Slå i en spik - musik från Berlin

Slå i en spik - musik från Berlin

The Berlin Series 1–5 är en spännande subjektiv resa i det berlinska samtida musiklandskapet från Another Timbre.

Slå i en spik - musik från Berlin

Sabine Vogel är en av musikerna som presenteras i The Berlin Series. Hon spelar soloflöjt som ingen annan och får rummet att svaja tillsammans med Chris Abrahams orgel.

Slå i en spik - musik från Berlin

Publicerad: tis, 2014-06-24 19:25

I Berlin utvecklades en ny musik, där instrumenten omvärderades. I slutet av 1990-talet angavs en höjd på kvaliteten i den nyskapade musiken som knappast har överträffats, däremot har scenen växt vidare, breddats, fördjupats. Another Timbre vill visa ett litet urval på fem cd. Det är mycket nydanande musik, men vart tog alla de unga kvinnorna vägen på slutet?

Av: Thomas Millroth

Jag slår i en spik.

Jag, pers. pronomen, slår, ett
verb, i en spik, en symbol
för styrka och kraft. Jag
slår i en spik – en
arbetsbeskrivning.

Så handfast skriver den österrikiske poeten Ernst Herbeck i en dikt, som påminner mig om det omisskännligt berlinska med materialitet, nyttjande av bisatser, behandling av det givna för att nå det ännu icke givna, allt med en ironisk symbolisk min.

Dikten formar en fin rubrik för bolaget Another Timbres miniserie Berlin Series No 1–5. Naturligtvis är det ett subjektivt urval, musik, som rimmar väl med vad just denna etikett brukar presentera. Musikflöden som hämtat mycket från Berlins Echtzeitmusik-scen och de skilda klangpersonligheterna där. The Berlin Series no 1 delas av Michael Thieke/Olivier Toulemonde och Lucio Capece/Jamie Drouin (at 60), No 2 innehåller Christian Kesten/ Mark Trayle och Annette Krebs (at 73), på No 3 samsas Axel Dörner/Robin Hayward/Annette Krebs/Andrea Neumann med Pierre Borel/Hannes Lingens/Derek Shirley (at 75), på No 4 hörs Sabine Vogel solo och tillsammans med Chris Abrahams (at 76), och slutligen innehåller No 5 en komposition av Antoine Beuger framförd av tolv Berlinmusiker (at 77).

Så gott som allt är nytt. Men inspelningen med Axel Dörner, Robin Hayward, Annette Krebs och Andrea Neumann är från 1999. Den period då denna musik formades måste beskrivas som en absolut kvalitetstopp alla kategorier. Framförandet håller förstås, och den verkshöjd som då angavs har knappast överträffats, det har fördjupats och breddats, men inte mer.

Det sceniska är närvarande men i den här gruppen från 1999 hörs många olika ingångar. Dörners omdefinierade trumpet är frontal liksom en relief, underfundig och överraskande som en combine picture fylld av skilda material, och där följer Hayward efter. Annorlunda är det med Krebs och Neumann, som låter identiteten av deras instrument, förändrad gitarr och inside piano, sväva, bölja, vrida och vända sig. Störningar, elektriska möten med det analoga, allt finns redan här. Musiken känns som en vridscen, där inget är givet, inget är frontalt. Det gäller inte bara deras förfinade och tillspetsade teknik, de skapar förstås en svindlande musik.

Dörner och Hayward knådar och modellerar toner, som inte brukar finnas i deras instrument, målar upp dem, följer upp i böljande linjer. Det är då Neumann och Krebs visar sin genialitet. De svänger runt musiken, ger den rum, rörelse, nya aspekter, ofta med ganska små ingrepp, ett litet förskjutet tonögonblick från någons sträng flyter ut och omger oss. Plötsligt andas musiken. En kvartston känns som ett hammarslag av Herbeck. Klassisk Berlin-impro, det var den här musiken som förändrade sättet att spela och uttrycka sig.

Redan på samma album tar vi ett jättesprång till en ny inspelning med altsaxofonisten Pierre Borel, slagverkaren Hannes Lingens och elektronikspelaren Derek Shirley. Det är svidande skön minimalistisk akustisk musik processad till ett vasst flöde, där luften känns som kristaller. Entonigt pockar den på uppmärksamhet. Men i jämförelse med den femton år äldre inspelningen är det som skillnad mellan kropp och tanke. Inga Herbeckska hammarslag här inte.

Nu flyter musiken som en idé, där det kompositoriska tagit över från den friare rörligheten. Och jag konstaterar att Borel, Lingens, Shirley borrar sig djupt in i en komponerad tanke, som rimmar rätt väl med den skärande stilla skönhet etiketten Another Timbre brukar ägna sig åt; rötter i Berlin, javisst, men samtidigt visar den hur internationell denna musik blivit och därmed också ännu en allmänning.

Närmare det där hammarslaget kommer vi i dag med Sabine Vogel. Hon hör till dem som litet i skuggan av de mer kända namnen låtit tvärflöjten lyssna på sig själv för att skapa de minsta möjliga parametrar att jobba med, kontraster som kan lagras över varandra. Hon ligger, som många av dessa musiker, mycket nära bildkonsten, där hon konstruerar långsträckta former, som vrider och vänder sig. Detta är i mina öron en underbar musik helt utan huvudsats, bara bisatser som krokar i och slingrar sig om varandra.

Vogels musik är som ljudskulpturer, som ändras allteftersom jag rör mig runt dem. Med andra ord lystrar hennes musik till de grundläggande förutsättningarna för traditionell bra skulptur, som inte bara är en form att fånga upp frontalt men en massa som förändrar sig hela tiden med blicken. Det finns en intressant aspekt här, nämligen att det givna, musik, massa, form, material, är löst och föränderligt, och alltid håller ihop hur den än betraktas men ständigt vägrar gå med på en överenskommelse.

Det är lika tydligt, då hon låter flöjterna blandas med Chris Abrahams orgel. Här vandrar orgelns pipor i fläskiga klanger i ett ekande rum tillsammans med Vogels flöjter. Det kunde inte vara mer skulpturalt – kyrkan där det spelades in känns för öronen som en ut och invänd skulptur. Denna aspekt är grundad i Berlin.

Själva stadens föränderlighet och skiftande rum har en nog så viktig betydelse. Många av de vägar som leder fram till musiken har tilldels gått över bildkonsten, där performance och slump är viktigt, andra leder från Morton Feldman och John Cage. Den europeiska friformtraditionen har trots sin intuitiva hållning nog spelat en litet mer tillbakadragen roll, även om den finns där i bakgrunden. Viktigast tänker jag, att en allmän social, politisk, frihetlig hållning har varit. Önskan att skapa egna scener. Därför har konsertscenerna varit framgångsrika mötesplatser, vare sig vi talar om Ausland eller KuLe. Här har en speciell processad karaktär av livespelning uppfyllt också de mest uttalat elektroniska framföranden.

"Field with figures" kallar Christian Kesten och Mark Trayle sitt stycke, som just har denna känsla.
Deras musik gnids fram mot ett ganska utsträckt, för att inte säga utspärrat, elektronikområde av ljud som låter som plask eller undflyende mopeder, alltså fragment inspelade i omvärlden, eller avlägset sorl och inte minst den där envetet snurrande rörelsen, som vi ju känner igen så väl från Andrea Neumanns minifläkt, som smeker strängarna samtidigt som hon noga lyssnar in tonförskjutningarna. Hos Kesten och Trayle är det litet fyrkantigare men klart igenkännbart.

Deras musik krälar kring på abstraktionens golv, liksom förblindad av sig själv, och det är därför den blir så pass spännande, ty riktningar försvinner, tillfälligheter ingriper; teknikberusningen att göra detta för att de kan, den får allvarliga törnar om och om igen. Det går nämligen inte att kunna musik: det är den erfarenheten som gör detta album hörvärt.

Till Annette Krebs, som de delar skivan med, är steget på alla vis stort. Hennes inspelning gjordes förra året. Hon är en musiker som omvärderar och omprövar sina musikaliska uttryck. Det går att lyssna till skillnaden mot Krebs 1999 på inspelningen med Dörner, Hayward, Neumann, där hon ju demonstrerar sitt frihetliga förhållande till sitt omfunktionerade instrument, gitarren, och inte minst hörs som en lysande improvisatör. Det är just det som leder fram till de nya uttrycken.

Ett ljudlandskap, lätt susande men aldrig sövande eller utstakat. Krebs förmår alltid, hon rör sig fritt, fysiskt, sensuellt, intellektuellt och kommer ständigt ner i en ny position. I grupp och impro leder hon medspelarna, hör på dem, lägger sig i, skapar massor av oväntade rum att röra sig i. Då och då levererar hon något abrupt, för hon är en av de impromusiker, som har mest humor och därtill en drastisk sådan.

Vad är då de där plötsliga inpassen som kan likna en oväntad ljudkälla som dyker upp i radion?Avbrott, nya ingångar. Ett slags impro-väckelse. I det nya stycket dyker de upp, de där avhuggna rösterna. Obehagliga som om de emanerade ur något krossat, förstört, ändå hoppfullt som oväntade tilltal. I mörkret.

Krebs kan som nästan ingen annan bygga rum, och leda oss genom dem. Därför att hon hela tiden är observant på mellanrummen, avstånden, öppningarna, som hon snabbt slinker igenom medan hon håller mig i handen. Det är svårt att sätta tummen på det speciella med denna en av de största bland improvisatörer och ljudkonstnärer. Med henne i öronen och andligen handihand försvinner jag djupare in i musiken än tillsammans med någon annan.

Den österrikiske poeten Ernst Herbeck var van att rumstera om i begreppen liksom Krebs. Med hans ord skulle hon kanske kunna summera – med adress till oss andäktiga lyssnare - en del av sina ljudkompositioner:

Om dagen ringde telefon
och jag visste redan då
hur det skulle gå.
Plingeling lät telefonen och
så var det förbi
med mitt drömmeri.

Jag lovar, så kan det kännas att lyssna på Annette Krebs.

I seriens första album hörs ett fyrtiotre minuter långt stycke med Michael Thieke och Olvier Toulemonde följt av Lucio Capece och Jamie Drouin med trettiosex minuter strömmande klanger. Det är upplagt för musikalisk ciselering, den där böjelsen att fila och gnida på små ljud, vända på dem och passa dem samman med olika skärvor. Deras musikrum är fullt av dem.

Klarinettisten Michael Thieke har ett utpräglat skarpskuret sound. Här slingrar sig instrumentet kring vass egg, försiktigt, avvaktande, medan Olivier Toulemonde joxar med små akustiska objekt. Resultatet är böljande ström, det är vackert utan att förfalla, men det lämnar inga pauser, bara nyanser. Lucio Capece på basklarinett och Jamie Drouin med analog synt och radio sjunker ner i mörka rum, där de gång på gång känns röra sig inuti basklarinettens svarta trärum.

Dessa är två långa stycken är typiska för vad som ofta hörs på scenerna, där denna speciella ljudkonst mejslats fram. Men det hörs trots allt att Capece och Drouin spelat in i den förres studio, för här finns ett slags fernissa och slutslipning, hålen och ojämnheterna är borta. Ytan är förnämligt granulerad och framkallar de mest skilda känslor i huden. Thieke och Toulemonde däremot har jobbat mot klubbrummet i Ausland. Det blir grövre, skarpare, och säger liksom ifrån mer.

Materialet spelar en stor roll i denna speciella musik i alla dess uttryck. Då tänker jag förstås på hur Andrea Neumann rumsterar om bland strängarna i sitt inside piano med diverse prylar, och inte minst på hur Axel Dörner smakar av mässingsinstrumentets olika delar så att själva luftvolymerna känns; och Annette Krebs är förstås mästerlig varje gång hon pincettlikt plockar ljud ur instrument och ting för att snabbt, nästan vårdslöst, bryta in med röstfragment, där stämband, munhåla, näsgångar blixtsnabbt klingar med nya rumsligheter. Och hur Thiekes klarinett eller Lucio Capeces basdito på helt olika sätt förmedlar känsla av trä och fukt. Allt detta är betydelsebärare, som aktiva musiker på Berlins scener i åratal nu utforskat och kan bära fram.

Den känslan fyller det i detta sammanhang litet udda albumet med Antoine Beugers komposition ”Tschirtner tunings for twelve” skriven 2005, inspelad på Ausland i fjor med en orkester bestående av tolv musiker. Det är, som skivan säger, ”Konzert Minimal”, ett åttio minuter långt stycke av entonighet, utan rörelse, men ändå skimrande. Denna förvandling av det typiskt minimalistiska upplägget kring rakt spelade toner à la sinusvågor till ett materialglimrande tillstånd beror ju på de tolv exekutörerna. Beuger använder en figur, som upprepas om och om igen i olika instrumentkombinationer. Och där hör jag ju Capeces mörka basklarinett, Thiekes skarpa klarinett, Hannes Lingens pipiga dragspel bland andra litet mer anonyma instrumentalister. Trots fåtonigheten finns känslan av materialet där, materialiteten blir lystern i detta fängslande verk.

Dedikationen till Oswald Tschirtner ger en ingång till musiken. Den österrikiske konstnären, tecknaren var kompis med poeten Ernst Herbeck, som jag ju redan citerat. Båda är välkända för normalt bildade och kulturintresserade österrikare. Kanske också i Tyskland. Ändå är det snålt intill dumhet att inte presentera Tschirtner med åtminstone en liten teckning på konvolutet.

För mig öppnar Tschirtners teckningar musiken, blyertsen i en repetitiv stil – tänk gärna minimalistisk – à la l'art brut beter sig i mina öron och ögon precis som tonerna, som vandrar mellan instrumentgrupperna i Beugers komposition. Tschirtners upprepade tecken fyller på fri hand papprets yta. Ett snöfall till exempel blir en bild av alla små flingor som tillsammans skriver detta väderfenomen så att det känns in i ögonen. Blyertslinjerna skälver.

Så går det också att höra det upprepade temat och den raka tonen med sina förändringar i dynamik och olika kombinationer mellan instrumenten; som delar av linjer fogade samman, alltid i det avgörande ögonblicket på något vis annorlunda. Blyertspennans beröring av pappersarkets yta. Det här är en musik, vill jag inbilla mig, som Beugner placerat inne i huvudet på Tschirtner, och som ryms i hans ögonlob. Det är försiktigt och ömsint spelat, samtidigt som dessa musiker delar en viktig erfarenhet av att använda det vanliga uttrycket, vrida på det, låta det förfrämligas, prövas om, smakas på och se när något annat uppstår.

Tschirtner är väl placerad i detta sammanhang, och för en svensk är det Strountes-varning. Och när jag nu åkallat Gunnar Ekelöf, återvänder jag till Berlin-musiken med ännu en dikt av Herbeck, som rumsterar om i begreppen och den givna verkligheten. Och i det sammanhanget ville jag gärna höra Sven-Åke Johanssons dragspel och vackraste sångröst som en stämningsskapande bakgrund. Jag tänker mig honom i ett ständigt pågående musikaliskt samtal med sina musikerkolleger i den tyska huvudstaden; och bakåt över årtiondena även som ett svar på denna dikt av Ernst Herbeck. För mig kan dikter vara olika saker som inte är tänkta från början, den här är för mig musikstaden Berlin.

Pojken!

Pojken är till skillnad från
flickan bror till systern.
Pojken är förstås också
en knatte – tills han blir myndig
tills han fyllt 21. Också r.k.
tro och går i skolan i grann-
byn. – Sedan 2 år. Han är 9.

Naturligtvis hade jag en avsikt, då jag valde en dikt med uttalat kön, trots de invändningar som Herbeck infogat. Another Timbres subjektiva urval är mycket bra, men det är litet förvånande att den yngre generationen kvinnliga musiker valts bort från en musikscen, som trots allt från början var jämställd med epokgörande insatser av Annette Krebs, Andrea Neumann, Sabine Vogel. Ensamma eller tillsammans med innovatörer och nyskapare som Sven-Åke Johansson och Axel Dörner var de med och formade scenen. Krebs, Neumann, Vogel är självklart med, men då urvalet går vidare har en rad herrar kvoterats in. För om jag jämför kvaliteten hos flera av dessa musikmän finns det få som motiverar att till exempel Liz Allbee, Anthea Caddy eller Magda Mayas har valts bort.

Men det är väl som det ofta är. Tyvärr. Dessa bortväljare! Jag känner som Ernst Herbeck:

Ni är så sjajiga jag
är så trött på er.
Ni är helt flängda.
/.../

Så blev jag tyvärr tvungen att citera även den dikten. Eftersom en del av Berlins allra mest kreativa musiker i dag inte hörs här. På grund av sitt kön? Men Another timbre har förstås planerat en fortsättning på denna utmärkta serie. Jag tröstar mig med det. Och all den vackra musik som samlats på fem unika skivor.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry