta av spåren en relativt melodisk grund till vilken olika delar av digitala ljud tillfogas. Dessa ljud kan vara digitala översättningar av information, fonetiska överföringar av ljus etc. och ställs i sin oregelbundna och ofta extrema form allt som oftast i opposition till den mer melodiska grunden. Ur detta träder en struktur genomgående för merparten av Alva Notos skapande; på ”Prototypes” läggs således inte bara ytterligare en pusselbit till en av vår tids mest intressanta musikmakare utan här tar även ett utav 00-talets starkaste musikaliska experimenterande vid.

2001

medium_01-avalanches.jpeg

Avalanches

Since I Left You (Modular Recordings)

När The Avalanches gav ut sitt minst sagt hyllade debutalbum 2001 förändrades för alltid synen på ordet sampling. Det var egentligen ingen radikal förändring av samplingens tekniska användning, hip-hop producenter, olika electronica-artister och diverse musikmakare hade redan nyttjat tekniken i decennier, utan istället en gränsöverskridande utvidgning av samplingens användningsområde och framförallt estetik. Här var små utklippta ljud/musikslingor inte längre mindre ackompanjerande element eller förvrängda bakgrundsljud, på Since I Left You utgjorde de istället själva fundamentet för ett förhållandevis nytt musikskapande. En mängd artister kom under 00-talet att följa i The Avalanches fotspår – ett givet exempel är svenska Jens Lekman (dåvarande Rocky Dennis) som på små olagliga mp3or samplade alltifrån Jimmy Webb till Belle and Sebastian – och kanske är det, på både gott och ont, främst som tekniska pionjärer det kanadensiska kollektivet kommer att bli ihågkomna. Since I Left You rymmer dock så mycket mer än rent tekniska utforskningar. Ur ett myller av ljud, melodier och sångstrofer lyckades The Avalanches nämligen skapa ett album lika vackert och upplyftande som intrikat och genomarbetat. Det var ett sant uttryck för kreativitet och skaparglädje i den sannaste av bemärkelser och ändå så mycket mer än kreativ innovation. Det var början på något nytt, något vackert och banbrytande som fascinerade i lika stor utsträckning det väckte frågor om framtidens musikskapande, präglat av såväl anklagelser om ”stöld” som ett uppöppnande av fantasin mot musikhistorien.

Det har från och till pratats om en uppföljare till Since I Left You. Många har dragit på växlar om ”det svåra andraalbumet” och diskuterat om en utveckling över huvudtaget är möjlig för The Avalanches. Personligen är jag ganska nöjd om The Avalanches aldrig spelar in ytterligare ett album. I det rådande musikklimatet vore det snarare till fördel om de små glimtar vi ser av bandet består i enstaka remixar där denna, annars ganska normerade musikform, kan öppnas upp och omformas av The Avalanches rena uttryck för fantasi, glädje och innovation.

2002

medium_02-tape.jpg

Tape

Opera (Häpna)

Tape debuterade med Opera i november 2002 och blev då skivbolaget Häpnas nionde släpp i ordningen. Då, i början av årtiondet, var Tape, precis som Häpna, bara i början av den erövring som de kommande åren skulle ta fart på allvar. Tape verkade i symbios med Häpna och gav ut några utav de bästa svenska skivorna under 00-talet. Där fanns inte minst en tematisk koppling, med en naturromantisk och organisk prägel, dominerad av levande instrument i samklang med artificiella inslag som laptopknaster och förvrängande effekter.

Redan året efter Opera släpptes följde Tape upp med Milieu, ett album som hyllades och älskades av precis alla. Tape hade därmed, precis som Häpna, etablerat sig som en av musiksveriges intressantaste gläntor. Vi kan väl snabbt dra slutsatsen att båda två fortsatt på den inslagna banan.

2003

medium_03-colleen.jpeg

Colleen

Everyone Alive Wants Answers (Leaf)

Franska Colleen hade egentligen större framgångar med sitt andraalbum, The Golden Morning Breaks, 2005, men debuterade redan 2003 med den sorgligt bortglömda Everyone Alive Wants Answers. Redan då visade Cécile Schott, som Colleen egentligen heter, sin oerhörda känsla för gränslandet mellan organiska och artificiella ljud. Men om det på The Golden Morning Breaks var speldosor och sprakande lägereldar som utgjorde det mer organiska elementet var det på debuten mer instrumentala element. Framförallt olika stränginstrument, men även glockenspiel och orglar tog form som små melodiösa fragment sprudlande av en förundran likt den hos musiken till barnsagor. Över dessa laddade melodier lades sedan ett effektfult pärlband av artificiella effekter och ljud. Vad som var utmärkande var dock hur tydligt Colleen fick denna musikaliska dikotomi att brytas och istället samverka i en ljuvlig symbios.

2004

medium_04-joanna_newsom.jpeg

Joanna Newsom

The Milk-Eyed Mender (Drag City)

Till en början är det lätt att missta Joanna Newsom för blott en klart brinnande stjärna på den himmel som brukar kallas indiepop. Bakom poppiga komp och en expressiv röst – i vissa aspekter typisk för nämnda genre, i andra inte alls – döljer sig nämligen ett i många avseenden oortodoxt musikmakeri. När Newsom gav ut The Milk Eye Mender lades stort fokus på hennes huvudsakliga instrument, harpan. Genom att gå ifrån instrumentets mer klassiska användningsområde, genom såväl komposition som teknisk användning, lyckades Newsom skapa ett unikt sound som förenade en rad olika musiktraditioner. Här fanns en modernt pop-influerad framtoning vilket dock starkt styrdes av harpans mer klassiska estetik. Mitt i allt detta fanns dessutom både tydliga folk-influenser och ett mer avantgardistiskt drag. Över denna saliga blandning av musikaliska uttryck tonade sedan dessutom Newsoms speciella röst. The Milk-Eyed Mender var måhända inte lika stark som uppföljaren *Ys *(2006), men att som Joanna Newsom lyckas komponera ett slags popmusik som i så stor utsträckning inkorporerar både intressanta och djuplodande aspekter, och att dessutom göra det i sin debut, förtjänar all kärlek och beundran.

2005

medium_05-goldmund.jpeg

Goldmund

Corduroy Road (Type Records)

Den sympatiske Keith Kenniff har nått oanade framgångar med sina två alias Helios och Goldmund. Under namnet Helios har han producerat ett slags akustisk ambient allt emedan han under namnet Goldmund skapat korta men ack så vackra experimentella pianostycken. Fokuset har här legat på minimalistisk improvisation där närheten till pianot utgör grunden för skapandet. Goldmund är därmed ett instrumentellt utforskande projekt genom vilket Kenniff lyckats skapa några utav 00-talets vackraste kompositioner.

Denna närhet till instrumentet tog form redan på debuten Corduroy Road. Kenniff beskrev det själv som ett förhållande format av hans brister som pianist; ” I try and exploit my limited technique, and just focus on what the sound of the piano is rather than what means are behind making those sounds”. När Kenniff 2008 gav ut Goldmunds andra album, The Malady Of Elegance, hade förhållandet fördjupats ytterligare, något som resulterade i att göra Goldmunds alster till några utav 00-talets allra bästa instrumentella arbeten.

2006

medium_06-sickoakes.jpg

Sickoakes

Seawards (Type Records)

I början av 00-talet var postrock en ständigt aktuell genre. Band som Godspeed You! Black Emperor skördade framgångar världen över och sålde bland annat ut Södra Teatern i Stockholm. 2006 såg saker och ting annorlunda ut. Postrocken som genre levde och frodades men präglades långt ifrån av samma uppmärksamhet och aktualitet som några år tidigare. Detta kan möjligen förklara varför svenska Sickoakes möttes av ett något ljumt mottagande (åtminstone här i Sverige) när de gav ut sitt debutalbum Seawards. Faktum var dock att Sickoakes debut både var långt mer mångsidig för att sammanfattas endast som ett svenskt postrockalbum. Där fanns drag av både sentimentalitet och mer melodiösa element som sträckte sig bortom postrockens annars något standardiserade format. Som helhet var Seawards därmed en lika skinande och mångfacetterad som förbisedd liten pärla.

2007

medium_07-the_field.jpeg

The Field

From Here We Go Sublime (Kompakt)

Innan The Field gjorde, den minst sagt begåvade, Axel Willner musik under alias som Porte, Cordouan och Lars Blek. Produktionerna gavs oftast ut på egna bolaget Garmonbozia Productions och präglades av experimentell ambient. När Willner så helt gick över till sina kompositioner som The Field tog en ny inriktning form. Med hjälp av technons monotona struktur lyckades Willner skapa musik som rörde sig i gränslandet mellan en sparsmakad men dansant house och mer experimentell ambient. Att resultatet gavs ut på Kölnbaserade Kompakt var minst sagt naturligt och banade vägen för The Fields oanade framgångar.

Debutalbumet From Here We Go Sublime erövrade världen fullkomligt och snart älskade alla, från kranarbetare på technoklubbar i Hamburg till Elijah Wood, The Fields gränsöverskridande tech house. Vad som gjorde att Willners alster höjde sig över mängden av musik i samma genre ligger rimligtvis i den expansiva nivå av experimentella cutups och repetitioner som ligger till grund för en ambient, nästan shoegazeliknande, höljd i ett attraktivt moln av festestetik. The Fields framtid är minst sagt intressant, framförallt då Willner lyckats att öppna upp en etablerad genre för nya intryck och därigenom skapat något både nytt och intressant.

2008

medium_08-richard_skelton.jpeg

Richard Skelton

Marking Time (Preservation)

Precis som med en del andra bidragpå den här listan kan det nog diskuteras om Marking Time rent tekniskt sett var en debut. Richard Skelton har i praktiken skapat musik under större delen av 00-talet, om än under andra namn än det egna. Den mångsidige brittens musik tycks dock ha gått förhållandevis obemärkt förbi, både ifråga om produktion under det egna namnet och under en rad olika alias, och så hade det nog dessvärre kunnat ha fortsatt om inte Type Records först i år givit ut hans debutalbum på nytt, denna gång på vinyl.

Grunden i Skeltons kompositioner vilade på en enkel grund i avskalade toner av piano, gitarr och stråkar. Runt dessa till synes luftiga kompositionselement spann Skelton en väv av effekter och melodier som tillsammans bildade en fascinerande och vacker väv av klassicistiska, och framförallt minimalistiska, tongångar. Här fanns, som albumets titel indikerar, även en aspekt av tid; både i rent temporal mening men även i en refererande historisk form. Skivans kompositioner hade med sin postklassiska estetik ett starkt bakåtblickande drag, mycket mot en minimalistisk musikfåra där etablerade tongångar fick en intressant emotionellt laddad veckning genom upprepningar och förvrängningar. Tiden blev samtidigt ett rent tematiskt hörnsten för skivans uttryck, inte minst genom rent nostalgiska tongångar, och spelade tillsammans med en avskalad musikalisk grund och en postklassisk estetik olika roller som gemensamt konstituerade en lika mångbottnad som vacker och fascinerande skiva.

Att Skelton på något vis kommer få fortsätta att obemärkt ge ut sina alster på egna etiketten Sustain-Release efter en sådan förfinad debut som Marking Time ter sig allt för otroligt. I januari släpps hans nya album Landings på Type, försök att inte missa det.

2009

medium_09-kreng.jpeg

Kreng

L'Autopsie Phénoménale De Dieu (Miasmah)

L'Autopsie Phénoménale De Dieu består i elva stycken ursprungligen komponerade till olika teaterproduktioner av holländaren Pepijn Caudron. Målet verkar i stort ha varit att behålla det inneboende dramatiska uttryck som uppstår i sammanfogningen av musik och dramatik. Varför Caudron valt att under namnet Kreng ge ut dessa stycken utan egentlig kontextualisering (information eller förhållning till de olika spårens ursprung saknas helt) förblir höljt i dunkel – något som i sammanhanget fungerar högst fördelaktigt genom att ge kompositionerna en ytterligare mättad effekt. Holländaren har nämligen lyckats att på ett sällan skådat vis konstruera en underliggande spänning genom verkets dramatiska koppling. Rent estetiskt finns här kopplingar till exempelvis Angelo Badalamentis samarbeten med David Lynch, en inte alls dum liknelse då Krengs alster liksom Badalamentis präglas av ett effektfullt men ack så träffsäkert obehag.

Rent musikaliskt bygger L'Autopsie Phénoménale De Dieu på en grund av långsamt vispande trumvirvlar, försiktigt klingande cymbaler, korthuggna pianoslingor och en rad expressivt laddade fältinspelningar (där en gråtande kvinna i andra änden av en telefonlur utgör en av de mest obehagliga inslag jag någonsin hört). Det hela låter måhända väl teatralt och kanske rent av effektsökande men Caudron lyckas på ett stilsäkert vis bygga upp ett väl fungerande allvar i den dramatiska laddningen. Här finns ständigt en pendlande rörelse mellan skönhet och obehag i och med att instrument och effekter förvrängs och byggs ut. På så vis vilar L'Autopsie Phénoménale De Dieu på mer än sitt musikalisk värde, den får en extra dimension genom just sin dramatiska laddning vilken i samklang med olika emotionella laddningar ligger till grund för ett av de absolut mest fascinerande albumen 2009.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry