Werner Dafeldecker växlar mellan polerna

Werner Dafeldecker växlar mellan polerna

Den österrikiske basisten Werner Dafeldecker, en av improvisationsmusikens förnyare.

Werner Dafeldecker växlar mellan polerna

Publicerad: ons, 2010-05-05 00:55

Tillsammans med Axel Dörner och Sven-Åke Johansson kommer den österrikiske basisten Werner Dafeldecker till GAS-festivalen i Göteborg. För många en okänd doldis, men för den moderna improvisationsmusiken är han en central figur, inte minst som drivande i den banbrytande gruppen Polwechsel. Soundofmusics Magnus Nygren tecknar ett musikaliskt porträtt.

Av: Magnus Nygren

Basisten, kompositören, skivbolagsgrundaren, elektronisten, nyskaparen Werner Dafeldecker (född 1964) är en överraskningarnas man. Med ett 40-tal skivor i bagaget är han fortfarande omöjlig att förutspå och det är fascinerande att se hur han ständigt problematiserar musikskapandet, hittar nya arbetsfält och nya idéer att utveckla. Oerhört seriöst driver han de många gånger konceptuella projekten utan att de blir stela och för akademiska. Ofta som både kompositör och musiker, i huvudsak som basist, men även som elektronist, gitarrist och ibland också som slagverkare.

Musikaliskt är han svårfångad. Talande är namnet för den grupp, Polwechsel, som han var med och bildade 1993 i Wien. För mycket av hans musik handlar just om att växla mellan olika poler, inte minst mellan det komponerade och det improviserade. Men det handlar också om förhållandet mellan det ljudande och det tysta, om att kontrastera med sofistikerade medel, om att utmana ljuden, undersöka dem i detalj. Det hårda och expressiva som var vanligt inom 70-talets improvisationsmusik vänder han ryggen, istället skapar han en lågmäld och mycket koncentrerad musik. Som kompositör är han en teoretiker, vilket hans grafiska partitur tydligt visar. Han influeras också av andra konstarter, framför allt film och arkitektur.

Likväl som han utmanar ljuden finns det många exempel på hur han också utmanar sig själv, sina medmusikanter och inte minst publiken. När han exempelvis gav ut sin första soloskiva – Long Dead Machines I-IX (Presto!?) – i december 2008 var det med kompositioner av statiskt upprepade ljud på basen. En recensent liknade det vid att lyssna till droppande vatten. Det är alltså inte ekvilibristen, så som vi vanligen ser honom eller henne, som träder fram. Konceptet får istället styra, samtidigt som musiken ändå är väldigt krävande att framföra. Det sistnämnda är dock inget som poängteras, snarare finns det en genomgående tendens hos Dafeldecker att det virtuosa tvärtom är av litet intresse. Ibland går det så långt att han nästintill anonymiseras, framförallt när han spelar elektronik kan han vara svår att urskilja vid sidan av annan elektronik eller akustiska instrument som spelas med annorlunda tekniker.

Polariseringen i Dafeldeckers musik är det som ofta leder den framåt. Det är också den som gör att varje projekt signerat Dafeldecker känns intressant och oförutsägbart. Oavsett om det är en nyutgiven skiva eller någon man snappat upp från 90- eller 00-talet.

dafel hyogo
Kompositionen Hyogo (1995) av Werner Dafeldecker, skriven för elektrisk gitarr, tenorsaxofon, cello och kontrabas.

Att Werner Dafeldecker tillhör reduktionisterna inom improvisationsmusiken är lika sant som paradoxalt. För om än han är stram i det han gör, verkar han på en mängd olika musikaliska områden. Som basist och kompositör i gruppen Polwechsel bygger han med enorm precision vidare på den musikaliska fåra som inleddes av Franco Evangelistis Gruppo di Improvvisazione Nuova Consonanza och AMM på 1960-talet men som också har kopplingar till nutida kompositörer som Giacinto Scelsi, Helmut Lachenmann och Morton Feldman. Som elektronist har han också varit betydande för utvecklingen av den moderna formen av vad som vanligen kallas EAI, elektroakustisk improvisation, och spelat med de flesta i denna globala genre. Och när han medverkade på David Sylvians Manafon (Samadhi Sound, 2009) var det heller inte första gången han närmade sig populärmusiken; tillsammans med exempelvis nya zeeländaren Dean Roberts har han gett ut skivor med gruppen Autistic Daughters (Kranky, Staubgold) och med Christoph Kurzmann och B Fleischmann har han popgruppen The Year Of och häromåret gav han tillsammans med Christian Fennesz och Martin Brandlmayr ut skivan Till the Old World’s Blown Up and a New One is Created.

Kanske leder samarbetet med David Sylvian till att fler får upp ögonen för Dafeldecker. För trots hans digra produktion av intressanta projekt och grupper är han inte speciellt känd utanför de tyskspråkiga länderna. Ingen separat artikel har till exempel publicerats i The Wire och gör man en sökning på internet hittar man inga publicerade engelskspråkiga intervjuer. Kan man tyska är läget bättre, bland annat är han intervjuad i skribenten och musikern Peter Niklas Wilsons bok Hear and now: Gedanken zur improvisierten (Turtleback).

Född och uppvuxen i Wien kom Dafeldecker så småningom in på det kända konservatoriet i staden där han studerade kontrabas. Redan i slutet av 80-talet visade han intresse för kontraster när han med gruppen Ton-Art placerade Eric Dolphy-inspirerad jazz sida vid sida med Schönbergs tolvtonsmusik.

Experimenten med Ton-Art var dock bara början. Under 90-talet kunde Dafeldecker rida på den starka våg av alternativ musikkultur som växte sig stark i Wien. Skivbolag som Mego, det technobaserade Cheap och Dafeldeckers mycket experimentella Durian startade. Samtidigt träder ensemblen Klangforum Wien, som även spelar verk av Dafeldecker, fram som en av de mest spännande ensemblerna inom nutida europeisk musik. Och kanske viktigast av allt är hur ett öppet musikaliskt klimat lyckas föra samman vitt skilda genrer som electronica, nutida, improvisation, pop, techno, avantgarde, rock och till viss del jazz. För Dafeldecker handlar det om samarbeten med Christian Fennesz, Uli Fussenegger (från Klangforum Wien), Patrick Pulsinger (från Cheap), gitarristen Martin Siewert (som sedan bildar postrockbandet Trapist), Christof Kurzmann med flera.

Men naturligtvis är det den mycket drivna kopplingen mellan improvisation och komposition i gruppen Polwechsel som ändå är den mest framträdande för Dafeldecker. Gruppen han bildade 1993 med cellisten Michael Moser, gitarristen Burkhard Stangl och trombonisten Radu Malfatti är något av ryggraden för Dafeldeckers musikaliska kropp. Det är här han förnyar det som AMM, Gruppo di Improvvisazione, Musica Elettronica Viva startade på 60-talet, en avskalad och lågmäld musik som till formen är komponerad men till utförandet improviserad, öppen men med en stor precision där nya sätt att närma sig instrumenten ger nya klanger, instrumenten ”traumatiseras”, för att tala med Franco Evangelisti från Gruppo di Improvvisazione.

dafel nord
Partituret till kompositionen Nord av Werner Dafeldecker.

Redan under de 15 första sekunderna på debuten Polwechsel 1 (Random Acoustics, 1995 och Hat(now)art, 1998) pekar komponisten Dafeldeckers ut nya riktningar för den improviserade musiken (för om än musiken är komponerad är det improviserade momentet så viktigt att det är svårt att förflytta musiken från denna genre). En luftström genom Radu Malfattis trombon ebbar sakta ut i tystnad innan andra instrument tar vid. Det är ljud, det är förvrängning, det är elektrifiering av det akustiska soundet, det är tystnad. Men kanske viktigast är att det ingenstans i musiken finns antydningar till klimax eller till den hårdföra expressivitet som annars varit så viktig i den improviserade musiken. Det är en radikal omprövning av det musikaliska språket. Det handlar inte längre enbart om självförverkligande utan om att förhålla sig till ett noterat material. Men att jämföra det med musikerns roll inom den nutida eller klassiska musiken är heller inte riktigt rätt. Det improviserade momentet är alltför stort, öppenheten i partituren, vilka ofta är grafiska, skulle antagligen göra somliga skolade musiker vilsna.

De förändrade förutsättningarna beskrivs träffande av skribenten Christian Scheib i omslagstexten till Hat(now)art-utgåvan: ”Thus the main occupation is not search, but playful use of what has been found”. Perspektivet blir naturligtvis ett annat när musiken bryts ned och detaljerna skärskådas. Begränsande menar improvisationspuristerna, mer koncentrerat menar andra.

Hur de funna ljuden uppträder och hur långt man kan driva dem är frågor som intresserar kompositören Dafeldecker. Han citeras i samma omslagstext: ”The compositional decision is one of trust toward the sound: does the sound make it, does it have enough strength to be fitted into different contexts for a longer period of time? The source of inspiration is the sound. Then you’ve got the level: how far can a sound be stressed, what can be done to it, into which context can it be fitted and by which means?”

werner
Werner Dafeldecker. Foto: Maria Ziegelböck

Intresset för ljudens förmågor och skiftande konsistens visar sig i hur Polwechsels album tar sig olika ljudliga uttryck. Den personella sammansättning påverkar också, när Malfatti slutar efter första skivan och den brittiske saxofonisten John Butcher kommer med påverkar det naturligtvis, hur försiktig Butcher än är. De första skivorna, fram till och med Polwechsel 3 (Durian, inspelad 2000-2001), ställer de distinkta ljuden mot tystnader, man kan se hur de klockar in tystnaderna, skapar snittytor. Samtidigt finns en dronande, icke-rytmisk, tendens. Kompositoriskt är det väldigt avskalat, de arbetar med vad de har som Scheib skriver ovan. Men frågan är om minimalism är den rätta etiketten. Ibland är det det, men oftast inte. Musiken är alltför detaljerad, och föränderlig. Spännande nog arbetar gruppen horisontellt och vertikalt på samma gång. Längsgående partier möter alltid exakta vertikala snitt av förändring.

Rytmiken får naturligtvis en större plats i kompositionerna när Polwechsel byggs ut med slagverkarna Burkhard Beins och Martin Brandlmayr på albumen Archives of the North (Hatology, 200) och Field (Hatology, 2009). Några vanliga slagverkare är ju nu ingen av dem, så fascinerande nog styrs helhetsintrycket mot ett mer horisontellt klingande sound. Gnuggningar, drag och rörelser jämns med slagverkens ytor är betydligt vanligare än avgränsande slag.

Bägge dessa album är tätare än föregångarna. Volymen har skruvats upp och ”försiktigt” återinförs, enligt Nina Polaschegg i omslagstexten, parametrar som ackord, dynamiska kontraster, tätare texturer, motiv och rytmiska strukturer till musiken. Med pianisten John Tilbury som gästmusiker på Field följer även två andra saker, dels kopplingen till den nutida musiken i form av Tilbury som en av de stora tolkarna av Morton Feldman, och dels kopplingen till AMM, där Tilbury är medlem sedan många år - cirkeln sluter sig.

Albumet Wrapped Islands ställer sig något utanför de övriga. Musiken är inte lika koncentrerad och gästartisten Fennesz medför att gitarren får en större betydelse. Sättet att blanda abstrakta klanger med nästan ackordsliknande motiv leder tankarna till en nästan abstrakt form av pop. Någon har jämfört det med Tim Buckleys mer experimentella instrumentala sida, och visst finns det likheter. Att musiken tillskrivs Fennesz och medlemmarna i Polwechsel tyder dessutom på att den i sin helhet är improviserad.

Det är värt att stanna ett tag vid förhållandet mellan pop, lågmäld komposition och improvisation. Österrikiska grupper som Radian och Trapist har skalat av sin postrock så till den grad att den hittar likheter med den avskalade impron från Berlin och Wien. Inte så konstigt med tanke på att många av musikerna finns i båda lägren där Martin Brandlmayr, Martin Siewert och Christof Kurzmann är några. Fennesz är väl den som blandat dessa genrer mest framgångsrikt. Men även Werner Dafeldecker har lockats av denna aparta men väl fungerande fusion. Han finns med i gruppen The Year Of tillsammans med bland andra Christof Kurzmann och i Autistic Daughters med sångaren och gitarristen Dean Roberts och Martin Brandlmayr.

Vad som är intressant är att det finns likheter i förhållningssättet till Autistic Daughters och till Polwechsel eller något av Dafeldeckers otaliga andra projekt. Om än den tar sig olika uttryck finns den musikaliska koncentrationen alltid närvarande. Kompositionerna är precisa och saknar allt vad överflöd heter. Att använda ordet anorektisk leder dock fel, snarare asketisk.

Parallellt med Polwechsel spelar Dafeldecker i ett flertal, mestadels tillfälliga sammanhang. Här visar Dafeldecker sin förmåga att hitta nya angreppssätt. På Diphtongs (Durian, 1997) tillsammans med slagverkaren Christian Mühlbacher laborerar han med improvisatörens och kompositörens roller. Med hjälp av tio förinspelade solon av lika många improvisatörer komponerar de 12 nya verk i allt från solosättning till virtuell sextett. Bogengänge med den nutida basisten Uli Fussenegger är istället en reaktion mot hur vi alltmer tappar vår förmåga att lyssna i ett samhälle dränkt av ljud. De båda basisterna glider i tonernas mellanrum och stråkarna föder ljud som hör hemma bortom det beskrivbara. Lyssnandet står i centrum. Vännen och musikern Burkhard Stangl citerar den österrikiske författaren Thomas Bernhard i omslagstexten: ”People want to be left in peace. And consequently they hate nothing more than the ear and the brain. The social ideal is the totally deaf and dumb mass. And so society naturally inclines to shoot on sight any ears or brains that crop up: Here is a brain, they say, shoot to kill; here is an ear, shoot it down.” (Thomas Bernhard, The lime works, The University of Chicago Press, 1986).

Det finns en hel del inspelningar från 1990-talet men det tar verklig fart åren runt millennieskiftet då samarbeten med landsmän som Martin Siewert, Christian Fennesz, Klaus Lang, Boris Hauf, Stefan Nemeth blandas med utländska, exempelvis med japanska Sachiko M och tyske Franz Hautzinger. Skivor ges ut på bolag som tyska Grob, österrikiska Charhizma och amerikanska Erstwhile.

dafel-farg
Werner Dafeldeckers och Christof Kurzmanns "färg"-serie. Omslagen designade av M Fineder och V Winkler för D+.

Samtidigt som den nya fåran av elektroakustisk improvisation, EAI, utvecklas får elektroniken en allt större roll i Dafeldeckers musicerande. Abstrakta och svåridentifierbara ljud frambringas lågmält och minimalistiskt. När han spelar bas sker det ofta med alternativa tekniker där basens konventionella ljud främmandegörs och träder in i långsamt föränderliga fält. Dafeldecker är som i händelsernas centrum när den elektroakustiska improvisationen tar fart i städer som Wien, Berlin, London, New York och Tokyo. Polwechsels inspirerande roll för artister inom det som senare kallas ”London Silence” och ”Berlin Reductionism” är mycket stor.

I EAI-sammanhang är även samarbetet med Christof Kurzmann intressant. Förutom samverkan i bland annat popprojektet The Year Of börjar de båda att bjuda in olika gäster där duon lägger en elektroakustisk grund för artister som Fennesz, Jim O’Rourke, Kevin Drumm, Dieb13, John Tilbury med flera. Hittills har det blivit tre skivor i ”färg”-serien med samma omslag men i orange, grönt respektive lila av M Fineder och V Winkler för D+. De två första spelas in 1998 och 2000/2001 av Kurzmanns bolag Charhizma och den lila eftersläntaren spelas in 2007 och ges ut av polska Mikroton 2009. Medan en del EAI avskärmar sig till den grad att det blir tråkigt öppnar Dafeldecker/Kurzmann istället upp fältet. Förtätningar, rytmiska mönster, loopar, noise och till och med groove tittar fram i mörka droner som sprakar av elektricitet. Medan debuten färgas av Fennesz gitarrer, Jim O’Rourkes loopar och Kevin Drumms klaustrofobiska noise, får rytmerna och knastret en större roll på den andra, gröna, skivan, med gästerna Drumm, Dieb13, eRikm och Jerome Noetinger. På den lila skivan tar musiken en ny intressant vändning med John Tilburys sparsmakade och exakta piano och Stevie Wisharts vevlira (eller hurdy gurdy som det heter på engelska) som skapar lika vibrerande som fantastiska droner.

Än en gång har Dafeldecker överraskat.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry