Stick! och Röd plåt återuppstår

Stick! och Röd plåt återuppstår

Kai Martin & Stick! 2013! (Foto: Helené Furness)

Stick! och Röd plåt återuppstår

Publicerad: tors, 2013-04-04 14:18

Av: Mattias Jonsson

Kai Martin & Stick! var ett ypperligt exempel på svensk ny våg under åttiotalet, med klara kopplingar till brittisk new wave. I början av april återuppstår bandet för ett par spelningar där albumet Röd plåt från 1982 står i fokus.

Soundofmusic hörde av sig till sångaren Kai Martin för att få veta mer om tankarna kring att samla ihop bandet och spela Röd plåt igen.

Red plat.jpg
Det klassiska omslaget till Röd plåt (1982).

Destruktiva lekkamrater / Vita Huset in spe
Dramatiska konsekvenser / Det liknar inte längre lek

(”Rör, rör, rör dig nu”)

Den kommersiella tiden / Gör mig så passiv
Jag vågar inte röra / Men rör allting ändå

(”Vi kunde vara allt”)

Moskva tror inte på tårar / Moskva tror inte på guld
Och Moskva skiftar motiven från rättvisa till skuld

(”Swinging Moskva”)


Det är över 30 år sedan Röd plåt släpptes. Hur tycker du att skivan låter idag? Har musiken och texternas relevans förändrats på något sätt i takt med att världen förändrats?

Kai Martin: Som musikhistoriskt dokument är skivan fantastisk. Vi befinner oss mitt i influenserna (Ultravox, Magazine, Simple Minds, Japan...) men hittar ett eget uttryck. Ja, delvis tack vare vår sättning, som ju mer är Roxy Musics, men också för att vi inte var slavar under förebilderna. Vi kreerade utifrån vårt eget kunnande och möjligheter. Totalt sett är jag oerhört förtjust i hur plattan låter, teknikerna Anders Lind och Göran Andersson tog till sig tidens sound, det vi strävade efter, och bortsett från lite tekniska missar (min sång låter inte bra och i en del låtar direkt falsk på grund av att jag sjöng in dem med en hämmande öroninflammation).

Det är alltid märkligt att gå tillbaka och höra texter som speglar början på ett årtionde och märka att de också kastar reflektioner över dagens samhälle och tid. "Rör, rör, rör dig nu" skrevs i en politiskt turbulent tid där Reaganregimen planerade en invasion av Nicaragua, samtidigt som den skissade på rymdförsvaret ”Stjärnornas krig”. Nära en halv miljon protesterade mot kärnvapen i Amsterdam hösten 1981, ett led i en protestaktion som löpte genom Västeuropa under den tiden.

Vid samma tid styrde en sovjetisk kapten sin, förmodat kärnvapenbestyckade, ubåt på grund i Karlskronas skärgård. Det var en tid av hot, där den enskilda individens ifrågasättande var väldigt viktig. Så är det fortfarande i en tid av hot. Och den kommersiella tiden som jag sjunger om i "Vi kunde vara allt" lever vi ju verkligen mitt uppe i.

Om jag lite summariskt tittar tillbaka på era fyra studioalbum tänker jag på Biomusik (1980) som en ganska typisk debutskiva och Uppståndelse! (1985) som en ganska typisk avslutningsskiva (den första lättare och den sista tyngre). Däremellan kommer de två konstnärliga höjdpunkterna: enhetliga, stämningsfulla Röd plåt (1982) och vilda, vackra Simmarna (1983). Håller du med om den bilden? Var det ett självklart val att nu ta sig an Röd plåt eller hade det lika gärna kunnat vara Simmarna?

Anledningen till att det blev just ”Röd plåt” var att vi vill dra igång bandet och planen var att spela våren 2012, det vill säga 30 år efter att plattan kom. Av olika anledningar blev spelningarna inte aktuella förrän nu. Planen var egentligen att vi skulle ha återbildats till 30-årsjubileet 2008, något som vi pratade om 2007 efter att Simple Minds gitarrist Charlie Burchill föreslagit det för mig när jag träffade honom 2006.

Vår musik har alltid varit i förändring, från den kaotiskt underhållande första singeln/EP:n "Jag dansar inte"/Försent, aldrig försent"/"Binder min tid" 1979 över andra singeln "Måndag, måndag"/"Slav i vår tid" till medverkan på samlingen Popjobb och debutalbumet 1980. Men "Slav i vår tid" och delar av låtarna på Biomusik kan, tillsammans med "Man ska vara som ett vilddjur i år"/"Blått ljus" från 1981, mycket väl finnas med i ett Röd plåt-sammanhang. "Swinging Moskva" skrev jag i Silence studio under Biomusik-sejouren, utan att vi jobbade vidare med den. "Lust" (från Simmarna) skrev jag på samma vis under Röd plåt-inspelningarna.

När vi 1995 gjorde samlingen Vilddjur (genom de tysta åren) var det för att markera en enhet i musiken, som vi tyckte var rätt uppenbar, men som många missat. Men det är klart att musiken förändras i och med att både kynne och sättningar förändras. På Simmarna hade vi inte längre Tony Vibratos keyboard, på Uppståndelse hade Cremonese ersatt Peter Bryx, två väsensskilda gitarrister och kompositörer. På Simmarna hade Cederberg blivit en aktiv medlem i Kai Martin & Stick!, även han med ett helt annat utryck än Rasta-Kaj.

Album.jpg

Omslaget till Röd plåt väcker alltid reaktioner. Jag tycker att man ser på hundra meter att man står inför kvalitet. Jag gissar att ni tyckte att omslagen var en viktig del som ni ville ha kontroll över? Överhuvudtaget tycker jag att musiken och de respektive omslagen hänger ihop väldigt mycket. De tre sista skivorna har ett särskilt släktskap medan omslaget till Biomusik sticker ut lite grand och har en annan estetik. I jämförelse med hur ni lät 1980, kan man gå så långt som att säga att ni från och med 1982 blev ett helt nytt band? Ny basist, ny inriktning, nya influenser, ny estetik, nya ambitioner?

Estetiken var alltid viktig. De första omslagen, de tre första singlarna och Biomusik, jobbade Gomer Explensch och Peter Bryx med, där det alltid blev en återkoppling till bandet genom diskussioner. Röd plåt-omslaget är Peter Bryx, men där vi gick in och betalade innerpåsen själva för Silence tyckte det blev för dyrt. Omslaget och innerpåsen var en väsentlig del av vårt uttryck.

Simmarna var det en gestaltning av det stamprojekt som genomsyrade inspelningarna. Vi gjorde väldigt mycket från scratch, musik och texter, jammade på nätterna med bandspelaren på och skapade enormt mycket under en koncentrerad tid där delar av inspirationen var hämtad från Hunters & Collectors, främst deras sätt att arra blåset, och The Comsat Angels. På Uppståndelse! var Siouxsie & The Banshees och The Cure i blickfånget, och, faktiskt också Roxy Musics Manifesto.

Gällande medlemsbyten, så har ju var och en påverkat väldigt mycket och gett sitt avtryck. Cederberg löste ju av Rasta-Kaj redan under inspelningarna av Röd plåt och spelar på delar av plattan. Han ärvde med andra ord en del och adderade annat, men var ju med sin kunskap som studiotekniker av stor betydelse för vår utveckling. Det var ju också han som var med på inspelningen av Chrome 22, tv-programmet där "Rör, rör, rör dig nu" och "Hjärta av glas" framfördes, för att sedan spela på Röd plåt-turnén med start sent april 1982.

När man läser gamla intervjuer med Kai Martin & Stick! framstår ni, åtminstone på den tiden, som självständiga och kaxiga, alltid en smula utanför, alltid obekymrade om rådande trender. Nu är det 2013. Tar ni med er något från den tidens attityd? Är återföreningen och Röd plåt-spelningarna "bara en kul grej" – eller har ni på något sätt försökt balansera det relativa allvaret på Röd plåt med risken för nostalgi/patetik som alltid finns vid återföreningar?

Jag tror det var Gomer Explensch som myntade uttrycket att vi spelade var och en för sig tillsammans. Lite så är det. Vi var en grupp om sex, senare fem, väldigt starka individer med ett starkt konstnärskap i själ och hjärta. Det vore konstigt om inte det märktes och jag tror att det fortfarande är så. Vi valde att stå utanför, vi ville inte bli heltidsmusiker, ville inte bo i Stockholm; en fot i verkligheten, en fot i konsten.

Helt klart har vi attityd, men vi är ju alla 30 år äldre och har slipats av tidens tand. Men det är inget fel på ambitionen. Vi håller hårt på pretentionerna, men tror att allvaret vi gör både tål att ses med glimten i ögat och seriöst. Lyckligtvis känner jag ingen nostalgi när jag åter möter det här materialet. Istället känns det väldigt här och nu. Återföreningen nu är både en "kul grej", men också ett test om dels var musiken står idag, dels om det klickar mellan oss för en framtid.

Vilka musiker kommer att stå på scenen? Har det varit svårt att sy ihop detta efter så lång tid? Ni kommer att spela i både Stockholm och Göteborg; om du får gissa, hur kommer det att skilja sig åt, publik- och stämningsmässigt, att spela i huvudstaden respektive på hemmaplan?

Vi blir jag på sång, Ronny Rock (Svensson), trummor, Georg Cremonese, gitarrer och sång, Gomer Explensch, saxofoner och sång, Markus Larsson, keyboard och sång, och Alex Gabay, bas. Vi repade förra året med annan basist och saxofonist, men utan att det kändes rätt. I höstas återvände Gomer Explensch efter en längre utlandsvistelse. Då föll bitarna på plats och med Alex Gabay har resultatet blivit över förväntan.

Repetitioner med medlemmar boende i Stockholm respektive Göteborg är aldrig lätt. Men vi är disciplinerade och har klarat det väl. Men sanningen vet vi ju först när vi har spelat. Huruvida spelningarna på respektive ort kommer skilja sig har jag ingen aning. Jag är mest nyfiken på om det kommer någon över huvud taget. Men rent historiskt hade vi starka fästen i Stockholm, Sundsvall och Lund, förutom Göteborg. Kanske har våra fans fått så stora barn att de kan komma – med sina barn!

Även om ingen köper cd nuförtiden så finns det ju mycket musik som riskerar att försvinna och glömmas bort, som är svår att få tag på om man inte letar vinyler på auktionssajter och skivbörsar. På cd finns bara Stick!-samlingen Vilddjur (genom de tysta åren 1980-1985), med tre spår från varje album samt några singelspår. Har det aldrig varit tal om att återutge er musik fullt ut, alltså alla studioinspelningar i en samlingsbox eller alla skivor var för sig med bonusspår, så som det ofta görs i exempelvis England och USA?

Det är naturligtvis en diskussion som förts, men framför allt handlar det om ekonomi. Silence har inte de pengarna och de sitter på rättigheterna till inspelningarna. Dessutom är det krasst så att intresset inte är så stort att det motiverar en dylik utgivning, även om det hade varit lyxigt och fantastiskt roligt om det skedde.

Hur ser framtiden ut? Är det här det sista vi hör av Kai Martin & Stick! eller finns det öppningar för mer spelningar och projekt, kanske till och med ny musik?

Spelningarna nu ger svar. Vi har fingrat lite på nytt material. Men vi inleder här och ser vart det tar vägen. Gör vi bra ifrån oss kan det bli aktuellt med fler framträdanden.


Kai Martin & Stick! spelar på:
Scandic Grand Central, Stockholm, 6 april – fri entré
Pustervik, Göteborg, 7 april – 150 kronor

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry