Ur glömskan stiga de mot ljuset, del III

Ur glömskan stiga de mot ljuset, del III

Publicerad: tors, 2014-06-12 02:50

Var det för obskyrt, utmanande, konstigt eller kanske rentav för bra? Oavsett möjliga eller omöjliga orsaker har några av SOM:s skribenter begett sig långt ner i skivhavet, för att fiska upp tio utgåvor som de anser vara värda mer uppmärksamhet. Denna gång har Kristoffer Westin åtagit sig uppgiften. Bland bidragen finner vi allt från experimentrock till noterat och impro, med namn som Bittová & Fajt, Åke Hermanson, Jean-François Pauvros & Gaby Bizien, Lach'n Jonsson...

Av: Kristoffer Westin


liten_bittova_fajt.jpg

Bittová & Fajt

Bittová & Fajt
Panton (1988)

Duon Iva Bittová och Pavel Fajt från Brno i forna Tjeckoslovakien, existerade under en lika kort som intensiv period i slutet av 1980-talet. Deras två album, Svatba och Bittová & Fajt, nådde ett visst erkännande när de gavs ut 1988 och har heller inte försvunnit helt från kartan när året är 2014. Samtidigt tycks intresset ha svalnat – kanske deras finmejslad kombination av experimentell rock, konstmusik och östeuropeisk folkmusik inte lockar yngre generationer? Men den borde, eftersom musiken både är originell, uppriktig och tidlös. Den intima kommunikationen mellan Fajts slagverk och Bittovás röst och violin andas något av Art Bears fokuserade prövning av konstnärlig utmaning i sångformat. Efter duosättningen har Bittová nått större framgångar som soloartist, medan Fajt har verkat i flera konstellationer med utgångspunkt i slagverket. Det är dock som duo jag imponeras mest – en lysande och lyhörd musik med potential att förtrolla många lyssnare. Valet mellan Bittová & Fajt och Svatba är egentligen godtyckligt, men den senare kan möjligen uppfattas som mera avskalad och svårtillgänglig.



liten_philippe_doray.jpg

Philippe Doray & Asociaux Associés

Noveaux modes industriels
Scopa Invisible (1980)

En stukad fransk, tack! Skivetiketten Scopa Invisible har gett oss flera magnifika klassiker-i-marginalen. Plastic People of the Universe:s första LP (Egon Bondy's Happy Hearts Club Banned) gavs ut här, liksom underbara skapelser av Ilitch (10 Suicides) och ZNR (Traité de mécanique populaire). Vid sidan av dessa finner vi det skruvade och svängiga albumet Noveaux modes industriels från 1980, som tillskrivs fransmannen Philippe Doray och gruppen Asociaux Associés. Albumets tio låtar erbjuder en eklektisk musik med experimentella förtecken. Franskt och stukat, men ändå i rockens ytterkanter. Trots en mycket enkel produktion övertygar medverkande i både vansinne och minimalpopmagi. Doray kom senare att ingå i den charmiga tuggummi-coldwave-gruppen Ruth, men efter mitten av 1980-talet tycks han ha försvunnit från musikscenen.



liten_robert_erickson.jpg

Robert Erickson

Night Music / The Idea of Order at Key West / Pacific Sirens
Composers Recordings Inc. (1984)

Förbisedd amerikan. Robert Erickson (1917–1997) är en doldis i det amerikanska avantgardet. Detta trots att han tillhör de originellaste i sin generation. Hans pedagogiska verksamhet, framförallt som lärare, har förmodligen gjort honom mer känd än hans kompositioner. Faktum är att vi bland hans elever finner flera av de mest inflytelserika komponisterna ur 1930-talsgenerationen – däribland Pauline Oliveros, Terry Riley och Morton Subotnick. Vidare torde Ericksons syn på musik ha varit avgörande för flera av hans elevers verksamhet. Han menar nämligen själv att han inte lyssnar på musik, utan snarare på ljud och sålunda komponerar amerikanen ljud framför musik. Betraktat till detta förhållningssätt kanske Ericksons kompositioner förefaller svårtillgängliga, vilket inte alls är fallet. ”Night Music” (1978) för trumpet och ensemble är bland de vackrare nutida stycken jag har hört – och detta utan en stereotyp bild av begreppet skönhet. En känd amerikansk musikkritiker lär visst ofta ha spelat stycket som ett bevis på att skönheten fortfarande envisas med sin närvaro i samtida konstmusik. ”Night Music” gavs ut på LP 1984 tillsammans med ”The Idea of Order at Key West” (1979) för mezzosopran och ensemble samt ”Pacific Sirens” (1969) för ensemble och band. Mig veterligen har denna skiva aldrig tryckts på nytt. Tyvärr. Jag tror starkt på att Ericksons musik kan tilltala yngre och kommande generationer, men om det ska ske måste verken både spelas och spridas flitigare än hittills.



liten_thomas_mera_gartz.jpg

Thomas Mera Gartz

Luftsånger / Cloudsongs
Silence (1984)

Uppriktigt och vackert ljudlandskap. Thomas Mera Gartz tycks genom hela sitt liv ha varit en person som befann sig i ett sökande tillstånd, må det vara inom rockens gränser eller utanför. Efter medverkan i en rad grupperingar gav han ut sin första soloskiva, Sånger, 1975. Därefter dröjde det till 1984 innan hans andra skiva i eget namn gavs ut – Luftsånger / Cloudsongs. Medan den första skivan befann sig inom rockens domäner, ställs vi inför ett ljudäventyr på hans andra album. I en sällsamt vacker tillvaro samsas här fältinspelningar med ovanliga och upphittade slagverksinstrument samt många andra ljudkällor. Det är en underbar och meditativ resa, som inte bär en uns av new age tendenser. Albumet spelades in under loppet av fem år och det märks att Gartz har fogat samman delarna med stor omsorg. När han fortfarande fanns i livet kunde man, om jag förstått saken rätt, få en CD-r med musiken mot en billig penning. Förhoppningsvis trycks Luftsånger / Cloudsongs upp igen. Det känns mycket angeläget för en så unik, uppriktig och vacker inspelning.



liten_ake_hermanson.jpg

Åke Hermanson

Alarme
Caprice Records (2007)

Bortglömd svensk mästare. Åke Hermanson (1923–1996) är en solitär i svensk 1900-talsmusik. I generationen efter måndagsgruppen brukar Bengt Hambraeus och Bo Nilsson framhållas som de mest intressanta namnen – men jag vill också tillfoga den något äldre Hermanson. Tonsättardebuten inträffade dock relativt sent, närmare bestämt 1951. Åtminstone fram till och med 1970-talet spelades hans verk ganska flitigt, men nu tycks han närmast helt bortglömd. Därför var det en verklig kulturgärning av Caprice Records när de 2007 gav ut CD-boxen Alarme, innehållande tidigare publicerade inspelningar tillsammans med outgivet material. Skivutgåvan passerade dock ganska obemärkt och tycks snabbt ha fallit i glömska. Intressant är att den istället folkkära tonsättaren Allan Pettersson delar flera likheter med Åke Hermanson – båda debuterade sent som tonsättare och båda gick sin egen väg, fria från såväl nationella som internationella grupperingar. Vidare präglas deras kompositioner av starka och stormiga känslouttryck, samtidigt som Pettersson framstår som snäll traditionalist i jämförelse med Hermansons kompromisslösa utbrott. Sålunda är Hermanson en expressionist och utmanande modernist, men han gav sig varken i kast med elektronisk musik eller experimentella tekniker som exempelvis aleatorik. Kanske det också är anledningen till att hans musik fallit i glömska, ty han var aldrig avantgardist, men samtidigt aldrig någon publikfriare. Därmed kan det vara svårt att finna vare sig den större publiken eller den nischade. Men jag är samtidigt övertygad om att det finns gott om potentiella lyssnare därute, för om man vill lyssna till bra musik med ett eget och uppriktigt uttryck är Åke Hermansons en guldgruva.



liten_lachn.jpg

Lach'n Jonsson

Songs from Cities of Decay
Bauta Records (1989)

Trotzig och förgänglig musik. Från en liten inspelningsstudio i Skog Vallmo utanför Linköping, har en imponerande mängd olikartad musik realiserats och givits ut sedan mitten av 1980-talet. Bolaget Bauta Records huserar här och drivs av Lars ”Lach'n” Jonsson. Omkringliggande miljö med all dess sköna natur är en liten idyll, vilken tillsammans med ett kreativt intellekt förmodas ha inspirerat till hans två soloalbum, Music for the dying forest (1985) och uppföljaren Songs from cities of decay (1989). Medan den första skivan domineras av en grund i progressiva rockformer, samverkar olika genrer och traditioner på det andra albumet. Songs from cities of decay har därmed blivit ett litet mästerstycke som saknar egentliga jämförelser. Möjligen kan vi finna spår av grupper som Art Zoyd och Univers Zero, liksom Art Bears. Särskilt slagverket förefaller påverkat av den senare gruppen, medan den kammarbetonade aspekten hos Lach'n stundtals kan härledas till de två förstnämnda. Vidare utgör texterna en viktig del, vilka till merparten har hämtats ur olika böcker av Birgitta Trotzig och bär en klang av människans förgängliga tillvaro. I somliga stunder skimrar det till och en livsgnista tänds, men oroligt trevar vi tillbaka, påminda om det oundvikliga. Tillsammans med musiken växer ett dramatiskt växelspel fram, vilken planar ut i den lågmälda del som avslutar skivan. Sammanfattningsvis är det ett otroligt vackert album – med betoning på album – som tyvärr tycks ha hamnat i skymundan.



liten_malfatti_wittwer.jpg

Malfatti-Wittwer

Thrumblin'
FMP (1976)

Klangutforskande impro. Duon Radu Malfatti, trombon, och Stephan Wittwer, gitarr, räknas knappast till de mest klassiska duosättningarna i europeiska improvisationssammanhang, men inte gör det dem sämre. På de två skivor som duon skakade av sig – Thrumblin' (1976) och Und? (1978) – imponerar de beträffande originalitet och klanglig kommunikation. Här finns varken staccato-pluppandet eller urgrundsbrölet; knappt heller inslag som kan relateras till jazzens friare domäner. Wittwers hantering av gitarren på Thrumblin' frigör snarare rockenergier i de stunder han inte intar en klangutforskande ställning. Kanske elgitarrens ljudande egenskaper medverkar till att den ofta hamnar i en central position, varför min upplevelse är att Malfatti påfallande ofta tycks vara den som får krångla sig in i fältet och finna sin position och förhållningssätt. Spänningarna ökar därmed och gör att det inte bara är en intressant klingande resa, utan även ett fallande bygge, vars skavanker tillför och skärper öronen. Vackert!



liten_pauvros_bizien.jpg

Jean-François Pauvros & Gaby Bizien

No Man's Land
Un-Deux-Trois (1976)

Fransk gränsöverskridare. Om mina efterforskningar är riktiga, var detta Jean-François Pauvros första skivinspelning. Något år senare spelade han in en duoskiva med pianisten Siegfried Kessler, för att vidare inleda ett samarbete med trumpetaren/experimentmakaren Jacques Berrocal, bland annat i gruppen Catalogue. Sedan har det rullat på, både solo och i samarbete med andra. Samma sak kan man dock inte säga beträffande Gaby Bizien, som bara har medverkat på någon enstaka inspelning utöver No Man's Land. Men vilken debut för båda två! Eklektisk och psykedelisk fri improvisation kanske är en passande beskrivning. Något alldeles i särklass unikt när det begav sig, medan förhållandevis mycket musik skulle kunna rymmas under samma epitet idag. Bizien spelar olika blås- och slagverksinstrument, medan Pauvros lirar gitarr och algerisk trumpet. Resultatet är enligt mitt tycke fullkomligt lysande. Gitarrspelet imponerar utan tvekan mest. Pauvros har en god omställningsförmåga, med allt från sobra ljudmattor och krum plockepinn, via närmast elektroakustiska sammandrabbningar till översvallande bullerattacker. Bizien bryter emellanåt in med några frisassande och tassande lavetter på slagverk, medan övriga instrument snarast fungerar som ljudande objekt. En fantastisk och gränsöverskridande skiva. Albumet gavs även ut på CD 1996 (Spalax).



liten_smith_williams_bowen.jpg

LaDonna Smith, Davey Williams & Theodore Bowen

Folk Music
Trans Museq (1978)

Första sidan på Folk Music är grym! Gruppen känns sammansatt, energin är på topp och allt stämmer. Smiths violin och Williams gitarr talar ett särpräglat språk; gesterna är häftiga, omedelbara och nervkittlande. Robusta och stötande klanger bryter av, bråkar och stör – överraskningarna är många och jag sitter som förstummad varje gång. Theodore Bowen tenderar förvisso att flyta in i ljudbilden och tycks inte ta samma plats. Å andra sidan är de okonventionella teknikerna många och konsekvenserna av dessa ofta svåra att härleda till sin källa. Kanske Bowen borde krediteras för mer än vad mitt öra uppfattar? I denna smakrika gryta finns emellertid även en förmåga till andrum. När tystnaden anländer, kommer den med besked och får således dramatiska effekter. B-sidan sidan har jag dock aldrig riktigt kommit in i på samma sätt, men den är på intet vis dåligt. A-sidan spelades in vid ett senare tillfälle, vilket kan förklara varför gruppen låter mer övertygande här. Folk Music var den andra skivan på bolaget Trans Museq, som fortfarande verkar existera i någon mån. Utgåvorna kretsar kring LaDonna Smith och Davey Williams i olika konstellationer, varför man kan förmoda att de också ligger bakom bolaget. Mig veterligen har ytterst få skivor på Trans Museq återutgivits och däribland finner vi tyvärr inte Folk Music.



liten_wolff.jpg

Christian Wolff

Lines for String Quartet / Accompaniments for Piano
Composers Recordings Inc. (1976)

Experimentellt avantgarde. "Accompaniments for Piano" (1972) är något av det märkligaste och mest sympatiska jag har lyssnat på. Idén är att kombinera en persons professionella kompetens – piano – med lekmannamässiga kunskaper – sång och slagverk. Detta innebär att den kunniga pianisten får ta till sin oskolade sångstämma och slamra på slagverk (trumma med pedal och hi-hat) efter bästa förmåga. Det är en enkel och hanterlig idé som kanske ter sig lite besynnerlig, men i Rzewskis tolkning blir verket en förstummande upplevelse. Förundran är total. Andra stycket på skivan, "Lines for String Quartet" (1972), är även det ett förhållandevis märkligt stycke, där stråkkvartettens instrument har stämts om så att 16 individuella tonhöjder finns på de fyra instrumenten (när de spelar med öppna strängar förstås). Vidare ska tolkarna reagera på varandra efter ett förutbestämt mönster, medan styrkan och artikulationen är upp till instrumentalisterna själva. Kvartetten som spelar gör ett otroligt fint arbete. Ett fascinerande klangutforskande som jag ofta och gärna återkommer till.



Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry