Tillbaka till Ottoman-Amerikanska diasporan

Tillbaka till Ottoman-Amerikanska diasporan

Ian Nagoski

Tillbaka till Ottoman-Amerikanska diasporan

Publicerad: tors, 2012-02-23 21:56

Ian Nagoski är musikforskare, musiker, författare och skivproducent. Han besökte House of Win Win i Göteborg för att berätta om arbetet bakom skivboxen To What Strange Place: The Music of the Ottoman-American Disapora 1916-1929, som är en fascinerande samling inspelningar med musiker och sångare från det ottomanska riket som levde i exil på Manhattan.

Av: Jens Holmberg

Det är lätt att drabbas av nostalgi när man lyssnar till Ian Nagoskis berättelser. Som skivsamlare, författare och musikforskare har han samlat på sig en till synes outtömlig källa av berättelser och anekdoter från en svunnen tid. Anledningen till att amerikanen Nagoski är i Göteborg denna regniga februarikväll är just längtan tillbaka till det som varit. Han är på föreläsningsturné i Europa för att prata om arbetet bakom skivboxen To What Strange Place: The Music of the Ottoman-American Diaspora 1916-1929, som han gett ut på skivbolaget Tompkins Square. Den består av gamla inspelningar med musiker som anlände till New York från det upplösta ottomanska riket. Det var musiker från Anatolien, östra Medelhavet och Levanten, som kom till New Yorks ghetton. Musiken förevigades i en mängd inspelningar från slutet av första världskriget och fram till börskraschen 1929. Han berättar hur musiken vandrar från den ottomanska musikkulturen och landar i New York och beskriver dess historia och budskap.

Nagoski drev tidigare en skivbutik i Baltimore och en dag kom han över ett 50-tal stenkakor från Grekland. På lådan stod det skräp. Han betalade 5 dollar för rubbet, men tillägger för säkerhets skull att det mesta var skräp. Vilket det för det mesta är. På en av dessa skivor hittade han dock en essentiell inspelning, nämligen "Smyrneiko Minore", framförd av den grekiska rebetikosångeskan Marika Papagika. Det visar sig bli den enskilt viktigaste inspelningen han kommit över och trots att Papagika var en av de mest inspelade artisterna i Amerika under 1920-talet är det en extremt sällsynt inspelning. Denna artefakt som avfärdats som skräp väckte något hos Nagoski. Han bestämde sig för att lyfta fram denna fantastiska sångerska ur glömskans arkiv. Och vi kan nu konstatera att han lyckats med sitt uppdrag – förutom att ge ut hennes musik på nytt har även andra musiker uppmärksammat hennes virtuositet. Kronoskvartetten har bland annat lyft in hennes musik på sin repertoar och det känns som det yttersta beviset på Nagoskis kärleksförklaring till den grekiska sångerskan som han menar är totalt bortglömd.

Nagoski fortsätter och tar oss med på en resa genom tid och rum. Han blandar berättelser om fascinerande livsöden med att spela sina favoritinspelningar. Vi får höra vackra inspelningar med bland annat Harry Edwards, M. Douzjian, Tetos Demetriades och förstås Marika Papagika. Att han hittat sitt kall i livet kan ingen betvivla och han uttrycker också en stor glädje över att han har fått möjligheten att arbeta med att söka upp och ge ut tidiga inspelningar med sedan länge bortglömda musiker. Han delar också med sig av devisen han använder när han söker efter nya stenkakor – så länge musiken inte är på engelska så är tumregeln att köpa.

Att hitta intressanta stenkakor verkar svårt, men Nagoski antyder att det allra svåraste arbetet börjar när han sedan ska söka information om inspelningarna och musikerna. Ju längre ned han tränger i materialet, desto svagare blir spåren. Men han förklarar samtidigt att det är detta som triggade honom att fortsätta och inte ge upp när allt verkar hopplöst. Därför har också uppfinningsrikedomen för att hitta ny information varit stor. Han berättar att han en gång skickade ett tjugotal vykort till förmodade släktingar till musiker och uppmanade dem att hör av sig om de visste något om personen i fråga. Inte en enda person svarade – antagligen trodde de att jag var en dåre säger han med ett skratt.

Journalisten Magnus Haglund påpekade i GP tidigare i veckan att idealistiska aktörer som Ian Nagoski sysslar med det som storbolagen i hög grad övergivit; tron på musiken som sammanhang, minne, traditionsförmedling och gemensam berättelse. De lyfter fram musikens betydelse i ljuset av samhället det uppstod inom. Det är en intressant iakttagelse och det sätter fingret på den kulturgärning som Nagoski har sysselsatt sig med. Han följer i fotspåren från excentriker som Harry Smith, Cecil Sharp och Robert Crumb och det ska vi vara väldigt tacksamma för. Gamla minnen får en ny betydelse i hans jordiga händer. Utan Ian Nagoski vore i alla fall mitt liv betydligt fattigare.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry