SOM5 Oktober

SOM5 Oktober

Några skivor från oktober månads rekommendationer.

SOM5 Oktober
SOM5 Oktober
SOM5 Oktober
SOM5 Oktober

SOM5 Oktober

Publicerad: fre, 2015-10-02 08:57

PM Jönsson tipsar:

Hills: Frid (Rocket)
Göteborgsbandet Hills delar skivbolag med Goat och visst finns det paralleller. Kopplingar till Tibet och International Harvester och - inte minst – grymma låtar!

Folksongs of Another America: Field Recordings from the Upper Midwest, 1937-1949 (Dust-to-Digital)
Det är ett livsverk, boxen och boken med fältinspelningar från Michigan, Wisconsin och Minnesota folkloristen James P. Leary har sammanställt. 5 skivor, 1 dvd och över 400 sidor med kommentarer om låtarna. Emigranternas musik, svenskar, finnar, polacker m.m. m.m.

Keiji Haino: Taubescenen (Konsert)
Det fanns ju ingen anledning att gå på Way Out West i år när Keiji Haino gästade Liseberg på Jazz Är Farligt-kvällen för några veckor sedan.

Rastafari – The Dreads Enter Babylon (Soul Jazz)
Det enda jag orkade lyssna på i samband med intensiva studier nyligen var den här nya Soul Jazz-samlingen med rastafarimusik.

Dead C: Vain, Erudite and Stupid – Selected Works 1987-2005 (Ba Da Bing)
Blev på nyazeeländskt humör via ett kommande comebackalbum med The Chills. Men allra bäst – från 80-talets kreativa kiwiscen – var förstås Dead C. Superb samling.


Kristoffer Westin tipsar:

C.O.B.: Spirit of love (CBS)
Clive's Original Band med Clive Palmer i spetsen spelade in två skivor med strålande psykedelisk folkmusik i början av sjuttiotalet. Palmer utgjorde den ursprungliga trion av Incredible String Band och var därefter med och bildade The Famous Jug Band, som han övergav för C.O.B., innan han började verka som soloartist. Tillsammans med två mindre kända musiker spelade han in Spirit of love 1970, som utan tvekan hör till några av de främsta psych-folk skivorna från Storbritannien.

Lädernunnan: Slow death LP (Criminal Damage Records)
Uppsamling av låtar från kultsinglarna Slow death EP och Ensam i natt tillsammans med en 15 minuter lång live-version av Slow death, där vi också skymtar industrimusikens pionjärer, Genesis P Orridge och Monte Cazazza. Från brutal garagepunk till mörka industriella tongångar – kvartetten med Jonas Almqvist, Freddie Wadling, Bengt Aronsson och Gert Claesson spöar det mesta.

Brainbombs: Genius and brutality – taste and power (Black Jack)
Brainbombs är det närmaste vi kommer en värdig arvtagare till Lädernunnans pansarkryssare till egensinnig punkrock. Hudiksvalls stolthet eller skam (beroende på vem du frågar) existerar i någon mån fortfarande, men nog är Genius and brutality – taste and power deras mästerverk. Smutsigare än all betydelse du kan tillskriva ordet ”hora”.

Alice: Alice (BYG)
Psykedelisk rockgrupp från Frankrike som debuterade med en briljant skiva på BYG 1970. Kvintetten varvar instrumentalnummer med sångbaserade låtar i en progressiv rockstil, som delvis pekar mot den psykedeliska popen, men också mot samtida och framtida tendenser genom utblickar mot jazz och olika slags folkmusik. Arrangemangen varierar i avancemang, men överskrider aldrig gränsen till symfoniskt. Underbart svängig och självständig skiva!

Daniel Menche: Scattered remains: early rarities (Soleilmoon Recordings)
Det mindre formatet tilltalar mig mest beträffande amerikanen Daniel Menches musik. På hans fullängdsalbum förlorar han mig ofta halvvägs, medan de kortare spåren (mellan 3 och 20 min) på uppsamlingen Scattered remains: early rarities pockar på uppmärksamheten genomgående. Styckena här har hämtats från tio olika samlingsvolymer med blandade artister samt tre EP-skivor av Menche själv – sammantaget mer än två timmar av tjusande droner, manipulerade fältupptagningar och industriella klanger från 1990-talet.


Jens Holmberg tipsar:

Detroit Jazz Composers Ltd: Hastings Street Jazz Experience (Universal Sound)
Detroit var inte bara The Tribe och Strata Records - där fanns mången annan radikal och progressiv jazzmusik som bubblade under ytan. Hastings Street Jazz Experience är ett fint spirituellt jazzalbum som gått förlorat i historien men som nu fått nytt liv.

Nick Ayoub Quintet: Montreal Scene (RCA)
Modern 60-talsjazz under ledning av den begåvade tenorsaxofonisten Nick Ayoub. Tillsammans med den strålande trumpetaren Al Penfold och resten av kvartetten skapar Nick Ayoub en slags tidlös och modal souljazz som håller än idag.

Mike Osborne Quintet: Marcel's Muse (Ogun)
Kvintett under ledning av den snabbfraserande saxofonisten Mike Osborne med Mark Charig, Jeff Green, Harry Miller och Peter Nykyruj. Speedad brittisk frijazz anno sent 70-tal som piggar upp i höstmörkret.

Harry Beckett: Themes for Fega (RCA)
Mer brittjazz. Lysande liveupptagning från 1972 med den synnerligen begåvade trumpetaren Harry Beckett & co i högform. Musik som rör sig mellan expansiv frijazz och modalitet, utan att tappa den melodiska styrkan.

The Andrzej Trzaskowski Sextet Feat. Ted Curson: Seant (Muza)
Trzaskowski är en lysande kompositör som hamnat lite i skuggan av Komeda. Spänstig avantgardistisk jazz där trumpetaren Ted Curson bidrar med bländande spel.


Thomas Millroth tipsar:

Hans Koch, Jonas Kocher & Gaudenz Badrutt (Bruit)
Triomusik som skaver, där elektroniken sprutar energi i de andra instrumenten och Kochers dragspel fylls av lustgas så att Hans Kochs basklarinett lyfter högt; en trettio minuters uppvisning i värlsdmästarimpro. Trettio komprimerade minuter. Mycket är sällan mer.

Daunik Lazro & Vieux Carré (Lenka Lente)
Ännu en bortglömd stormästare inom europeisk impro, Daunik Lazro, som spelar ett litet stycke av Joe McPhee på en mini-cd. Mycket är sällan mer än här.

Scrambled Eggs and Friends (Johny Kafta´s Kids Menu)
Dags att påminna om den storslagna avantgardetraditionen i Beirut. Här rivande dronerock med skäriga klanger från Charbel Haber och hans vänner.

Andrea Neumann & Annette Krebs (Charhizma)
Så här bra är den bästa impron med två musiker som lyssnar på mikronivå, som förvandlar den minsta tystnad till ett upptäckaräventyr. Sex makalösa stycken fyllda av överaskningar.

Andrea Neumann & Bonnie Jones (Erstwhile)
Min hunger efter Andrea Neumanns mästermusik kräver ännu en skiva, här tillsammans med den djupt originella Bonnie Jones, som verkligen behärskar elektronikens minsta skärvor och även avsiktliga felskär. Inget är för snett eller oväntad för att inte utforskas. Ett överraskningsalbum till.


Joacim Nyberg tipsar:

Amado/McPhee/Kessler/Corsano: This Is Our Language (Not Two) Superkvartett som spelar en underbart balanserad frijazz som känns både angelägen och eftertänksam. Rutinerade musiker som fortfarande vet hur man förnyar sig.

Slötakvartetten: Ålleberg (Bombax bombax)
En hårresande bra skiva från Magnus Granberg, Henrik Olsson, Petter Wästberg och Anders Dahl. Elektroakustisk musik med en otrolig fingertoppskänsla, spänning och riktning. Enastående.

Amiri Baraka: Blues People (bok)
Barakas klassiker som bara måste läsas om man är det minsta intresserad av blues, jazz och mänsklig dumhet. Fascinerande läsning om en musik som ständigt ändrar färg.

Jason Kahn: Songlines (Editions)
Mångsysslaren Jason Kahn släpper en dubbel-LP med solo-sång. Det är naket och vågat men väldigt vackert och fängslande. Med små medel uttrycker Kahn otroligt mycket. En skiva som ger rysningar.

Ornette Coleman Quartet: Ornette! (Atlantic)
Coleman i det klassiska kvartettformatet med Cherry och Blackwell MEN istället för Charlie Haden hör vi Scott LaFaro på bas och han öppnar upp musiken på ett helt annat sätt med ett ständigt flödande basspel som får solisterna att sträcka ut ovanligt mycket. Tidlös musik.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry