Wire 1976-2013: Versioner, återvändande, nyanvändning, förändring

Wire 1976-2013: Versioner, återvändande, nyanvändning, förändring

Wire 1978: Graham Lewis, Colin Newman, Bruce Gilbert, Robert Gotobed/Grey. (Foto: Annette Green)

Wire 1976-2013: Versioner, återvändande, nyanvändning, förändring

Wire 2013: Matthew Simms, Graham Lewis, Robert gotobed/Grey, Colin Newman (Foto: Phil Sharp)

Wire 1976-2013: Versioner, återvändande, nyanvändning, förändring

Publicerad: ons, 2013-04-03 22:03

När Ulf Sigvardson fick i uppdrag att recensera Wires nya skiva Change Becomes Us vaknade en gammal artikelidé till liv: att djupdyka i bandets slingrande historia. Följ hans personliga nedstigning med bandet som är jämngammalt med punken och ständigt på tvärs mot trenderna.

Läs också en skivgenomgång av Wires samtliga album sedan klassikern Pink Flag från 1977. Vi bjuder också på en Spotify-lista, signerad Ulf Sigvardson, med 13 melodiska små skönheter i klassiskt popformat.

Av: Ulf Sigvardson

Var börjar man berättelsen om ett band som funnits i 35 år? Det var det första jag tänkte när jag fick en förfrågan av Sound of Music-redaktionen för över två år sedan om att skriva en genomgång av Wires då 12 studioutgivningar. Wire hade då precis gett ut Red Barked Tree. Som vid varje Wire-släpp börjar jag rota i bandets historia med alla deras otaliga sidoprojekten. Det är inte många I Wires generation som haft en lika lång, komplex och experimenterande karriär.

Men vilken generation är det? Punkens skulle nog de flesta säga (logiskt, eftersom Wire startade 1976, och gav ut sin första platta 1977). Ännu fler idag skulle kanske säga postpunkens, eftersom de snabbt lämnade punkens enkla uttryck. Men egentligen var väl aldrig Wire ett punkband? Det var mer punkens estetik och några spår på debuten Pink Flag som gjorde att de placerades i det facket; korta, enkelt uppbyggda låtar i högt tempo och med en frenesi som tajmade punkens anda på pricken. Egentligen var väl Wire från början det “första” postpunkbandet – om man inte räknar Pere Ubu, förstås!

Ja, ni märker redan – jag villar bort mig. Så blir det lätt när man fördjupar sig i fenomenet Wire. Komplexiteten, experimenterandet, lekfullheten, allvaret, den bitska udden, banaliteten… Med Wire blir det många vändningar, fördjupade lyssningar och omlyssningar.

Mitt retrospektivarbete som började 2011 slutade med en massa oavslutade spår och trådar. Artikeln blev aldrig klar, aktualitetsaspekten kring Red Barked Tree försvann. Men så är det ju också lite grann med hur Wire hela tiden fungerat som band. I långa perioder har bandet tryckt på paus. Medlemmarna har alltid haft annat vid sidan om som de velat fokusera på och intentionen har nog aldrig varit att upprätthålla bandet konstant. På så sätt har de lyckats hålla konstnärligt liv i bandet under snart fyra decennier, även socialt. Wire anno 2013 är en trio farbröder i 60-årsåldern, men fortfarande är det lika intressant att ta del av deras utgivningar.

I december förra året damp det ned ett nyhetsbrev från Pinkflag (Wires eget bolag sedan 2000, som drivs av frontmannen Colin Newman) om att en ny platta var på gång. Wires 13:e, Change Becomes Us. Dags att damma av artikeltråden igen. Nya skivan utgår ifrån material och idéer som Wire lämnade ofärdiga när de inledde sitt första avbrott 1980. En del av materialet framfördes live under slutfasen av Wire fas 1, men ingenting gjordes någonsin färdigt i studio eller gavs ut. Så varför inte pröva på något liknande (utan annan jämförelse)?

En djupdykning I Wires karriär handlar om gamla och nya läsarter. Men låt mig först slå fast: Wire var och är ett fantastiskt band!

I huvudrollerna:
Colin Newman, sång och gitarr
Graham Lewis, bas och sång
Robert "Gotobed" Grey, trummor
Bruce Gilbert, gitarr

Biroll:
Matthew Simms: gitarr
Sedan 2011 är Simms (även medlem i It Hugs Back) ordinarie medlem. Gilbert slutade officiellt i bandet 2004 och under mellanåren var de en trio. 2008-09 gästade Margaret Fiedler McGinnis (Laika, PJ Harvey, m.m.) Wire som livegitarrist.

Wires musikhistoria kan brytas ned i olika perioder:
Wire Fas 1: 1976-1980
Wire Fas 2: 1985-1992 (inklusive Wir)
Wire Fas 3: 2000-2004
Wire Fas 4: 2006-nutid

Wire3
Wire 1977.

Somliga skulle nog säga att bandet fortfarande är kvar i fas 3, eftersom de sedan 2000 mer frekvent än tidigare ger ut plattor och spelar live och aldrig gjort någon längre paus. Men jag tycker att det är mer logiskt att bandet “post-Gilbert” är inne i en ny, fjärde fas – han var ju trots allt en av originalmedlemmarna.

Wires historia med alla dess stickspår, samarbeten och olika utgångspunkter borde egentligen betraktas som ett enda konstnärskap med ett kollektiv där kreativiteten stått över traditionella karriäristiska strategier för pop/rockband. Det är svårt att föreställa sig att karriärstrategier någonsin betytt mycket för Wires fyra huvudfigurer under de snart fyra decennier bandet existerat.

Bandet bildades 1976 (under det knappa första året, före några studioinspelningar var de en kort tid en kvintett) av Newman, Lewis, Gilbert och Gotobed/Grey. Alla utom Gotobed hade bakgrund från konstskolor. De träffades kring Watford Art College, där Gilbert då jobbade (som ljudtekniker) och Newman studerade. De var spridda i ålder – Gilbert var redan 30 när de startade.

Genom rockhistorien har begreppet "arty" ofta använts för att beskriva musik som inte riktigt passar in i rockens och popens standardmallar. Den "äkta" musiken springer ur hjärtat, den skall vara rytmiskt baserad på ett groove som härstammar från det "naturliga" och texterna ska blottlägga de allra innersta livsupplevelserna.

"Art rock" började på allvar bli en benämning under sjuttiotalet och användes främst för rockbaserad musik med utvecklingsspår som kraut-, symfoni- och så småningom punk- och postpunkrock (och naturligtvis elektronisk musik). Hela no wave-rörelsen i det sena 70-talets New York var arty. Men saker och ting ställdes på ända när de allra mest groovy musikskaparna i USA i början av 80-talet plockade upp det kanske allra mest arty bandet av dem alla – Kraftwerk – och skapade helt nya utvecklingsvägar i kombination med bland annat soul, funk och dansmusik.

Här måste man bara nämna den fantastiska koppling som Simon Reynolds berättar om i postpunk-boken "Rip It Up and Start Again". När Newman studerade på Watford-skolan i mitten på 70-talet, brukade han ibland åka bil dit och hem med Brian Eno, som då arbetade där som lärare. Vad samtalen kan ha handlat om under dessa bilfäder får man fantisera om, men det är nog ingen tvekan om att den då blott 20-årige Newman fick med sig både självförtroende och en hel koffert med idéer och konstnärliga teorier. Och är det inte så att man, utan att snacka om kopiering, kan höra en direkt musikalisk analogi mellan Wires tre första plattor och Enos tre första soloplattor, innan han på allvar steg in i ambientland? Om inte annat lär Wire i alla fall ha inspirerats av hans redan då utvecklade konstbegrepp och teorier om musik och musikerns/konstnärens roll. I Reynolds bok citeras Newman apropå begreppet "arty": deras musik "wasn't arty, we were doing fucking art. Punk was art. It was all art."

Om det nu inte ur traditionell synvinkel "svänger" om Wire, så är de ändå några av de skickligaste poplåtssnickrarna som postpunken någonsin födde. I sina olika aktiva perioder fullkomligt flödar det av kristallklara popdängor som kombinerar enkelhet, direkthet, refränger med hitpotential och catchy melodier i ljuvliga små låtar.

1991, efter 15 år som som band tillsammans (inklusive en paus på nära fem), gjorde Wire sin åttonde fullängdsplatta, The First Letter. Men bandet hette inte längre Wire utan Wir. För den som fördjupat sig en aning i bandet är borttagandet av en bokstav i bandnamnet en självklarhet. Trummisen Robert Gotobed/Grey hade redan på den föregående fullängdaren Manscape känt sig överflödig under den utveckling bandet hade företagit sedan den fjärde plattan The Ideal Copy från 1987. Visserligen hade han under dessa år utvecklat ett av de mest metronomiskt exakta trumspel som rock- och popmusiken hittills hört, men när hans insatser till slut reducerats till att programmera trummaskinerna hade Grey fått nog (för den här gången).

På många sätt är Grey Wires mest fascinerande personlighet. Han är – hittills – den ende som officiellt lämnat bandet och sedan kommit tillbaka. Innan han tillfrågades om att spela trummor i Wire sjöng han i ett blues/rock-coverband. När han efter en fest träffade delar av Wire tillfrågades han om att spela trummor, men svarade att han inte kunde. Och, i sann punkanda, det blev inträdesbiljetten!

Grey
Robert Gotobed/Grey.

Under det tidiga 1980-talet refererades det ibland till att Joy Divisions/New Orders trummis, Stephen Morris, var "the living drum machine". Men om det finns en trummis som på allvar kvalificerar sig till epitetet är det Grey. I linje med Wires "raka" rytminriktning har han funnits där i bakgrunden och lagt det metronomiska fundament som gruppens musik alltid vilat på. När de gjorde comeback i mitten av 80-talet var det än mer påtagligt. På turnén med The Ideal Copy 1987 spelade Gotobed på ett trumset som var nedbantat till bastrumma, virvel, hi-hat samt golv- och en hängpuka. Han har berättat att han inte längre tyckte att cymbalerna fyllde någon funktion i hans spel. Slagverksminimalism alltså, utan utrymme för mer än takthållande och synkoper. Trummisen håller en metronomisk rytm, som lägger grunden för resten av musiken. Om den ursprungliga krautrocken i början av 1970-talet, med band som Neu! och Can, satte förutsättningarna för minimalistisk monotoni var Wire ett av banden som verkligen tog det in i en ny riktning, till stor del genom Greys experimenterande.

Som kontrast måste också nämnas att när Grey slutade i Wire intresserade han sig mycket för afrikanskt slagverksspel, som han också studerade. För att fullända en idé är det viktigt att förstå ursprunget och den historiska utvecklingen. När han senare återvände till Wire var det inte med ett lika minimalistiskt trumset, men fortfarande kan man benämna hans spel som sparsmakat – och exakt.

Wire är kanske det "rakaste" och "vitaste" av alla rockinriktade band som funnits. Det är svårt att hitta ens en bråkdel av blues, rock 'n' roll, groove eller traditionellt "sväng" i deras låtar. Å andra sidan har de ganska lite att göra med industri, synth eller senare mer digitala rockformer, lika lite som de under de första åren kunde kategoriseras som ett punkband.

Innan 2011-upplagan av Wire gav sig ut på bandets längsta turné någonsin gjorde de en studio-session för gamle Fall-gitarristen Marc Rileys radioshow på BBC 6. Där berättar de om några spelningar 1979, när publiken mest ägnade sig åt att spotta och kasta flaskor på bandet. Med kunskap om vad Wire gjorde live under det sista året av Fas 1 är det på ett sätt ganska lättbegripligt. De hade tröttnat på det standardiserade liveformatet och experimenterade både med sin egen musik och i andra konstellationer. Gilbert och Lewis hade börjat göra myhcket vid sidan av bandet och närmade sig konst och performance alltmer, vilket hörs med all tydlighet på Document and Eyewitness. I november 1979 gjorde de flera kvällar i rad på samma spelställe, och kallade detta för deras Englandsturné. De gjorde det ihop med en konstskola och idén var att fans från respektive stad/region skulle kommas dit varsin kväll.

Bilden blir ännu mer komplicerad när man lägger till den gamla vanliga historien om punkare som såg på Wire som ännu ett band som hade svikit idealen och förtjänade att häcklas och angripas. Efter Pink Flag 1977, som med sina 21 låtar, spelade i högre fart än i stort alla samtida kollegor (den klockade in på ca 35 minuter) sorterades de in i punkvågen, och man kan lätt föreställa sig den primitiva punksvans som bara ville höra explosioner som "12XU" och "Mr Suit" på konserterna, och samtidigt gärna stod längst fram och överöste dem med saliv. Men man kan nästan beklaga den gamla punkmilisen som förmodligen inte ägnat ett öra åt Wire efter millenieskiftet. De nu grånade herrarna var då hårdare, snabbare och kompromisslösa – helt enkelt musikaliskt "punkigare" än de flesta någonsin varit som spelat under den flaggan!

Wire4_1
Wire, CBGB 1978 (bild: Eugene Merinov)

Redan på Chairs Missing började Wire experimentera med effekter och bearbetningar av gitarrsoundet, mycket tack vare producenten på de första tre plattorna, Mike Thorne (som slog igenom som producent med Soft Cells "Tainted Love", men också producerat Laurie Anderson, Blur, Bronski Beat, The The). Thorne bidrog starkt till att man började plocka in keyboard och syntar på inspelningarna. Det här spåret där bearbetade gitarrer och keyboards möts ljudmässigt och inte längre går att skilja åt, har blivit ett av Wires främsta signum och det arbetar de än idag med. På konserterna, däremot, har Wire nästan aldrig använt keyboard som ett väsentligt liveinstrument.

Utgångspunkten för nya plattan Change Becomes Us är oavslutade låtar och idéer från bandets 70-talsepok. Men det är inget nytt grepp av bandet. Man skulle snarare kunna säga att Wire gjort återanvändandet till en egen konstform. Inget originellt i sig, men perspektiven som skapas av en lång karriär som Wires ger återvändandet nya dimensioner, speciellt när man betänker att deras inställning till nostalgi och den egna historien ofta varit den motsatta. Redan från början lämnade de nästan alltid det senast inspelade materialet hemma när de gav sig ut på turné, vilket naturligtvis retade gallfeber på publiken. Punkarna skrek sig hesa efter "12XU". Men att turnera med den senaste plattan har aldrig varit Wires idé.

När de kom tillbaka på 80-talet vägrade de länge att spela några låtar live från 70-talet. När jag såg dem spela i Sverige första gången 1987 (Barowiak, Uppsala) gjorde de möjligen någon låt från Chairs Missing eller Pink Flag. Då liksom senare skriks det oavbrutet efter "12XU". På Debaser i Malmö 2011 besvarade Lewis denna önskan med ett lakoniskt "No fucking way!" Men vad det handlar om är inte att vara rigid. Till och med deras "signaturmelodi" plockas fram när det passar, till exempel på den första utgivningen efter det långa 90-talsuppehållet. Vinylsingeln Twelve Times You består av två studioprocessade liveversioner av "12XU", som mer låter som punkuppspeedad techno än 77-punk.

Under större delen av karriären har Wire alltid velat framåt, vidare – se vad som finns bakom nästa hörn. Och har det inte funnits utrymme för idéerna inom ramen för kvartetten har det alltid funnits andra forum. Experimentlustan har också för det mesta fått gå före perfektionen. På ett sätt skulle man kunna se hela Wire-konceptet och dess sidospår som en klassisk jazz-combo i maskinernas tid. Att ibland "sitta in med andra", dra ut på solostråt och så återsamlas när det är läge igen och alla har lust. Och för att då komma igång plockar de ibland upp upp något gammalt material som sätts i ny kontext inte bara live utan också i studio. Ett antal låtar från både 70- och 80-talsperioderna finns i nya, spännande skepnader från senaste decenniet, t.ex. "Pink Flag", "Underwater Experiences", "Silk Skin Paws" och "Boiling Boy".

För egen del tycker jag det är intressant att rota bland Wires versioner och nyinspelningar av relativt nytt material. Det händer alltid något – kanske just för att de ofta jobbat snabbt. Under 80-talsfasen spelade de in och släppte vissa låtar tre-fyra gånger på bara något år. Säkert beroende på att de varit missnöjda, men också för att de under perioden gått djupare in i möjligheterna att addera och förändra. Nästan aldrig har det handlat det om den klassiska remixen, där man utgår ifrån det befintliga materialet, utan istället görs nyinspelningar. Låten "German Shepherds" är ett fascinerande exempel. Om jag förstår saken rätt gjordes den första gången i studio under en Peel-session, men sedan dyker den under bara något drygt år upp i fyra andra studioversioner. Man känner igen den på IBTABA, men det är som om de söker efter låtens själva kärna. Många band gör naturligtvis likadant, men skillnaden är att Wire ibland valt att låta den konstnärliga skapandeprocessen bli offentlig. Även om Wire alltid låter Wire har studio- och instrumentteknik utvecklats extremt mycket under deras karriär och det återspeglas i grundsoundet.

Många har hävdat – också Wire ibland – att den andra fasen på 80-talet var underlägsen den första på 70-talet. Mycket på grund av den nya, digitala teknikens utökade möjligheter. Jag tycker personligen att de så här två decennier senare är ett av banden, åtminstone av de som fokuserade på digital ljudteknik, som står starkast än idag. Till skillnad från 70-talsepoken bygger Wire ut sitt sound med syntar, effekter och samplingar, men det sker sparsmakat. Visst är det stundtals nästan bombastiskt, men det ligger i linje med hur musiken utvecklades och hur enskilda låtar producerats för detta sound. Två av mina absoluta favoriter är versionerna av "Finest Drops" och "It's a Boy" på IBTABA. De är vida överlägsna sina original på A Bell is a Cup. Men samtidigt är jag den förste att erkänna att Chairs Missing och 154 naturligtvis var nyskapande och stilbildande på ett helt annat sätt. Där snackar vi om musik som influerat generationer av framtida musiker.

Wires texter, då? För mig har Wire alltid varit associerat med titlar och enstaka fraser som vore de små ordspråk. Vackra kombinationer som står ut och fastnar I skallen, även om man inte fördjupar sig i eventuella budskap. Jag har ofta uppfattat deras textarbete (Graham Lewis har alltid varit bandets huvudtextförfattare) som lek och experiment med orden och dess betydelser. Gräver man lite på ytan hittar man naturligtvis många samtidskommentarer och associationer, samtidigt som mycket är inåtvända blinkningar. Det finns mycket humor I texterna, ibland på ett närmast surrealistiskt, situationistiskt vis. Fördjupningar och dekonstruktioner, synonymer och motsatser. Många av låttitlarna etsar sig fast bara för hur orden är sammansatta. Här några favoriter: Ex Lion Tamer, French Film Blurred, Outdoor Miner, A Touching Display, We Meet Under Tables, Ambulance Chasers, Madman's Honey, Silk Skin Paws, Kidney Bingos, Eardrum Buzz, The Agfers Of Kodack, Perspex Icon, A Flat Tent, Come Back in Two Halves …

Wire5
Wire 2008 (bild: Colin Newman)

Här intill kan ni läsa min kronologiska, utvidgade retrospektiv, men det är väldigt mycket som saknas. Den oerhörda mängden sidoprojekt som åtminstone tre av fyra originalmedlemmar gjort bildar tillsammans med bandets egen produktion är en kreativ evighetsbrunn. Grovt räknat har de fyra medlemmarna sedan 1977 medverkat på närmare ett 60-tal originalalbumutgivningar och ett lika stort antal singel- och ep-utgåvor. Borträknat då insatser som producenter, gästmusiker och så vidare.

Några sidoskott som måste nämnas:
Bruce Gilbert har gjort en räcka soloplattor, den första 1984 (This Way, Mute), och har fått en mängd beställningar för koreografen Michael Clarks dansföreställningar. Under 90-talet gjorde han sig känd i klubbkretsar som DJ under namnet The Beekeeper, då han ofta framträdde i en skjulliknande konstruktion. Troligtvis var det kopplingen till de två vinylsinglar han gjorde 1995-96 med titeln Instant Shed 1 & 2. Senaste livstecknen på skiva är från 2011-12 med två utgivningar på Touch.

Kollega Graham Lewis bor sedan 1989 i Uppsala. Han har inte gjort mycket musik med svenska musiker, men ett fåtal obskyriteter går att hitta på nätet. H-A-L-O, med Örjan Örnkloo, är det mest kända och spridda, men han har också gjort enstaka produktioner med bl.a. bob hunds Thomas Öberg respektive Jean-Louis Huhta och Carl-Michael von Hausswolff.

Colin Newman driver sedan 90-talet ytterligare ett skivbolag, Swim, där han bland annat gav ut sin senaste soloplatta Bastards 1997. Kring 2004 startade han Githead, bl.a. med sin fru Malka Spiegel och Max Franken (båda före detta Minimal Compact) och Robin "Scanner" Rimbaud. Spiegel och Newman har gjort en rad plattor tillsammans genom åren under diverse olika namn. De två träffades i mitten av 80-talet då Minimal Compact anlitade Newman som producent på en platta. De blev nyfikna på Newmans producenttalanger efter att ha hört hans arbete med irländska postpunkexperimentalisterna Virgin Prunes debut-LP, … If I Die, I Die från 1982. Curiosa galore: Colin Newman producerade spacelegenderna Hawkwind!

Robert Gotobed/Grey var direkt efter Wire Fas 1 turnétrummis med syntpionjären Frank Tovey, som under namnet Fad Gadget gav ut flera framgångsrika plattor på det nystartade Mute. Då lär han varit med på turnén där det då okända förbandet hette Depeche Mode! Vid sidan av jobbet i Wire driver han sedan 1991 ett litet jordbruk!


Referenser:
Böcker:
Kevin S. Eden: "Wire … Everybody Loves a History" (SAF Publishing 1991)
Simon Reynolds: "Rip It Up and Start Again – Postpunk 1978-1984" (Faber and Faber 2005) – Kapitel 8, Art Attack: Talking Heads and Wire

Nätsajter:
www.pinkflag.com (officiell hemsida)
www.wireviews.com (nyhets- och arkivsajt, uppdaterad t.o.m. 2007)
www.thequietus.com (brittisk nätmusiktidning, diverse artiklar och recensioner)
www.stereosociety.com (många texter om Wires 70-tal och deras producent då, Mike Thorne)

Ytterligare böcker om Wire:
Wilson Neate: Pink Flag (33 1/3-serien, Continuum 2009)
Wilson Neate: Read & Burn: A Book about Wire (Jawbone, utkommer 22/4, 2013)

Köpa Wire-plattor:
– görs enklast och bäst direkt via www.pinkflag.com. En del av deras utgivningar finns inte längre tillgängliga i fysiska format (vissa gavs ut i mycket begränsade upplagor), men istället finns några att köpa på nedladdning till relativt facila priser. För komplettisten finns här också sen 2010 den fantastiska live-serien "Legal Bootleg Series", där Wire själva remastrar bra live-inspelningar från hela sin karriär. Redan nu har ett femtontal konserter givits ut.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry