Wires studioskivor (+ bonus): 1977-2011

Wires studioskivor (+ bonus): 1977-2011

Publicerad: ons, 2013-04-03 23:47

Av: Ulf Sigvardson

Pink Flag
Pink Flag (LP, Harvest 1977)

Wires debut prickar exakt rätt utifrån tidens förutsättningar och förväntningar. Musiken är snabb, enkel och direk. Flera spår anslår punkens primära krav. "12XU" blir en av 77-punkens signaturmelodier och på ett sätt är den ett koncentrat av allt det som gjorde den korta epoken så omvälvande. "Ett, två, dra åt helvete!", i raketfart avklarad på 1,31 minuter! Kommentarer överflödiga. Den tillsammans med en rad andra av plattans 21 spår är snabba, direkta och musikaliskt kompromisslösa. Det är varken "Anarachy in the UK", "New Rose" eller "White Riot", men samtidigt är det precis det det är – medvetet eller omedvetet.
Wires debutskiva – och förmodligen en kort tid live under våren 1977 när de gör några spelningar på legendariska The Roxy i London – är som ett koncentrat av genrens essens. Men den pekar mot så mycket mer. Punkpuritanerna missade att det här också finns spår som exempelvis "A Feeling Called Love", långt bortom tre ackord och frenesi. Snart ska de bli varse att Wire redan hade tankarna långt vidare.

Lyssna vidare:
The Third Day (CD-EP, Pinkflag, 2000)
Read & Burn 1 (CD-EP, Pinkflag, 2002)
Inför live-comebacken i början av 2000 gjorde Wire det de sällan då gjort tidigare: de repeterade in huvudsakligen gamla låtar. Utdrag från repetitionerna dokumenterades och gavs sedan ut som EP. Men denna tredje reinkarnation av bandet hade naturligtvis inte kommit till för att rota runt i den egna historien. Snart kom den första Read & Burn-utgivningen. Månne inspirerade av sin allra tidigaste historia är detta och nummer 2, Wires mest hårtslående, kompromisslösa inspelningar. Det är om man vill, så mycket kondenserad punk, att dessa nu högst medelålders herrar slog de flesta yngre punkband hårt över knogarna. Det var bara att gå och ställa sig i skamvrån, krypa tillbaka i replokalen eller helt enkelt sluta spela punk. Wire avslutar egentligen punkhistorien här – klädd i samtidens studiotekniska skrud. Det finns inget kvar att säga i ämnet.

chair
Chairs Missing (LP, Harvest 1978)

Wires tre första plattor gavs ut på EMI:s Harvetsetikett. En lyckträff då detta var multibolagets experimentlabel. Därmed kunde de utan allt för stor inblandning göra nästan vad de ville. När Pink Flag kommer ut i slutet av 1977 har de redan live gett sig in på ny mark med de komplexare kompositioner som skall hamna på de kommande två plattorna. Genom större delen av sin karriär har Wire ofta irriterat sin publik med att ofta spela nytt material till förmån för det som just kommit ut, eller senare på bekostnad av deras mest kända låtar/hitar. Två låtar som står ut extra här är Wires kanske ljuvligaste stund, singeln "Outdoor Miner", med sin en melodiösa finess och det atmosfäriskt stämningsexperimentet "Heartbeat", som letar nytt i syntheziers och ett avskalat beat.

Lyssna vidare:
Colin Newman: Commercial Suicide (CD/LP, Crammed, 1986)
Newmans soloinriktning under 80-talet gick mot ett mer avskalat sound. När vi kommer fram till denna fjärde platta, gjord ungefär under samma period som Wire startade upp på nytt, är de traditionella trummorna nästan helt borta. Många låtar är skirt uppbyggda, men igenkännliga i sin grundkaraktär. Newman arbetar nu med en betydligt bredare instrumentering – blås och stråkar förstärker, men inte i orkestrerad form utan snarare sparsmakat och minimalistiskt. Under den här perioden mötte han sin framtida fru Malka Spiegel (som medverkar här), då i israelisk-belgiska Minimal Compact. De började röra sig i musikkretsarna i Benelux-länderna, där också de amerikanska experimentpionjärerna Tuxedomoon hade slagit ned sina bopålar. Deras belgiske blåsare, Luc van Lieshout medverkar på den här plattan.

154
154 (LP, Harvest 1979) 1979!

Utan tvivel var det här året postpunkens märkesår. En hel rad briljanta, nyskapande plattor gavs ut av band som startat i, eller inspirerats att starta av, punkexplosionen: PiL ger ut Metal Box, Joy Division gör Unknown Pleasures, Gang of Four debuten Entertainment!, Magazines Secondhand Daylight, Pop Groups Y, Pere Ubus New Picnic Time … och Wire gör 154!
Redan Chairs Missing visade ett band i kreativ högform utan genrebegränsningar och förutbestämda planer, men på bara något år tar de ett ännu större steg framåt. Tillsammans med producenten Thorne – för tredje plattan på raken – skapar de här tillsammans sitt mästerverk. Produktions- och låtmässigt är de på en plats ingen varit tidigare.

Öppningsspåret "I Should Have Known Better" sätter tonen med en episk ljudvägg som smyger sig på lyssnaren steg för steg med ödesmättad syntmatta och minimalistiskt trumspel i botten – och Gilberts ringande gitarr. Den följs upp med den kantigare, typiskt wireska "Two People In A Room". Generellt är allt mäktigare, snyggare och mer genomtänkt än på de två fina föregångarna. Det är som om alla spretande idéer som funnits med sedan starten plötsligt faller på plats, och samtidigt när man lyssnar på den idag, pekar så mycket här framåt mot allt det som ska följa. I stort sett varenda låt är perfekt, och som grädden på moset popsingeln med den fantastiska titeln; "Map Ref 41°N 93°W" om tankens vindlingar i flygplanstolen högt över jordklotet. Kartografisk teori som skön pop.

Lyssna vidare:
Our Swimmer/Crazy About Love (7"/12", Rough Trade 1981)
Gruppen är på väg mot paus, trots att idéerna flödar. Med en enorm provkarta av idéer, uttryck och konstant nyfikenhet och framåtblickande musikskapande har formatet Wire blivit för litet. Inspelade 1979, men långt senare kommer de här två parallella utgivningarna 1981 ut "postumt" på Rough Trade.

Kontraktet med EMI/Harvest förnyades aldrig. Men då har publiken redan fått ta del av en imponerande mängd utgivningar av de forna kompanjonerna. Gilbert & Lewis har hunnit göra två lp-skivor under namnet Dome, en som Gilbert & Lewis och en tolvtummare som Cupol. Dessutom har Colin Newman gett ut sin första soloplatta A-Z. "Our Swimmer" är ännu en av de där fantastiska Wire-popsångerna – avig, vemodig och icke-inställsam. På ett sätt sammanfattar den allt det som var möjligt (det mesta!) under den brittiska postpunkens indedpendentera. En alternativ – helt annorlunda, uppspeedad version finns på tolvtummaren. Där är dock den 15 minuter långa "Crazy About Love" huvudnumret. Den var hämtad från den tredje och sista Peel-session Wire gjorde, hösten 1979, under sin första fas (detta var den enda låten – hade någon fram tills dess någonsin presenterat en sån Peel-session?), och måste ha framstått som mycket märklig t.o.m. för den som följt bandet under de första åren, då de redan hunnit bevisa att de var motsatsen till upprepningar av vinnande koncept.

Mycket hade hänt fram fram till 154, men detta? En rock/popkvartett som stillsamma improvisatörer? Lika fragmentarisk som musiken stävar framåt är den mystiska, upphackade texten, som väl är någon slags kärlekshistoria? Året efter kanske mycket föll på plats för lyssnarna – de gjorde sin provokativa, fragmentariska experimentavslutning på Electric Ballroom och sen kom alla de mycket experimentellare sidoprojektplattorna. När man nu vet vad som hände sedan, är de här låtarna inte det minsta konstiga, snarare logiska. Under de närmaste åren delades kvartetten i två delar som var för sig fortsatte att producera ny musik i ett hiskeligt tempo. Gilbert och Lewis gjorde ett tiotal skivor på bara några få år – Domes första två LP kom redan 1980. Det gjorde också Colin Newmans första LP, A-Z (LP, Beggars Banquet 1981). Där liksom på hans tredje skiva – Not To (LP, 4AD 1982) var Gotobed/Grey hans trumslagare.

The ideal copy
The Ideal Copy (LP/CD, Mute 1987)

I ljuset av vad de två falangerna ägnat femårspausen åt är denna fjärde platta helt självklar. Samtidigt har åttiotalets första halva varit en tid då teknikutvecklingen inom musiken tagit stora kliv. Syntarna har utvecklats snabbt och t.o.m. gett namn åt nya musikgenrer. Syntpop och syntrock har invaderat listorna men samtidigt redan till viss del hunnit slå knut på sig själv, med några undantag. Nya utvecklingsvägar börjar sakta ta form, kanske främst exemplifierat i New Orders epokgörande Blue Monday. Dess effekter på den framtida dansmusikens utveckling går dock fortfarande inte riktigt att skönja.

Jag minns första gången jag hörde den här plattans första singel "Ahead" – det var som om någon tagit essensen av Blue Monday och gjort en rakare, nästan rockigare version av den. Sequensern smattrar till ett pardonlöst, metronomiskt trumbeat. Förvrängda gitarrer viner och danspulsen maxas från takt ett. Även om de långtifrån tangerar varandra exakt var det här strax före New Order gav ut sin monsterhit "True Faith". Men det vore inte Wire om det inte är komplexare än så. Här finns också den fullkomligt ljuva popkaramellen "Madman's Honey" och den ångestdrivet, rytmbefriade "Feed Me". Det är som om Gilbert/Lewis kontra Newman/Gotobed varannan gång väljer att samarbeta och varannan gång för en hård kamp mot varandra.

Lyssna vidare:
Snakedrill (12", Mute 1986)
Det var här Wire fas 2 startade igen på skiva efter livecomebacken ett år tidigare – då de enbart spelade nytt material. Det första livstecknet under gruppnamnet på drygt fem år indikerar ett band som inte tagit ett steg utanför integritetsgränserna. Kompromisslös monotoni skall bli ett av de nya fasen viktigaste spår, allra tydligast manifesterad i "Drill", som här görs i den första av en lång rad versioner.

A Bell
A Bell is a Cup … Until it is Struck (LP, Mute 1988)

Wire själva verkar i historieskrivningen måttligt nöjda med den här plattan. Någonstans säger Newman att det är deras sämsta. Låtmaterialet är i grunden starkt, det framgår av uppföljaren IBTABA, där några av de bästa som "Finest Drops", "Its a Boy" och "Boiling Boy" får en betydligt starkare produktion. Men inledande "Silk Skin Paws" håller jag för evigt som en av bandets allra bästa låtar.

Lyssna vidare:
Eardrum Buzz + In Vivo (7" + 12", Mute 1989 +90)
Av två anledningar får dessa två singlar inte glömmas bort: de är synnerligen melodistarka och nästan syntpopigt snärtiga och de otal varianter/remixar och format de gavs ut i gör dem till ett signum av bandets själva konstnärliga grepp kring detta decennieskifte.

Ibitaba
IBTABAIt's Beginning To And Back Again (LP/CD, Mute 1989)

Så här långt in i Fas 2 har Wire hittat den här periodens kreativa åder – omspel, remix, omtagning, alternativa tagningar och så vidare. Idag skulle man närmast kunna se det som en lek och ett experiment med 1980-talets stora gåva till musiken: remixen. 12-tumsingelns genombrott i decenniets inledning utvidgade singelns begränsningar och blev snabbt dj-ernas favoritformat – perfekt i omfång och ljudkvalitet för dansgolvet.

Wire remixar och tar om sig själva, de lånar inte ut sitt material till andra, så som standarden så småningom blev. Ovan nämnda "Drill" utvecklades under 80-talsfasen till deras helt egna improvisationsstund. De tycks ha spelat den på de flesta konserter under denna period på fem-sex år, och talar själva om vilka olika uttryck den kunde ta sig. Ibland var den kort och kärnfull, ibland svävade den ut till över 20 minuter! Låtens metamorfoser och otaliga skepnader resulterade till slut i studioalbumet The Drill (se nedan). Låten är dock inte med på IBTABA, som tar sin utgångspunkt i ett antal live-inspelningar, men är som slutlig skiva ett studioverk.

Kreativiteten lever i studiomiljön, och de fyras erfarenheter från de många olika projekt medlemmarna gjort på olika håll under hela 80-talet ger resultat. Och de behärskar snyggt några av den tidiga, digitala musikålderns gåvor till musiken. Med sparsmakad finess och uppfinningsrikedom används samplingstekniken i kontrastverkan mot en frekvent hörd akustisk, bearbetad gitarr. Plattan är steg ett i ett studioarbete som fördjupas för varje år på de kommande tre plattorna, och som till slut skall medföra att Robert Grey till slut finner sin medverkan i gruppen överflödig. Idag kan man nästan se det som om han själv straffade ut sig genom att gå djupt, djupt in i ett minimalistiskt, metronomiskt trumspel än någon tidigare hade gjort utan trummaskin.

Lyssna vidare:
Gilbert & Lewis: Ends With the Sea (7", 4AD, 1981) / Cupol – Like This for Ages (12", 4AD, 1980)
Experimenten som på 154 fortfarande inte antagit så abstrakta former är här snabbt på väg mot en slags popmusik i upplösning. Med samma fria inställning till musikens komplexitet och möjligheter leker och experimenterar Gilbert och Lewis på dessa två utgivningar på ett sätt som skulle kunna vara en ekvivalent till det Wire, som på IBTABA börjar närma sig idén om att studion i sig också är ett instrument.

manscape
Manscape (CD/LP, Mute 1990)

Den här plattan är i mitt tycke kanske Wire-katalogens svåraste alster. När jag lyssnade på den när den släpptes hade jag aldrig riktigt nyckeln till vad Wire egentligen höll på med just då. Steg för steg slipade de bort det som alltid varit deras mest signifikativa sound – den klassiska rockkvartettens sättning med två gitarrer, bas och trummor. Syntarna och studion var 90-talets stomme. Inte för att jag någonsin haft något emot den instrumenteringen, men i Wire-skepnad föreföll det inte då som det ultimata. Men i historiens ljus, när man kronologiskt följer utvecklingen är den här plattan (och de två följande), fullständigt logiska verk och konsekvenser av de uttryck bandet just då undersökte och utvecklade, utifrån sin dåvarande musikaliska horisont, till närmast vetenskaplig finess. Vad som då lät som en ganska anonym samling låtar är idag något helt annat. Här samsas vackert svepande inledningen "Life In the Manscape" med den långa brutalt aggresiva och mäktigt monotona "Torch It!".

Lyssna vidare:
He Said: Take Care (CD, Mute 1989)
Nästan parallellt med Wires 80-talsnystart startade Graham Lewis ett nytt sidoprojekt med namnet He Said. Första plattan kom 1986 och detta är den andra. I långa stycken har Lewis här hamnat i liknande territorier som Wire under samma period. Det enträgna experimenterandet i studion, främst med syntetiska ljud och effekter. Långt från syntpopens trivialiteter, men därmed inte sagt att man inte kan leka med dess uttryck. Här finns både slagkraftiga melodier och fina refränger. Men det vore naturligtvis för enkelt om detta var det enda. Här finns lika delar ljudexperiment med aggresiv udd och undersökningar av ljudlandskapens ambienta möjligheter. När Wir lades på is några år senare gjorde Lewis en ny platta, återigen under nytt epitet. Som H-A-L-O spelades Immanent (CD, MNW 1994) in i Uppsala, dit han flyttat några år tidigare. I likhet med He Said-projektet experimenterar och leker Lewis här med ännu en samtida musikriktning. Technon hade slagit igenom på allvar och här vänder och vrider Lewis på dess olika uttryck. Associationerna flyger ibland iväg åt etablerade, samtida stornamn som Prodigy eller Chemical Brothers.

the drill
The Drill (CD/LP, Mute 1991)

"Drill" kom att bli ledmotivet för Wires hela 80-talsperiod. Som tidigare nämnts vred och vände de på originallåtens rytmiskt enkla figur, som de själva kom att kalla "dugga dugga". Till slut fanns det naturligtvis inget annat att göra än att gå in i studion och dokumentera några av alla de idéer som fötts ur denna till synes simpla utgångspunkt. Men är det inte det man alltid säger; ur det enkla föds det geniala. Det är definitivt inte bandets största stund på platta, men som konstverk är det fulländat – och som ett utvecklat steg från studio-live-remixarna från IBTABA ett självklart projekt. Här finns mycket att upptäcka, inte minst i de fragmentariska texterna som bygger på och remixar och editerar originallåtens ursprungliga, enkla fraser. Liksom de rytmiska och musikaliska fraserna dyker textrader från ursprungmaterialet fram här och där i nya inramningar oich sammanhang. Rytmer byggs från samplade röster, musikalisk tematik processas och förändras med sequensers och effekter. Det är popmusik som musikalisk minimalism – små förskjutningar och upprepningar tills du knappt hittar ut ur remixens vindlingar.

Lyssna vidare:
Dome: 1 (LP, 4AD, 1980)
Dome: 2 (LP, 4AD, 1980)
Långsökt, men varför inte? Domes första två skivor utkom samma år som Wire Fas 1 avslutades med den kaotiska Electric Ballroom-spelningen. Efter 154 var det egentligen dessa två herrar som tog Wires första steg mot att använda studion som ett instrument. Inte på samma tekniskt utvecklade sätt som tio år senare, men på ett primitivare, råare och inte minst konstnärligt friare sätt. Mycket av materialet är enkelt och andas spontanitet och infall. Duon hittar intressanta små ljudlandskap, melodier, textfragment som vävs ihop och får en ljudmässig skrud som för det mesta är minst sagt klaustrofobisk. Inte sällan låter det som om de spelar infrån en låda eller en burk. Men det blir sällan långa improvisationer – de flesta låtarna har vanligt popsångsformat på ett par minuter och oftast finns där också sång, även om den ibland är knappt hörbar. Det är studion som experimentverkstad och tummelplats för allsköns infall. Ställer man detta bredvid studioexperimenten i början av 90-talet är Dome 1 & 2 dadaism där The Drill är matematik. Därmed inte sagt att detta är en konstnärlig gradering – det är blott olika faser i konstnärliga processer.

the first
The First Letter (CD, Mute 1991)

Och så bidde de en trio. Trummaskiner var redan frekventa på Manscape, men nu var det bara så rytmerna genererades – om det ens behövdes någon rytm. Wires mest syntetiska skiva är konsekventare än föregångaren och mer enhetlig soundmässigt. Det är ett öde och renskalat musikaliskt landskap, som inleds med det påträngande singelspåret med sin vackra titel: "So and Slow it Grows". Lager på lager av sång, uppbyggd på ett sätt som fjärmar den från den mesta likhet med standardiserad popmusik. Men de kan också tillåta sig ironiska små bagateller som knasiga "Footsi-Footsi" och vinglande och krängande "It Continues".

Lyssna vidare:
Duet Emmo: Or So it Seems (LP, Mute 1982)
I det närmast ofattbara flöde av utgivningar som Gilbert och Lewis gav sig in i 1980, ledde ett av spåren snart också till Daniel Miller. Duon jobbade oftast i Blackwing-studion i London med teknikerna Eric Radcliffe och John Fryer, som tillsammans med Miller själv befann sig bakom spakarna på det mesta hans relativt nystartade Mute gav ut under sina första år. Bolaget hade nyligen haft sina första storsäljare med ett ungt Depeche Mode. Tillsammans med Miller blir de här konstellationen Duet Emmo, som i några låtar (tydligast i det vemodiga titelspåret) på den här utgivningen ibland använder sig av ljud som kändes igen främst från Depeches andra LP, A Broken Frame (som Miller producerade i samma studio). Vem som influerade vem låter jag vara osagt. Förutom titelspåret, som kanske är den allra mest traditionella låtkomposition, som Gilbert och Lewis gjorde under 80-talets första halva, känns experimenterandet igen – med den skillnaden att det hela här framställts i stort sett helt syntetiskt.

Send
Send (CD, Pinkflag 2003)

Som Wir gjorde bandet bara fyra liveframträdanden 1991-93. Därefter var det egentligen tyst om bandet ända fram till slutet av 1999. De i kretsen allra närmast bandet anade kanske att någonting kunde vara på gång igen, då de alla fyra spelade tillsammans 1996 som en engångsföreteelse på Bruce Gilberts 50-årskalas. Men det skulle dröja nästan fyra år till innan omvärlden för andra gången kunde konstatera att Wire fortfarande fanns. Den tredje nystarten ägnades inledningsvis åt en del retrospektiver, främst som ett led i den retro-spelningen de satte samman till comebacken på Royal Festival Hall i London i februari 2000.

Ett par av de första utgivningarna på det egna bolaget Pinkflag, som startades samtidigt, var också nya versioner av material från 70-talet (Twelve Times You, The Third Day). Nya låtar presenterades dock ganska snabbt igen på skiva – 2002 utkom de två första Read & Burn-EP:na. Merparten av det materialet utgjorde sedan stommen året därpå på deras tionde fullängdare. Send Redux (LP, Pinkflag 2003) och *Send Ultimate *(2xCD, Pinkflag 2003) samlar allt material från de tre utgivningarna.

Materialet var magnetiskt fascinerande när det dök upp. Omisskännligt var det Wire som var tillbaka. Gotobed var tillbaka bakom trummorna, Wirs dekonstruktioner och fördjupningar var fjärran. Gitarrerna låter som gitarrer – eller åtminstone som Wires gitarrer – och attackerar hårdare, kompromisslösare, och kanske om man vill "punkigare" än någonsin tidigare. Det var nästan som om de uppfann sitt Wire-hjul pånytt – men i ett nytt milleiums beklädnad. Jag hade förmånen att se dem på Nalen i Stockholm, hösten 2002, och det var oändligt fascinerande bara att se den då 56-årige Bruce Gilbert spela med en intensitet, rå energi och attityd som jag sällan sett yngre kollegor nå i närheten av.

Object
Object 47 (CD, Pinkflag 2008)

Efter några intensiva år, efter bandets tredje återstart 1999-2000 med uppstarten av det egna skivbolaget Pinkflag och Read & Burn/Send-projektet, bestämde sig Bruce Gilbert 2004 för att lämna Wire för gott, och bandet ställdes återigen i pausläge. Newman ägnade sig då främst åt sitt nya band Githead, som gjorde flera plattor. I början av 2007 rapporterade pinkflag.com att Wire åter samlats i studion och mot slutet av året släpptes den tredje Read & Burn-EP:n – som på flera sätt skiljde sig från sina två föregångare några år tidigare. Den intensiva punkattacken är inte lika uppenbar längre. Det ryktas att Bruce Gilbert medverkade på något litet hörn på inspelningarna, men inget om detta har officiellt bekräftats. Skivan spelades in som en trio och titeln refererar till att det är Wires 47:e officiella utgivning sedan starten.

Skulle man enkelt kategorisera denna skiva kan man påstå att den är en av de lättillgängligaste och rakaste, ja kanske till och med enklaste rockplattor de hittills producerat. Men i Wireland är detta ju naturligtvis långt ifrån konventionellt. Låtmaterialet och soundet är betydligt mer varierat och öppet än på Send, delvis på väg bort från den omedelbara attacken. Små förskjutningar i ljudbilden, och vissa mer maskinellt minimalistiska låtstrukturer gör att man ibland kommer att tänka på hur de lät i de bästa stunderna vid slutet av 80-talet – men ljuden och effekterna är inte lika daterade som en del från den tiden kan vara.

Lyssna vidare:
Newman: A-Z (LP, Beggars Banquet 1981)
A-Z fortsätter i långa stycken det kantigt, spretiga experimenterandet som Wire sysselsatte sig med efter 154. Men här och på tredje soloplattan framgår det tydligt att det är Newman som är Wires främste melodisnickrare. Små vackra, ofta vemodiga melodier, klädda i den lite avigt kantiga Wire-skruden.

Red barked
Red Barked Tree (CD/LP, Pinkflag 2011)

Den andra plattan som trio, tar vid där Object 47 slutar. Återigen en fin samling låtar där några slår hårdare än andra – gitarrerna ringer och skriker här och var och ljudbilden har tryckts ihop något registermässigt, det är som om Gilberts Read & Burn-ande fortfarande svävar i bakgrunden på spår som Now Was, Two Minutes, och Moreover. Men de kontrasterar mot flera av de andra, som öppnar upp på ett sätt som minner mer om Object 47.

Sammantaget är möjligtvis produktionen aningen mörkare och kantigare. Men aldrig har en Wire-plattas sound klonats fullständigt till den nästkommande – det är bara att jämföra den nya med den här. För mig är det omöjligt att skriva om den här plattan utan att också speciellt nämna den bitterljuva popöppningen "Please Take", där Lewis öppnar hela plattan med låtens obetalbara refräng: "Please take your knife / Out of my back! / And, when you do / Please don't twist it!". Det är Wire i all sin enkla komplexitet, avskalade skönhet och bitande, svarta humor.

Har du lyckats ta dig hit, käre läsare? Stort, stort tack! Istället för en "Lyssna vidare"-referens, vill jag här som avslutning, och som hyllning till Wires 13:e studioplatta, bjuda på min lilla Spotify-lista med Wires mest fantastisk pop-hit-pärlor:

Wire-topp-13 - en hitlista som aldrig sålde guld!
Spot

Jag menar inte att de här är bandets allra bästa låtar, utan snarare att det är 13 låtar som i en rättvis värld hade sålt guld- och platina, och gjort Wire till ekonomiska musikmiljonärer. De är medryckande, glimrande (oftast vemodiga) melodiska små skönheter – stöpta i det klassiska poplåtsformatet. Alla låtar har getts ut som singlar, om inget annat anges.

Mannequin (1977)
Outdoor Miner (1978)
I am the Fly (1978)
Map Ref 41°N 93°W (1979)
Madman's Honey (The Ideal Copy, LP/CD 1987)
Kidney Bingos (1988)
Silk Skin Paws (1988)
Eardrum Buzz (1989)
In Vivo (1989)
So and Slow it Grows (1991)
One of Us (Object 47, CD/LP 2008)
Please Take (Red Barked Tree, CD/LP 2011)
German Shepherds (2011 version, Red Barked Tree Bonus EP 2011)

" (…) unlike many of our contamporaries we've never had a 'hit' record; a record in the Top 10 – anywhere. But Wire always did pop songs right from the beginning. So no-one could ever say that Wire sold out or got commercial" Colin Newman (hämtat från Kevin S. Edens "Wire … Everybody Loves a History", SAF Publishing 1991)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry