Ur glömskan stiga de mot ljuset, del II

Ur glömskan stiga de mot ljuset, del II

Publicerad: mån, 2014-06-23 13:39

Elektronisk musik som aldrig kom ut, feministisk impro som stannade på sin kassett, svårigheterna för den euroamerikanska tanken att ta in afrikanska mästerverk i världsmusikens historia, och det underbara i östtyska olydiga musiker som vägrade gå efter resta vägmärken. De tio skivorna är faktiskt en annan historia, lika giltig som den som satts på pränt. Det låter bitvis annorlunda men aldrig sämre. Det är bara glömskan som lagt sig i vägen.

Av: Thomas Millroth


cesky

Česky Jazz 1920–1960

Gramofonový Klub, Praha, Supraphon (1965)

Spiralbundet texthäfte med två lp-skivor, suverän grafisk form, tjeckoslovakisk jazz under dess första fyrtio år. Torr kuriosa? Nej, detta är mer än ett historiskt dokument. För det första producerades det under första hälften av 1960-talet, då jazzen bakom järnridån ännu var ett ifrågasatt kulturfenomen, ofta i opposition. (Kosmopolitisk USA-musik!) För det andra är urvalet gjort av en gammal spisarklubb, som var med och satte staden Prag på jazzkartan under nästan hela den epok som presenteras. Europeisk jazz hade från början en egen karaktär. Musikerna hade inte hört så mycket i original, de hade ofta missförstått och i brist på repertoar varit tvungna att både skriva själva och lita på sina egna traditioner och kunskaper. Det blev en fråga om lidelse och lust med en stor portion radikalism, gärna i modernistisk anda. Jazzen blev ju i Europa både ett intellektuellt modernistprojekt och en bred folklig angelägenhet. Det radikala Tjeckoslovakien under president Tomáš Masaryk uppfyllde alla krav på stor kultur- och jazznation. Syn för sägen ger här en av Europas första jazzsångerskor, Inka Zemankova, med ett fördrag och oortodox frasering, som får huden att knottras. Liksom bebopsångerskan Vlasta Pruchova fick hon ett långt yrkesförbud efter Pragkuppen 1948. Gramofonový Klub har tagit med dem båda i sin översikt. En tydlig markering i tiden! Det var bara tre år till Pragvåren. Här finns många fynd, framför allt några inspelningar av den så kallade Rytm-gruppen med trumpetgeniet Lumir ”Dunca” Broz. De började spela bop 1946 efter att ha träffat Tyree Glenn! 1948 flydde de över gränsen och försvann. Gruppens basist Jan Hammer stannade dock kvar. På det här urvalet kompar han hustrun Vlasta Pruchova i en svidande modern blues.



hipp

Jutta Hipp Quintet/Albert Mangelsdorff-Attila Zoller/Helmut Brandt Combo

EP Brunnswick (1955)

Tysk jazz 1955. Pianisten Jutta Hipp uppmärksammades på sin tid, gav ut två Blue Note-album, efter att ha fått litet framgång i USA. Men på sin tid blev hon ofta mer kommenterad för sitt utseende än sin musik. I dag? Är hon mer än ett namn i en fotnot? Jag vet inte, men jag vet hur bra hon var. Boppiano på topp, coolt så jag ryser, tättspelande grupper. På denna lilla ep finns också trombonisten Albert Mangelsdorff, som dock inte glömdes bort. Men frågan är hur det gått för barytonsaxofonisten Helmut Brandt, en av Peter Brötzmanns tidiga idoler? Inte är det väl många som minns hans storhet? 1955 kunde de ladda ett ep-album till max. Hipp, Brandt, Mangelsdorff. Europeisk originell världsklass. Det är förresten Jutta Hipp som har fått längsta speltiden för sin ”Hipp-noses”. Hela A-sidan. Heders. Slutsats: tysk jazz är underskattad.



paravan

Bruno Epstein/Rune Lindblad

Consert 57
Paravan Synton (1957)

I Göteborg fanns i mitten av 50-talet föreningen Studio Paravan, som gav ut en märklig stenciltidskrift, Paravan, alltid med bifogad konst och i fin konstnärlig form, ibland med bifogade noter, t ex av Bengt Hambraeus. Den 14 februari 1957 ordnade de göteborgska avantgardisterna den första konserten med elektronisk och konkret musik i Sverige med verk av Sven Eric Johansson, Bruno Epstein och Rune Lindblad. Tanken var att sedan också ge ut delar av konserten som ep-skiva på den nystartade etiketten Paravan Synton under rubriken ”Consert 57”. Det blev bara några provpressningar av Epsteins ”Essay III och IV” kopplat med Lindblads ”Satellit 60”, sedan verkar pengarna ha tagit slut. De som väntade då väntade förgäves, men i dag har ett fåtal provexemplar dykt upp.



hermod

Elisabeth Hermodsson/Kurt Lindgren

”Ur tecken i rörelse”, TV-film med bilddikter
Rabén & Sjögren Bokförlag RM 5202 (1965/1968)

Den 30 augusti 1965 sändes i svensk tv ett experimentellt program signerat Kurt Lindgren och Elisabet Hermodsson, ”Tecken i rörelse”. Det är ännu märkligt förbisett i de översiktsverk, som behandlar konkret poesi och digitala medier. Då var det en lång förberedelse och mycket improvisation för att klara ett sådant tvärkulturellt elektroniskt projekt. Hermodsson hade spelat in vardagliga ljud, som vi idag skulle kalla fältinspelningar. Tillsammans med henne bearbetade Lindgren upptagningarna i elektronmusikstudion. Så mixades och bearbetades klangerna med hennes röst. De fick så tre timmar i studio. Producenten, kameramän, mixer, kamerakontroll, passare, ljud, ljus, studioman, alla instruerades noga av Hermodsson och Lindgren. Det skulle bli 15 minuter utan omtagningar. På golvet låg hundratals bilddikter utspridda som partitur för improvisationen. Hermodsson läste, improviserade texter och skrev på en glasskiva, kameramännen grep stunden, handens rörelser förenades med röstens klang, samtidigt som det förinspelade ljudbandet rullade. När tiden löpt ut hade hon och Lindgren lyckats förena hela inspelningsteamet i en gemensam fri improvisation i ljud och bild. Ett långt utsnitt av ljudspåret bifogades som en 33 1/3 ep-skiva till diktsamlingen ”Mänskligt landskap orättvist fördelat”, 1968.



kaba

Joseph Kabassele & l'African Jazz

Hommage au Grand Kallé I-II
African (1984)

I Sylvain Bembas oumbärliga ”50 ans de musique du Congo-Zaïre”, utgiven av det radikala förlaget och tidskriften Présence Africain 1984, står en hel del om Kabassele och l'African Jazz, en av de första professionella orkestrarna i Belgiska Kongo. Snabbt kom deras självständighetsförklaring till kolonimakten, då de övergick till att sjunga på både franska, lingala och patois. Bandet blev en plantskola för unga begåvade musiker, som skulle ändra den västafrikanska musiken. Inte minst den fjortonårige Kasanda Nico, som förvandlade det euroamerikanska instrumentet el-gitarr till en afrikansk angelägenhet. Lyssna på ”Mokili Mobimba”. Eller den legendariska ”Indépendence Cha Cha”, det stycke som mer än något annat blev symbol för det befriade Congo-Zaïre. ”Över orden till 'Indépendence Cha Cha' reser Kasanda Nico en triumfbåge,” skriver Bemba, som hör låten som ett svar på Lumumbas frihetstal den 30 juni 1960. Och han understryker, hur Nicos solo i allas öron och på allas läppar blev frihetssången framför andra. Ja, det har berättats för mig hur hans komplicerade solo sjöngs av folk på gatan! Ett av tidernas största gitarrsolon framfört i ett av de mest epokgörande banden.



nico

Nico Kassanda Orchestre African Fiesta

Eternel Docteur Nico
African (1963-1965)

Afrikas Charlie Christian! Nico Kassanda (ja, det är skiftande ortografi på hans namn) föddes 1939 och avled 1985, och då hade han sedan flera år dragit sig tillbaka. Han växte upp i en mycket musikalisk familj, men fick också en teknisk utbildning, innan han blev gitarrist i l'African Jazz. Hans profession lär ha varit bilmekanikerns, därav smeknamnet Docteur Nico; det var väl inte många av hans orkesterkamrater som hade någon högre utbildning överhuvud taget. På det coola skivomslaget från 60-talet visar han med stort mått självironi upp sig i snygga orkesterkläder, lutar sig mot en dyrbar röd bil med gitarren redo, precis så orörligt statuarisk, som han lär ha varit under de mest uppsluppna konserter. Docteur Nico, bilmecken och mästergitarristen. Han visste nog vad han gick för. Vid sidan av Franco - frontfiguren i OK Jazz - skapade han det där flytande, typiska gitarrspelet, som vi numera förknippar med soukous och afrikansk västkust i allmänhet. Men till skillnad från Francos lineära sväng är Nico betydligt mer komplicerad med rytmer, pauser och en intensiv attack. Det sätter honom i paritet med sådana som Charlie Christian och Jimi Hendrix; den senare hörde förresten till hans beundrare och lär ha sökt upp honom i Bryssel under en turné. Ett tillfälle, då jag skulle velat vara flugan på väggen.



haga

Takao Haga/Osamu Yamaguchi

Tidal Wave
Mide Records (1977)

Haga och Yamaguchi, sax + trummor av musiker som väl inte hör till de mest legendariska och omtalade från den starka tidiga japanska impron. Men här är en timmes saxofonistextas med trummor, som exploderar tio gånger i sekunden. Japansk impro då den var som allra tyngst. En liveinspelning från 1977. Ingen jag pratat med har hört talas om albumet, inte ens Thurston Moore kände igen det. Själv fick jag det i present av producenten, som jag glömt namnet på, och nu står den i min hylla. Den överraskar fortfarande med sin kraft. Jag minns hur mycket Frippe Nordström älskade just denna skiva.



maggie

Maggie Nicols/Lindsay Cooper/Joëlle Léandre

Live at the Bastille 1982
Sync Puls (1982/1983)

Röst, fagott, bas. Tre av improns giganter i en föreställning, som både är teatralisk, rolig, ironisk och musikaliskt hisnande. Att höra fagottisten Cooper på sopranino i ett nummer är en överraskning. Tillsammans vågar de forma en berättelse, som spänns ut genom framför allt Léandres bas och Nicols fantastiska röst. En mycket ovanlig improskiva, som vågar djupborra i frispelets möjligheter samtidigt som de bryter mot genrens redan då starka konventioner. De håller sig inom instrumentens ramar men mycket virtuost, här vräker de idéer över varandra, men samtidigt drar de sig inte för att skapa melodier och upprätta tillfälliga former. Det är öppet på ett krävande sätt, dramatiskt, roligt och med ett sjuhelvetes energiskt spel. Detta sätt att attackera musiken var antagligen ett resultat av nästa bortglömda mästerverk:



fig

Feminist Improvising Group

Kassett (1979)

Feminist Improvising Group bestod av kvinnliga improvisatörer som tröttnat på gubbdominansen på alla nivåer. De uppträdde i slutet av 1970-talet i England, Holland, Skandinavien, Tyskland, Frankrike och fick sannolikt en mycket stor betydelse. Särskilt som de blandade musiker från impro, rock, teater, konstmusik. Detta är inspelningar från 1978 utgivna av gruppen själv, dvs Lindsay Cooper, Maggie Nicols, Georgie Born, Corine Liensol, Sally Potter och Anne-Marie Roelofs. Med en liten teckning av Nicols på omslaget. De rör sig fritt och teatraliskt inom den improviserade musiken. Nicols firar triumfer med sin mäktiga röst som börjar likt ett samtal och störtar sig ut i stjärnfall. Coopers speciella utmanande lugna linjer är mer oförutsägbara än jag kan ana först. Hela gruppen hör till 1970-talets viktigaste musikaliska fenomen; typiskt nog ännu outgivna på skiva (med undantag av ett par samlingsalbum från kvinnofestivaler i Köpenhamn respektive Stockholm, fina spår men inte deras bästa). Här hörs de som de ska.



biq

Berliner Improvisations Quartet

Amiga (1979)

Berliner Improvisations Quartet var från Öst-Berlin. Medlemmarna kom från olika håll. Manfred Schulze hade utvecklats till en av Europas främsta barytonsaxofonister inom jazz och postbop, men var nu på väg mot en flerstämmig musik utanför alla genrer, Hermann Keller spelade piano med en fot i samtida konstmusik och en annan i en egensinnig improvisatorisk väg, som ingen annan följde, trumpetaren Andreas Altenfelder hade en stor, fyllig jazzton, cellisten Wilfried Staufenbiel sjöng med en egenartat rak röst. Gruppen liknade inget annat. Den kunde dra igång repetitiva figurer, brista ut i tonkaskader, brista ut i något som liknade slätpolerad ohörd samtidsmusik i motsats till den fria improns heta andedräkt. I DDR hamnade de mellan alla stolar. Detta blev deras enda album. Jag vet inte hur många gånger jag lyft fram det, ett av de originellaste bidragen till improvisationens konst. Keller och Schulze, de andra får ursäkta, var kvartettens energi. Ett samspel utan dess like. En kompromisslös musik, som vägrade välja något annat än en egen väg. Än en gång, om ni inte noterade det: makalöst piano, saxspel som tar andan ur en. Det finns eller fanns inget liknande. Slutsnackat! Jo, förresten, omslaget med egendomliga lergubbar är signerat Schulze. Också det mycket ovanligt. Det fanns många klarsynta producenter på östtyska Amiga, som ofta gav musikerna totalt fria tyglar.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry