Varför-därför: Experimentell musik, del 2

Varför-därför: Experimentell musik, del 2

Kurt Schwitters och John Cage, samt ett partitur.

Varför-därför: Experimentell musik, del 2

Publicerad: tors, 2011-06-02 22:00

I den andra artikeln i Soundofmusics serie om experimentell musik gör Johan Redin en estetisk djupdykning på jakt efter dess yttersta fixidé - och hittar den!

Av: Johan Redin

Jag är övertygad om att jag knappast är ensam om att ibland säga – ”det låter experimentellt”. Ibland kan jag använda termen experimentell musik bara för att snabbt summera för folk vilken musik jag vanligtvis skriver om, och ibland spontant för att placera det jag för tillfället lyssnar på. Men är det egentligen inte smått absurt att yttra detta: ”det låter experimentellt”? Här handlar det inte om vad som låter experimentellt eller vad det experimentella skulle vara. Det intressanta är att det faktum att det går att känna igen.

Om vi bortser från termens ursprung inom naturvetenskapen och frågan om isolation, upprepning och prövandet av hypoteser så går det ändå att konstatera att den experimentella handlingen – inom alla konstarter – är den mänskliga kreativitetens försök att nå det okända, det nya, det oprövade. Men hur känner vi igen det vi ännu inte vet något om? Det handlar inte bara om att försöka göra det ingen annan tidigare har gjort, utan om ett försök att föregripa det vi ännu inte känner till. Men de enda medel som finns för att nå det okända är de medel som redan är kända, det redan utprövade. Den experimentella ingången i en skapande verksamhet kräver därför ofta ett visst mått av ”avlärande”, ett självpåtaget tvång och inte alltför sällan exakta regler och metoder (slump är till exempel också en regel).

Experimentell musik - ju mer man tänker på termen, desto tommare och allt mer oanvändbar ter den sig. Om vi tänker på Cages ord att det rör sig om ett särskilt handlande, en process (metodisk eller slumpartad) där resultatet är okänt så blir vi inte heller klokare; i princip varenda skapande handling är av den karaktären. Men Cage måste naturligtvis förstås i sitt sammanhang och att denna okända utgång är något som försätter alla involverade parametrar i ett spel med varandra: kompositören, verket (partituret) och tolkaren eller publiken. Den experimentella akten kan mycket väl vara det att man sätter en idé i rörelse och genom blotta observationen lär sig nya saker av det som sker, likväl som verket som sådant får en självinstruerande roll. Många verk av just denna art är därför ofta tillfälliga i sitt uppförande, det vill säga partituret eller instruktionen är detsamma men inget uppförande är det andra likt. Verket undandrar sig möjligheten att upprepas exakt på samma sätt. Varje uppförande är därför unikt. Det är alltså en repetition av det unika.

Att upprepa det unika – där har vi sårskorpan som ingen av de många avantgarden kan sluta att pilla på. Paradoxen finns briljant behandlad av konstkritikern Harold Rosenberg i The Tradition of the New (1959) och i ett diatribiskt rasande litterärt sammanhang i Hans Magnus Enzensbergers Avantgardets dilemma (1962). Rosenberg påpekar att varje innovativt steg som konsten tar innebär omedelbar efterhärmning, stilbildning och konsensus. Själva identifikationen av en innovation sker först när den kommer tillbaka i olika reproducerade former. Men jag tror nog man kan dra det ett snäpp till och hävda att avantgardet i själva verket inhyser en reaktionär, konservativ drivkraft som schizofrent nog yttrar sig i ett slags permanent revolution: till varje pris skall det normgivande raseras, vilket sker genom att omedelbart installera en serie nya normer och uttryck som sedan med minimal variation återges i verk efter verk.

En gång i tiden, när termen uppkom under 1950-talet, fanns det faktiskt en ’experimental musik’, en på många sätt klinisk och analytisk utforskning av syntetiska ljud inom de olika instituten för elektronmusik. Här talade man också hellre om laboratorier än studios och såg sig hellre som vetenskapsmän än kompositörer eller – än värre – konstnärer. Den senare, mer gängse innebörden av begreppet experimentell musik, med rötterna i New York-skolan, den gryende fluxus och happening-konsten under 1960-talet, var i ljuset av detta produkten av en befrielseaktion där det experimentella ansågs må bäst utanför institutionerna. Sedan dess går det att tala om experimentell musik som ett nomadiskt begrepp som valsar runt i kraft av att inte höra hemma någonstans. Problemet är bara att publiken – då som nu – till större delen hör hemma i institutionella miljöer och utbildningar.

Med detta är det dock inte sagt att den experimentella musiken är elitistisk. På grund av dess oprecisa ärende och luddiga definition har den aldrig hotat någon eller något och har heller inte varit särskilt intresserad av makt. Däremot har den alltid varit förknippad med ”genialitet” och inte långt därifrån med ’det obegripliga’ som idiotismens pokerface. Dess enda institutionella funktion – om jag nu ska tvinga in den någonstans – är en form av psykoanalytisk rekreation för det alltjämt sönderstressade avantgardet.

Det experimentella är helt enkelt en form av neuros. Sannolikt är det också därför som jag aldrig har hört talas om en experimentell musik som använder det experimentella i syfte att ta sig ut ur det. Andra tecken på neuros är också kulten kring Cage, Wolff och Tudor och upptagenheten kring saker som skedde för mer än ett halvt sekel sedan. Hela dess approach andas universalism trots att den inte skulle överleva en dag utanför sitt ombonade, strikt västerländska distrikt.

Och just när jag sagt mitt, med tinningarna röda och handen trevande efter hjärtmedicinen, så hör jag Eberhard Blums helt och hållet fantastiska recitation av Kurt Schwitters Ursonate. Jag stannar upp inför prefixet Ur-. Där har vi den experimentella musikens fixidé – inte det nya, inte det kommande, inte det okända – utan det ursprungliga och begynnande. Plötsligt inser jag dess demens och hela situationen övergår i en förlåtelseprocess. Protokollen justeras och ett plakat över dess rättfärdigande skall spikas på stadshusets port.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry