SOM5 November

SOM5 November

Ett urval av månadens skivtips.

SOM5 November
SOM5 November
SOM5 November
SOM5 November
SOM5 November

SOM5 November

Publicerad: tors, 2015-11-12 13:45

PM Jönsson tipsar:

Laurie Anderson: Heart of a Dog (Nonesuch)
Laurie Andersons nya skiva är ett soundtrack till en film med samma namn. Förhoppningsvis kommer den att visas på svenska biografer. Jag har bara lyssnat på skivan en gång i skrivande stund, men satt fastklamrad vid datorn. Ord som etsar sig fast.

Anna Von Hausswolff: The Miraculous (Pomperipossa)
Anna von Hausswolff har gått ännu längre in i dronemusiken; hon spelar på en gigantisk orgel och bitvis manglar bandet som de vore Swans. Mäktigt.

Om Kalsoum: Alf Leila Wa Leila (Sono Cairo)
Den franska-libanesiska trumpetaren Ibrahim Maalouf har nyligen tolkat Alf Leila Wa Leila på skivan Kalthoum. Ett lyckat möte mellan arabisk musik och jazz. Men jag letade givetvis upp originalet också, på en fin Lp från sent sextiotal, och satt sedan och lyssnade på sånggiganten i flera timmar.

Duon Som Imploderade: Yksi Kaksi (Found You)
Blixtrande, kreativ duojazz av Niklas Persson och Patric Thorman.

Caravan: Songs for Life Sung by Caravan (Paredon)
Jag har haft den här Lp:n ett tag, men blev chockad nyligen när jag såg att den sålts för flera tusen kronor. Ovanlig således, men framförallt ett unikt dokument, politisk thailändsk musik, med en folk-psykedelisk ådra. Nyfiken? Finns, som alla Folkways- och Folkwaysrelaterade skivor, digitalt, på Spotify, bland annat.


Kristoffer Westin tipsar:

Stan Brakhage: The test of time (radioprogram)
Upplevelsen av Phill Niblocks film ”T H I R” fick mig att tänka på Stan Brakhages magnifika experimentfilmer, vilket vidare ledde mig till en serie radioprogram under namnet ”The test of time” av Brakhage. Serien sändes ursprungligen i 20 delar 1982. Eftersom radiomediet inte lämpar sig särskilt bra för film, behandlas området marginellt, medan koncentrationen ligger på poesi, litteratur, teater och förstås musik. Med Brakhages omfattande kunskaper och självständiga insikter blir det extraordinärt intressant – särskilt med bakgrund i att han faktiskt kände många av de konstnärer som diskuteras här. Denne amerikan befann sig nämligen i gräddan för de nya konsterna redan i början på 1950-talet. Minnen av hans nära vän James Tenney, liksom Edgard Varèse, Kenneth Patchen och många andra blandas med fantastiska uppläsningar (ofta av författarna själva) och musik från hela världen. Radioprogrammet ligger på ubu.com: http://www.ubu.com/sound/brakhage.html

Mauro Pagani: Mauro Pagani (Ascolto)
Uppbackad av större delen av gruppen Area kunde italienaren Mauro Pagani knappast misslyckas på detta självtitulerade album från 1978. Pagani hade tidigare spelat i den välkända progressiva rockgruppen PFM (”typ” Italiens motsvarighet till Genesis), men åstadkom något långt mer originellt på sin första soloskiva, där han förenar jazzrock och experimentella utflykter med folkmusik från Balkan.

Crass: Stations of the Crass (Crass Records)
Från det omedelbart medryckande innehållet på The feeding of the five thousand till det avantgardistiska och informationsöverväldigande som förknippas med Yes sir, I will. Bästa skivan med Crass? Alla – helheten intresserar särskilt. Crass var som bekant mer än ett punkband och särskilt tydligt blir det när vi betraktar utvecklingen från början till slut. Stations of the Crass är kanske den bästa ingången – lika tillgänglig som debutskivan, men tätare som album betraktat.

Alan Silva and The Celestrial Communication Orchestra: Seasons (BYG)
Två timmar översinnlig storbandsfrijazz under ledning av Alan Silva. Denna pärla till improviserad komposition låter utforskandet av klanger inta en central position och genomförs med sådan skärpa att utbrotten i bröt och stök väcker intresse utöver det vanliga. I den 19 personer starka ensemblen finner vi en stor del av de främsta namnen på området kring denna tid, däribland merparten av Art Ensemble of Chicago, liksom Steve Lacy och Michel Portal och musiker kring dessa.

Popol Vuh: Letzte Tage, Letzte Nächte (United Artists)
Krautpuritaner citerar ofta de två första skivorna som Popol Vuhs storverk. Jag vill emellertid slå ett slag för deras åttonde album, Letzte Tage, Letzte Nächte. Medan de tre första skivornas närmast kan beskrivas som föregångare till ambient, dominerade av droner och repetitiva klanger, började de på fjärde skivan blanda andlig mystik med folk- och rockmusik. Denna stil nådde – enligt min mening – sin absoluta höjdpunkt på Letzte Tage, Letzte Nächte. Om Michael Gira och hans Swans inte hämtat inspiration från detta album skulle jag bli mycket förvånad.


Jens Holmberg tipsar:

Black Disco: Night Express (The Sun As-Shams)
Den sydafrikanske musikern Pops Mohamed släppte tre skivor med bandet Black Disco. Det elva minuter långa titelspåret från 1976 års Night Express är fantastiskt! Djup spirituell jazz som för tankarna till Strata East. Lyssna på YouTube.

Neil Ardley: Remebering Mike Taylor (Dusk Fire)
Den brittiska jazzpianisten och kompositören Mike Taylor blev bara 30 år. Spelade bara in ett fåtal album på 60-talet, idag åtråvärda samlarobjekt. 1973, fyra år efter hans bortgång, spelades denna minnesskiva in som sedan hamnade i garderoben. På denna återutgivning hör vi en lysande orkester under ledning av Neil Ardley där framstående brittiska musiker som Ian Carr, Dave Gelly, Jon Hiseman, Henry Lowther och Norma Winstone glöder i kraften av Taylors kompositioner.

Juhani Vilkki Sextet : Jazz – Frustrator/Generator EP (Parlophone)
Sextet under ledning av den hårdblåsande tenoren Stanley Lindroos och finlands svar på Charlie Parker, altsaxofonisten Pekka Pöyrys. Modern jazz från 1965 i europeisk toppklass. Extremt sällsynt på skiva tyvärr – men finns på Spotify numera.

Sand: Golem (Delta Acustic)
Tysk knarkartrio vars debut producerades av Klaus Schulze. Dessa långhåriga kosmonauter valde bort trummor och tyska till förmån för VCS3-synt och styltig engelska. Skivan är dessutom inspelat med ”Artificial Head stereophonic effect”. Ja, ni fattar.

Don Slepian: Sea of Bliss (Don Slepian Music)
New age-kassettmusik som nyligen återutgivits på skiva. Bell labs-ambient med turkosa konturer. Perfekt för planlöst dagdrömmande bakom regnstrukna fönster.


Joacim Nyberg tipsar:

Chris Tenz: Nails Through Birds Feet (Slowwank)
Alternativ pop som är skör och naken men även bångstyrig och fri. Störljud och elektroniska instick repar ytan och den ruffiga ljudbilden gör musiken levande. En väldigt personlig skiva. Stor möda har även lagts på presentationen: genomskinlig 12" vinyl (drinkrecept medföljer), bonusspår på blå 7", samt oanvänt material på kassettband.

The Thing: Shake (Trost)
The Thing är tillbaka med en av årets bästa skivor! Där det på de senaste skivorna mest funnits muskler och mörker finns det nu lätthet och skörhet. Jazzen är tillbaka och resultatet är en dynamisk och öppen skiva där varje ton och slag har betydelse.

Nils Lindberg: Jazz in TV Time EP (Columbia)
En svensk jazzklassiker. Inspelad 1960 med tunga musiker såsom Åke Persson och Allan Lundström och en ung Maffy Falay. Finurliga kompositioner, fantastiska soloinsatser och ett enhetligt grupp-sound. Och har ni någonsin lagt märke till Lindbergs anslag?

Mette Rasmussen
Jag hade turen att höra Rasmussen live två gånger i oktober, båda gångerna slogs jag av hennes säkerhet, skicklighet och karisma. Med ett mångfacetterat sound och en stor portion jävlar anamma har hon tagit frijazzvärlden med storm. Hon förtjänar verkligen all uppmärksamhet.

David S. Ware/Apogee: Birth of a Being (expanded) (AUM Fidelity)
Nyutgåva av Wares klassiker från 1979 (inspelad 1977) med en hel CD tidigare outgivet material. Cooper-Moores rullande piano och Marc Edwards tummor låter rätt bra men det är Ware som snor showen med en fantastisk ton i tenoren och ett språk som talar direkt till en.


Thomas Millroth tipsar:

CM von Hausswolff / Leslie Winer (MonotypeRec.)
Språkvägar där ord är materia och ljus, ljudvägar, där klangen leder orden framåt, och Winers stämma som närmast går att jämföra med en cool-saxofonist fylld av de minsta avvikelsernas möjligheter, jag det här är en mycket ovanlig skiva där ljud och magisk text håller varandra i handen. En gång fanns en riktning som kallades jazz and poetry, sällan var det bra, men här är en aning om hur bra det kunnat bli. Winer har varit tyst länge och att så här träda fram igen i sällskap med den suveränaste och mest lyrikhörige Hausswolff är varken mer eller mindre än en sensation.

Jutta Hipp: What´s New (Be!)
Vi skriver 1954, den tyska pianisten Jutta Hipp är redan ansedd som av Europas bästa, hon sätter sig vid flygeln, trummisen Karl Sanner börjar sakta jobba med visparna på virveltrumman. Så kommer fyra minuter och fyrtiosju sekunder: i mina öron det bästa jazzpianosolo som spelats in.

Hans Koller & Jutta Hipp: Out of nowhere (Be!)
När Koller i början av 50-talet gav ut skivor med Tysklands coolaste band jämförde amerikanerna honom med Stan Getz. Inte var det sämre. Hipp och Koller uppfann en flerstämmighet, som tog vid där den europeiska konstmusiken slutat improvisera. Tätt inpå varandra i ständigt växlande stämmor, tills Hipp klär på Koller med en stämföring som bryts igenom av ljus och allt klingar ut i en av de mest talande och suveräna insatser på slagverk jag hört: Karl Sanner är först tyst och så trycker han lätt på pedalen till stortrumman en enda gång. Oslagbart.

Lars Grip & Joel Grip: Materien gör motstånd (Umdicht)
Basisten och skivbolagsdirektören Joel Grip i en allt absurdare brevväxling med sin far via mail. Allt strömmar över sidorna som om det handlade om en pågående konsert med formlös friform, här och där gnistrar det till, det tätnar, så tar plötsligt en självupptagen distanslöshet vid inför de ord som faktiskt fastnat på pappret. För mig liknar detta den äkta ursprungliga friformens processkaraktär, välj själv! Av och till tröttnar jag, men så fastnar ett nytt ord och jag dras framåt längs de mest vingliga stigar. Ett dokument, som att med grov tårtspade skära ur en bit tid.

Alfredo Costa Monteiro: Um Em Um (MonotypeRec.)
Dragspel och objekt som inte låter som dragspel alls. Få har så övertygande visat att dragspelet är mer än sina analoga ljudpustar. Det är alltid underbart att gå vilse i detta bälggenomblåsta landskap.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry