Ur glömskan stiga de mot ljuset

Ur glömskan stiga de mot ljuset

Publicerad: tors, 2014-06-12 14:00

I den totala skivskörden är det enormt mycket som glöms bort. Det mesta med all rätt – men det finns även en hel del guldkorn bland det bortglömda. Några av Soundofmusics skribenter har listat ett antal skivor i de egna samlingarna de tycker borde få större uppmärksamhet – och skrivit lite om dem. Först ut är Magnus Nygren. På listan artister som Anthony Moore, People Band, Irène Schweizer, Bolon Bata med flera.

Av: Magnus Nygren


bolonbata

Christer Bothén featuring Bolon Bata

Trancedance
Urspår/Organic Music (1984)

Christer Bothéns Bolon Bata hann göra två album på 1980-talet. Det ena, Mother Earth (Dragon, 1988), har tiden inte varit snäll mot, det andra, Trancedance, är strålande. Bothén som hade varit i såväl Mali som Marocko på 1970-talet, studerat för mästare på jägargitarren dousso n’goni och och gnawa-lutan guimbri, fusionerar här afrikansk musik med jazz, malande rytmer och ett fantastiskt sväng. Släktskapet till Don Cherry är tydligt, det var ju Bothén som lärde Don Cherry att spela dousso n’goni, men det är en egen mix. Glädjen är märkbar, och det är roligt att höra en del likheter med hur Goran Kajfes låter idag. Det är samma förmåga att plocka influenser från olika håll och bygga ihop det till något nytt och fräscht. "9+10 moving pictures for the ear" är det starkaste spåret – med ett 16-mannaband där personer som Kjell Westling, Anita Livstrand, Bengt Berger, Jörgen Adolphson ingår. Bra gung, bra solon, bra låt. Ok, det håller inte riktigt hela vägen, The Horizon Stroller faller för att den ligger så rätt i 1980-tals-soundet att den aldrig hittar ut igen. Annars är det en tidlös och fantastisk musik på Trancedance.



briseglace

Brise-Glace

When in Vanitas…
Skin Graft (1994)

Brise-Glace blandade fenomenalt Can och industrirock, postrock och bandmanipulationer, hardcore och This Heat i en knivskarp ljudbild som på When in Vanitas… är signerad Steve Albini. I gruppen fanns Jim O’Rourke, Darin Gray, Dylan Posa och Thymme Jones. På denna deras enda fullängdare bjöd de dessutom in Christoph Heeman, David Grubbs, Gene Coleman och Henry Kaiser. Idel fina namn alltså. Jag får fortfarande gåshud av ”Stump of a downer”, det trasiga trumsoundet, basen, de öppna gitarrackorden samt taggtrådsgitarren som bryter av… Fullständigt genialt! Musiken tar fart från den amerikanska hardcorescenen, men det enkla och raka är utbytt mot en betydligt mer avancerad estetik. Ett mer avancerat Slint skulle man kunna kalla det och självklart finns ett släktskap med Gastr del Sol. Även om producenter hade använt studion som en extra bandmedlem under många år, är Brise-Glace ändå något av förgrundsfigurer i detta. Med electronican och postrocken tar det ju verkligen fart igen. Och självklart händer det saker när Albini och O’Rourke härjar med samma material. Lusten att experimentera är märkbar – och ger resultat. Brise Glace är definitivt ett bra namn på detta band - på franska betyder det isbrytare, och det är väl det de faktiskt är.



khan

Khan

Space Shanty
Deram (1972)

Khan är en udda fågel på alla sätt och vis – med gitarristen Steve Hillage i fören styr de mot Canterbury i ett rymdskepp fullt av brittisk hårdrock. Hårda riff blandas med canterburyrockens långa melodiska slingor. Mjuka moln bland blixtar och dunder. Mig veterligen är det Steve Hillages första skiva, något år innan han blir medlem i Gong och sedan inleder sin solokarriär med fenomenala Fish Rising (Virgin). Visst känns det igen, men det är lite hårdare. Att ta med keyboardisten Dave Stewart gör dock sitt till att stilla soundet. Stundtals malande riff, stundtals spacerockigt, lite jazzinslag och en hel del episk sång, gränsande till det pompösa. Hillage har definitivt redan hittat in sitt karaktäristiska gitarrspel, om än det behöver lite finslipning.



jeanne lee

Jeanne Lee

Conspiracy
Earthforms Records (1975)

Kvinnorna var få inom 60- och 70-talens frijazz. Men några fanns det. Bland annat sångerskan Jeanne Lee (1939-2000). Stark, varierad och sensuelll. Hennes sång på Archie Shepps magnifika album ”Blasé” från 1969 är oerhört färgstarkt. Duon med pianisten Ran Blake – ”The newest sound around” på RCA – från 1961 är likaså fantastisk – men på ett helt annat sätt, lugn och lyrisk. Hon spelade in med Carla Bley och var tongivande i samarbeten med Marion Brown, Gunter Hampel (som hon också var gift med), Jimmy Lyons med flera. ”Conspiracy” är mig veterligen hennes enda album i bara hennes namn. Ett lysande album där hon går från spräcklig frijazz till varierad solosång samtidigt som hennes frasering och rytmiska känsla hela tiden bottnar i soul. Poetiska texter möter det ordlösa. Med flera excellenta medmusiker – som Sam Rivers, Gunter Hampel, Steve McCall, Perry Robinson med flera – är det än märkligare att den inte är mer känd. Läge för en återpress på vinyl? Finns inte på cd.



moore

Anthony Moore

Pieces from the Cloudland Ballroom
Polydor (1971)

Ett minimalistiskt mästerverk av den brittiske musikern och kompositören Anthony Moore. Mest känd för sina samarbeten med Pink Floyd på 1980-talet, men mest intressant när han i början av 1970-talet flyttar till Hamburg och kommer i kontakt med den experimentella scenen där, lär känna medlemmarna i Faust och tillsammans med Peter Blegvad och sin blivande hustru Dagmar Krause bildar gruppen Slapp Happy. I Hamburg kommer han också att spela in sina två första skivor, varav Pieces from the Cloudland Ballroom är debuten. Tre låtar som tar sig an upprepningens minimalism på tre olika sätt. Idén bakom ”Jam Jem Jim Jom Jum” är lika enkel som resultatet är magiskt. Moore själv kallar det ett musikaliskt palindrom där stavelserna i titeln sjungs i 3/4, 5/4, 7/4, 9/4 och 11/4-takt men i stadig rytm. De olika stavelserna sjungs därmed med en förskjutning och synkroniseras bara vid vissa givna ställen, som exempelvis efter 21 takter då trefjärdelstakten och sjufjärdedelstakten hittar sin minsta gemensamma nämnare. Det tar över 20 minuter innan de alla fem möts vid samma tillfälle! En strålande låt som når bortom den matematiska formeln. ”Mu na h-uile ni a shaoileas iad” är tolv minuter av melankolisk skönhet från piano och två stråkar som drar fram gälla klanger på något stränginstrument. Slutligen ”ABCD Gol’fish” där Moore får hjälp av Fausts Werner ”Zappa” Diermaier på hihat och troligtvis Gunter Wüsthoff och Anthony Moore på gitarr, orgel och fiol, även han från Faust. Tänk dig ett lyckat möte mellan Terry Riley och Faust – och du har det här. ”Pieces from the Cloudland Ballroom” är en av de först skivorna i Europa, som jag vet i alla fall, som tar fasta på den då ännu inte namngivna amerikanska minimalistiska ”scenen” runt Terry Riley och Steve Reich. Men samtidigt omgärdad av ett krautsound.



ortega

Anthony Ortega

New Dance!
Revelation (1967)

Fantastisk trio- och duoinspelning från Los Angeles 1966 och 1967. Luftig och krispig västkust snarare än tät och tung östkust. Med sin övertygande ton i altsaxen är det ett mysterium att Ortega inte är mer känd. Fyra låtarna laddade med melankoli (speciellt på duolåten ”Sentimentalize”) men samtidigt flyhänt fantasifulla. Duolåtarna spelar Ortega med basisten Chuck Domanico som mjukt improviserar fram strålande spel. Båda genomsyras av ett starkt melodiskt sinnelag, något de bär med sig i sina improvisationer som oftast löper längs med melodierna. På ”Conversation Piece” står Domanico för en ruggigt svängig ”walking bass”, mattan är därmed utrullad för Ortegas improvisationer. Det går över i en konversation mellan de båda. Triolåten ”New Dance!” med basisten Bobby West och trumslagaren Bill Goodwin är mer rytmiskt markerad. Även här ett fantastiskt basspel. Ortega växte upp i Watts i LA och blev efter militärtjänsten åren runt 1950 medlem i Lional Hamptons band som tog med honom till Europa. Innan han återvände till Kalifornien gästade han Norge där han spelade in sin första skiva med norska musiker. Under 60-talet spelade han bland annat med Don Ellis storband. På vinyl är ”New Dance!” inte helt lätt att hitta, men på cd kan man hitta den på Hatology som gav ut den på nytt 2005.



people band

The People Band

The People Band
Transatlantic (1970)

Befriande galenskap av detta löst sammansatta brittiska kollektiv. Skivan spelas in den 1 oktober 1968 efter att Charlie Watts dragit med dem till Olympic studios och sagt ”Play!”. Och spelar gör de. Så in i helvete! Många gånger fullständigt kaotiskt med saxar, orglar, piano, flöjtar, trummor, bas huller om buller. Men trots allt uppvisar de sex avsnitten olika karaktärer. Den hela tiden framträdande rytmiken når stundtals en rent tribal funktion medan den vid andra tillfällen blir den ljudliga matta som övriga i ensemblen kan irra runt på. Det är fullt av spontana och plötsliga inslag som är rent omtumlande. Spår av jazz visar sig då och då, men i det mesta är det rätt och slätt improviserad musik skapad i nuet. Det är inte kaotiskt hela tiden. Men det är naket och utlämnande. En rolig detalj är att de en gång slängdes ut från Anarchists Annual Ball för att deras musik var för anarkistisk! Några stora kändisar är inte med i bandet, men med Mel Davis och Lyn Dobson finns länkar till Third Ear Band och Soft Machine och George Khan spelade med Mike Westbrook och kommer senare att vara med på bland annat Robert Wyatts Ruth is stranger than Richard. Terry Day å sin sida blir en ganska eftertraktad musiker på den brittiska impro- och experimentscenen. Att Transatlantic gav ut skivan förbryllar något, för det är väldigt långt ifrån John Renbourn, Pentangle, Bert Jansch och andra i den brittiska folkkadern som hade bolaget som hemvist.



petrowsky

Ernst-Ludwig Petrowsky Trio/DDR

SelbDritt
FMP (1981)

Frijazzbolaget FMP var en musikalisk brygga mellan det slutna DDR och Väst. Jost Gebers och Peter Brötzmann fick över östtyska musiker till Väst-Berlin för någon dags festival, och de släppte inspelningar med Ernst-Ludwig Petrowsky, Gunter Sommer, med flera. Och västtyska musiker fick å sin sida komma in i DDR för att spela. Sedan 60-talet, då myndigheterna släppte på sin mest avoga syn på jazzen, hade en stark scen fram växt i Östtyskland, saxofonisten Ernst-Ludwig Petrowsky är ett av de starkaste namnen, och ju längre på 70-talet det går desto friare blir det. Men likt den tyska grannen i väster, och till skillnad från exempelvis den brittiska scenen, handlar det i DDR ändå om jazz. Det märks inte minst på denna trioskiva med Petrowsky på alto- och barytonsaxofon, den geniale trumpetaren Heinz Becker och basisten Klaus Koch. Bland annat gör de en bra version av Ornette Colemans ”Infant”. Annars handlar det om originallåtar, framförallt skrivna av Becker. Avsaknaden av trummor gör soundet öppet, men visst finns det struktur. Becker är ihärdig och har en fantastisk udd i sitt spel, som står han på tå och har hur mycket som helst att säga. När han solar till den droneaktiga ”Tipsin” är det som han går upp i limningen, och Petrowsky fyller på med kraftfull saxofon. Det är just denna övertygelse som gör musiken så otroligt vital. Mäktigt!



schweizer

Irène Schweizer Trio

Early Tapes
FMP (1978)

En tidig inspelning med en av de största pianisterna inom europeisk frijazz och improvisationsmusik: schweizaren Irène Schweizer. Skivan är inspelad i januari 1967 i München, samma år som hon spelade med Yusef Lateef på jazzfestivalen i Montreux, men den släpps inte förrän 1978 av tyska FMP. Musiken bottnar tveklöst i jazz, men hennes bluesiga fraser är tydliga i exempelvis ”Don’t worry about”. En annan tydlig influens är sydafrikanen Dollar Brand. Låten ”Dollar’s Mood” är en stark uptempo-låt som grabbar tag i den afrikanska influensen på ett både inspirerat och kraftfullt sätt. Närmast den europeiska konstmusiken kommer trion i ”Sounds” som drivs fram av just sounds, ljud, snarare än rytmik och melodi. En intressant detalj är naturligtvis att kompet består av basisten Uli Trepte och trumslagaren Mani Neumeier som båda kommer att ingå i de första upplagorna av krautgruppen Guru Guru.



youngs

Richard Youngs

Advent
No Fans Records (1990)

Brittiske Richard Youngs debut har glömts bort, återkommit, glömts bort igen, återkommit och sedan försvunnit ånyo. Inspelningen som ursprungligen gavs ut i egen regi 1990 återutgavs av Table of the Elements 1997 och sedan JagJaguwar 2004. Lofi-minimalism av högsta rang. I grunden ett tvåackordskomp på piano som håller samman den treddelade kompositionen i 41 minuter. Under styckets gång växer det fram en polaritet mellan det långsamma pianoklingandet (som fingertoppsmjukt och hypnotiskt placeras långt bort i ljudrummet) och Youngs röst respektive oboe samt gitarr. Youngs tycks stå på tå när han sjunger fram orden. Hans oboe är minst lika påträngande och ibland påminner den om en säckpipa löpandes amok. Men på något märkligt sätt känns den ändå aldrig överspelad, klangen avtar ideligen och pianots långsamt upprepade ackord träder fram allena ännu en stund. Under den tredje och längsta delen hör pianot gentemot Youngs gitarr som tränger sig fram gnisslande. Vad som gör Advent så speciell är att den lyckas kombinare det hypnotiska med det enerverande. Det är inte helt enkelt.



Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry