Alog valde bort dysterhetsfällan

Alog valde bort dysterhetsfällan

Alog valde bort dysterhetsfällan

Publicerad: tors, 2005-11-17 14:15

"Vi är ganska trötta på att när man ska göra något seriöst så måste det alltid vara så tungsint och allvarligt. Vi känner inte så, vi är glada." Dag-Are Haugan sätter tummen på en av de saker som skiljer den norska duon Alog från mycket annat inom dagens electronica. I tider av dragning till det melankoliska är deras ljudbild riktigt ljus och optimistisk.

Av: Magnus Nygren

"Vi ville tidigt bort från det arktiskt ambienta. Vi jobbade med att musiken skulle bli mer koncentrerad och kraftfull och inte bara flyta ut i något slags drömmande, melankoliskt och mörkt. Det är ett väldigt medvetet val att vi inte vill gå i dysterhetsfällan. För det tycker vi andra klarar bra", säger han.
"När vi startade var det kanske mer ambient, men nu vill vi ta vara på energin", säger Espen Sommer Eide, den andra halvan av duon. "Men det är en väldigt romantiskt musik, så det är melankoliskt på det sättet. Men inte deppigt. Ett av målen är att sätta de stora känslorna i rörelse."

Likt många andra norska grupper inom det mer experimentella fältet, finns inget intresse hos Alog att begränsa sig till specifika musikaliska genrer. I botten finns ändå någon form av electronica. Samtidigt finns popmusiken där och när det trots allt drar åt det ambienta är det snarare Brian Eno än det frostigt nordiska som dyker upp i tankarna. Upprepade och rytmiska tonmönster gör även musiken besläktad med minimalister som Steve Reich och Philip Glass.

Det senare gäller framförallt på Miniatures, gruppens tredje album som släpptes på Rune Grammofon i januari i år. Enligt Dag-Are beror det på att en stor del av skivan spelades in live. Dessutom på instrument de inte riktigt behärskar. Espen å sin sida upplever inte skivan som så minimalistisk.
"Det beror lite på vad man menar med minimalism. OK, vi har repetitioner, men inte på alla låtar. Och det är liksom inte den här minimalistiska känslan som finns hos de traditionella minimalisterna. När man tänker på Philip Glass tänker man mer på planetsystem som bara går och går. Vår musik är mer skitig och energisk, jordisk", säger han.
"Samtidigt är alla låtarna väldigt olika, de är som sina egna slutna enheter. Det gör den också lite smutsig. Den är inte ett rent minimalistiskt verk utan går i olika riktningar", säger Dag-Are. "Men vi tänker aldrig i termer av att det här är minimalism."
"Det blir vid intervjuer", säger Espen.
"När vi gör musik är det mer av: det här funkar, det här funkar inte. Så kanske man har en viss dragning åt det hållet, vi känner ju till många av minimalisterna inom den klassiska eller samtida musiken", säger Dag-Are.

Jag träffar Dag-Are Haugan och Espen Eide Sommer på ett av Stockholm centralstations caféer. Kvällen innan har de spelat på klubben Ugglan. Dag-Are ska ta tåget hem till Malmö där han bor sedan några år. Espen väntar på flygbussen och flyg hem till Bergen i Norge. De har några dagars paus i en miniturné under april och maj med konserter i Helsingfors, Moskva,
St Petersburg, Stockholm, Malmö, Göteborg och Oslo.

Konserten på Ugglan öppnar de med "Severe punishment and lasting bliss", första låten på Miniatures. Till en början känns den igen. Dag-Ares My Bloody Valentine-inspirerade gitarr över Espens upprepade digitala tonmönster. Men sedan tar den nya riktningar jämfört med skivinspelningen.
"Live är det väldigt lite som är planlagt i förväg. Det finns en ram, sedan improviserar vi inom den. Tar man risker blir det mycket mer givande. Det finns inget som är så tråkigt som att bara sätta i gång programmen och vänta", säger Espen.
"Det kan bli partier som inte är så intressanta, eller så blir det väldigt bra. För oss blir det i alla fall mycket roligare", säger Dag-Are.

Det oförutsägbara förstärks även av att Espen, förutom att han har skapat det datorprogram de använder, även har programmerat in en sorts slumpgenerator. Vissa av sakerna han spelar på sin EWI (Electronic Wind Instrument, en digital saxofon som kom på 80-talet. Att det blev just en sådan förklarar han med att han är bättre på flöjt än på piano), vet varken han eller Dag-Are när de exakt ska komma.

Tillfälligheter och improvisation är högst levande storheter även när de gör musik. Med ena foten i Bergen och den andra i Malmö blir det många telefonsamtal, mp3-filer som skickas över nätet, resor, skrivande "on the road som bluesartisterna" och intensiva gemensamma rep innan konserter, skivinspelningar och turnéer. Färdiga skisser förädlas, andra förkastas eller förvandlas.
"Ofta blir resultatet något helt annat än den skiss vi hade i början. På vägen har vi kanske lagt undan den idén, den var bara något som kickstartade. Det tar en helt annan riktning och Espen lägger till saker. Men oavsett kommer det alltid ut någonting. Vi har väl en viss sorts kemi mellan oss", säger Dag-Are.

Alogs musik har alltid handlat om att blanda det digitala med det analoga. I början var Dag-Are helt analog (spelade gitarr och synt), medan Espen stog för det digitala. Men inte minst på gruppens andra album, Duck-Rabbit (Rune Grammofon, 2001), fick det analoga stryka på foten. Dag-Are beskriver den som ett ljudlaboratorium där de satte ihop otroligt många olika detaljer. Målet var att skapa den perfekta popplattan sett ur ett Alogperspektiv. På Miniatures finns de digitala ljudcollagen kvar på några låtar, men inslagen av spelade instrument har fått ett väsentligt större utrymme. Låten "St Paul Sessions II" är exempelvis inspelad med instrument som fanns i ett musikrum de fick låna på en skola i Bergen.
"Vi var på St Paul en hel dag tillsammans med en vän som heter Nicholas Møllerhaug. Vi spelade in allt med bara en mikrofon, sedan sitter jag och tar ut guldkornen, klipper ut tre minuter här, tre minuter där", berättar Espen.
"Men St Paul Sessions II är faktiskt bara en tagning", säger Dag-Are.
Building Instruments är gjord på samma sätt. Något nedklippt, men inte mycket.
"Vi vill liksom ha det hemmagjorda soundet. En mikrofon, väldigt enkelt och inte så producerat", säger Espen.

Alogs historia börjar 1998 i nordnorska Tromsö. Båda två hade spelat i band, Dag-Are som gitarrist och sångare och Espen som trummis. Båda hade svårt att samarbeta med andra och var "lite diktatoriskt lagda", som de själva uttrycker det. Hur som helst dyker Espen upp i Dag-Ares studio i källaren på ett daghem. Med Dag-Are på gitarr och Espen på tablas börjar de spela och personkemin stämmer med en gång. Till en början ägnar de mer kraft åt sina soloprojekt än åt Alog. Dag-Are släpper en sjutumssingel på det norska bolaget Myke Droner och Espens Phonophani släpper sin första skiva på Biophone.
"Efter att vi gett ut våra sologrejer spelade vi in lite grejer i replokalen. Espen hade en massa samplingar med storbandsjazz, hans farsa är fantast. Och det funkade på något sätt med mitt synt- och gitarrspel. Vi visste inte att det skulle bli så seriöst som det blev, att det skulle ges ut. Det var lite av en tillfällighet", berättar Dag-Are.
Inspelningen kom i alla fall till Rune Kristoffersson på Rune Grammofon. Han gillade vad han hörde och ville ge ut det. Det blev Alogs debut Red Shift Swing (1999).

Under 2005 kommer Alog att släppa ytterligare två skivor. Just recording på det tyska bolaget Bottrop-Boys underetikett En/Of, en vinylskiva med nyinspelat material. Det norska bolaget Melektronikk kommer dessutom att släppa en skiva med mer udda material, såsom liveinspelningar, remixer och tidigare outgiven musik.


Alog på skiva

alogmini

Miniatures (2005)

Rune Grammofon RCD2043

alogduck

Duck-Rabbit (2001)

Rune Grammofon RCD2020

alogred

Red Shift Swing (1999)

Rune Grammofon RCD2011

(Publicerad 2005)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry